Ett tankesätt som prioriterar kontinuitet och som kan sammanfattas i den gamla devisen: ”Konungen är död, leve Konungen”.

Kungabegravningar i Sverige har sedan medeltiden varit en nationell angelägenhet. Detta visar Lena Rangström i Dödens Teater. Kungliga svenska begravningar genom fem århundraden. Vår nuvarande nationella självständighet började med Gustav Vasa och det är naturligt också att inleda med ”riksbyggaren” i en bok om begravningar. Han är nämligen vår förste kung vars begravning är beskriven i detalj och som man vet hämtade inspiration från kontinenten, när det gäller avsked.

Det är ett rikligt illustrerat praktverk och det framkommer tydligt att just de utländska influenserna varit betydande under det halva årtusende som skildras. En detalj från Gustav Vasas begravning 1560 är exempelvis en vaxmodell av kungen, som är gjord efter brittisk modell, då hans son hertig Johan som svenskt sändebud i London troligtvis sett den gravmodell av Henrik VII, vars huvud fortfarande går att beskåda i Westminster Abbey i London. Under århundradena går det också att se hur begravningsinspirationen hämtas från de rådande stormakterna.

Om det finns något att invända är det att boken är väl kort. Varje kunglig begravning förtjänar en egen analys när det gäller symbolspråk, retorik och politiska konsekvenser. Men trots att verket är en sammanfattning, lider det inte av brist på detaljer. Exempelvis symboliken vid Gustav III:s begravning analyseras grundligt och det framgår tydligt att begravningen organiserades så att det skulle kunna göras tydliga paralleller till mordet på Julius Caesar.

På det hela taget är Dödens Teater en välskriven och välillustrerad skildring av kungliga statsbegravningar. Vad som emellertid hade varit intressant att inkludera är en analys av moderna officiella politiska begravningar, för att kunna se hur många spår av konungslig begravning det går att identifiera i exempelvis begravningen av Olof Palme eller Hjalmar Branting. Annars är detta en banbrytande skildring då man slutligen kan jämföra hur olika tider har betraktat sin monark. Från de sorgklädda läroverksgossarna i Johan III:s likprocession 1592, till granruskorna på Gustaf V:s begravning 195o.

Förvisso har den kungliga begravningen förändrats i takt med tiden. Men det finns fortfarande bestående likheter och en av dessa är att en monarks avsked innebär början på en ny tidsepok.

”Konungen är död, leve konungen” är således en devis som fortsatt håller.

David Lindén

Författare och doktorand i historia vid King’s College