Den lilla människans maktlöshet
Våren 1928 lämnade kusken Gustav Hartmann Berlin i sin droska. Han körde hela vägen till Paris och tillbaka, över 200 mil, i protest mot hur bilarna höll på att konkurrera ut de gamla droskorna.
Med sig hade han en journalist, och vid något tillfälle måste Hans Fallada ha läst en av texterna om Hartmanns resa och hans fantasi tickat igång. Vad är det för människa som ger sig ut på en sådan resa, och varför gör han det? Så växte en 750 sidor lång berättelse fram om en familjs öde under 14 år av krig, inflation och massarbetslöshet.
Hackendahl ger sig aldrig (översättning Knut Stubbendorff, Lind & co) publicerades ursprungligen 1938, men det är lätt att känna igen sig. Det gäller teknikskiftet – de taxibilar som idag hotas av tjänster som Uber, gjorde under mellankrigstiden droskkuskar arbetslösa i massor – men ännu mer den gamla människans inneboende konservatism och hans barns instinktiva radikalism. Gustav Hackendahls orubbliga strävsamhet kontrasterar mot barnens längtan efter ett uppbrott från föräldragenerationen. Denna längtan driver dem åt olika håll: Eva som nästan bokstavligt talat dras in i prostitution och misär, den depraverade champagnesocialisten Erik och Heinz, som väljer familjelivet men till slut lockas in i nazistpartiet. I varierande grad vill de alla distansera sig från faderns normer och livsval.
Hans Fallada är en mästare på att porträttera sådana människor: de som faller offer för omständigheterna, för sin egen svaghet eller för en kombination av båda, som försöker kämpa emot och som ibland lyckas, ibland inte. Man sitter som på nålar; få kan som Fallada måla upp den lilla människans maktlöshet inför historiens stora skeenden.
Förmodligen var det hans egen svaghet som hjälpte honom att förstå andras. Redan som tonåring dömdes han till psykiatrisk vård för dråp på en skolkamrat, efter ett misslyckat dubbelsjälvmord förklätt till duell. Han missbrukade alkohol och droger, och tillbringade perioder på sanatorier, psykiska anstalter och fängelser.
Till detta kan läggas hans relation till nazisterna. När många av hans författarkolleger lämnade landet valde Fallada att stanna kvar. Balansgången mellan hans konstnärliga ambitioner och de politiska kraven märktes redan i Varg bland vargar (1937), en av hans absolut bästa böcker, och ännu mer i Hackendahl ger sig aldrig. Det svårförklarliga nionde kapitlet, som utspelar sig efter droskfärden till Paris och egentligen inte tillför något annat till historien än att gamle Hackendahl går med i nazistpartiet, visade sig faktiskt vara tillagt efter påtryckningar från propagandaministeriet.
Samtidigt innehåller Hackendahl ger sig aldrig budskap som det är överraskande att någon nazistisk propagandatjänsteman har godkänt. Falladas berättelser om ”den lilla människan och hennes småborgerliga drömmar, sorger och besvikelser”, som Martin Lagerholm uttrycker det i förordet, är långt ifrån de storslagna visioner som passade den totalitära ideologin.
Sedan är det beskrivningen av hur den yngste sonen blir nazist. Fallada skriver i princip rätt ut att det inte hade det minsta med ideologin att göra. Heinz var inte särskilt insatt i den. Han var bara en ung man som var trött på en uppgiven samtid och drogs till dem som verkade övertygade om något, vad som helst, likt en fluga mot ljuset. ”Han är trött på att tvivla”, förklarar hans fru, ”han vill tro och ha förtroende”.
Ännu en parallell till samtiden, med andra ord. En ung generation som söker sig till dem som verkar mest övertygade, snarare än dem som är mest övertygande, i jakt på något att engagera sig i och tro på.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vad Fallada gjorde var att skriva saker som nazisterna kunde tolka som kritik mot tidigare system, vilket de mycket riktigt valde att göra. En totalitär regim ser visserligen fiender överallt, men det är långt ifrån alltid den förstår när den verkligen blir kritiserad. Fallada beskrev de förödande effekterna av mobilisering och krig, men för nazisterna var det kritik riktad mot kejsardömet, Weimarrepubliken och Frankrike. Inte mot dem själva.
Kanske gör jag mig skyldig till samma sak, att läsa in just vad jag själv vill läsa in i Falladas böcker. Jag placerar instinktivt författaren på den lilla människans sida mot de stora politiska systemens hårda kugghjul. Han beskriver hur vi kan försöka, men aldrig riktigt tillåts, vara vår egen lyckas smeder. Någon annan har alltid andra planer. Är Fallada en meningsfrände i den synen på individen mot systemet? Är han också övertygad om att människor måste få ta kontroll över sitt eget liv, alldeles oavsett andras visioner för dem, ungefär så som en liberal menar?
Endera det, eller så är Fallada helt enkelt en så skicklig berättare att vi alla läser vad vi vill läsa mellan raderna i hans böcker.
Redaktör på Kompass.