F
ör omkring 400 år sedan, 1618, föddes Roger de Bussy-­Rabutin, vanligen kallad Bussy, på ett slott nära staden Autun i hjärtat av Bourgogne. Idag är han mest känd för den satiriska romanen Histoire amoureuse des Gaules (Gallernas amorösa historia), som trycktes första gången 1665 och som enligt vissa bedömare hör till de verk i den franska litteraturen som har åter­utgivits flest gånger. Berömda är också hans kärleksmaximer som gavs ut för första gången 1658 och som uppskattas av dagens nätburna citatsamlare i lika hög grad som de en gång tilltalade Ludvig XIV, som brukade läsa dem högt för sin första officiella mätress Louise de la Vallière. Några av de oftast citerade är: ”Frånvaron har samma verkan på kärlek som vinden har på eld, den släcker småbränderna och driver på de stora”, ”Kärleken grundar sig på blindhet, vänskapen på kunskap” och ”Älskar du inte för mycket, älskar du inte tillräckligt”. Maximerna är korta och fyndiga, de vänder sig också gärna till kvinnor vilket var något ganska nytt på Bussys tid.

Bussy möter vi också lite i förbigående som en av adressaterna i Arne Melbergs nyöversättning av ett urval av Madame de Sévignés brev (2018). I själva verket intar han som hennes kusin och själsfrände en särställning i både hennes liv och korrespondens, även om han inte kunde konkurrera med dottern. Det var dennas giftermål med greve de Grignan och avresa till andra ändan av Frankrike som avlockade modern många av de spirituella rapporter från ett högreståndsliv i Solkonungens skugga som skulle börja cirkulera redan under hennes livstid och med tiden bli en litterär brevklassiker.

O
m Mme de Sévigné själv inte öppet uttryckte någon önskan att publicera sig, så såg Bussy med sin tidigt utvecklade författarmedvetenhet helt annorlunda på saken för både hennes och sin egen del. Han var nämligen inte bara hennes kusin utan också hennes upptäckare. Som den litterära finsmakare han var insåg han snart att Marie de Sévignés formuleringskonst var något utöver det vanliga och förtjänade att uppmärksammas på högre ort. Därför infogade han några av hennes brev på central plats i den specialutgåva av sin korrespondens som han höll på att förbereda för kungen, ett tilltag som både smickrade och förskräckte kusinen. När hon bad Bussy att frisera hennes text svarade han nästan sanningsenligt: ”Jag har inte rört era brev, madame. Le Brun skulle aldrig ändra på ett verk av Tizian.” (Charles Le Brun var Ludvig XIV:s hovmålare.) Men det var först i och med den postuma publiceringen 1696 av Bussys memoarer som Mme de Sévigné nådde en vidare läsekrets och så småningom en berömmelse som skulle ställa hennes upptäckare i skuggan. Allt som till slut återstod av Bussy var hans koppling till den uppburna brevskriverskan och en vag aura av skandal som envist hängde kvar vid hans namn genom seklerna.

Det skulle dröja innan eftervärlden så sakteliga började få upp ögonen för denne mångbegåvade libertin som – när han inte svingade svärdet på Europas blodiga slagfält eller fjäderpennan hemma i sin skrivkammare – sällade sig till den hovadel vars hela tillvaro graviterade runt Solkonungen. Det var bara det att Bussy graviterade motsols, något som den brittiske kulturhistorikern Peter Burke har noterat i En kung blir till. Myter och propaganda kring Louis XIV (1992, i svensk översättning 1996). Där beskrivs Bussy som en representant för den försåtligt subversiva kritik mot den officiella bilden av Ludvig XIV som ”formulerades av individer som betraktade sig själva – eller åtminstone framställde sig själva – som lojala undersåtar”. Bussy var med andra ord ingen samhällsomstörtare utan tillhörde snarare en lång tradition av individualistiska rebeller som huvudsakligen drevs av en oemotståndlig lust att visa att kejsaren nästan alltid är naken. År 1992 publicerade också Jacqueline Duchêne sin litterära biografi Bussy-Rabutin, ytterligare ett tecken på det nyvaknade intresse för Mme de Sévignés halvt bortglömda kusin som bara har vuxit sedan dess.

”Den franska litteraturen skulle varit mycket fattigare om inte Bussy hade uppmärksammat Mme de Sévignés talang och sett till att hennes brev överlevde.”

Som nämnts gjorde Bussy ingen hemlighet av sina litterära ambitioner. De största byggstenarna i hans projekt att vinna evig ryktbarhet var hans Mémoires­ och framförallt hans korrespondens. Det rör sig om mer än 2 800 brev om man även räknar in svaren. Lagom till 400-års­jubileet 2018 upptäcktes fyra brev, publicerade av Daniel-Henri Vincent i Lettres­ inédites. Vincent beskriver Bussys korrespondens som ”en av 1600-talets viktigaste vad gäller både kvalitet och kvantitet”. Han nöjer sig dock inte med att sätta in de nyfunna breven i sitt sammanhang utan tecknar också ett fascinerande dubbelporträtt av Bussy och Mme de Sévigné, som förenades i samma kärlek till det skrivna ordet och sporrade varandra till ständigt nya fyndigheter.

Skrivandet var en tidig passion som följde Bussy genom hela livet. Han hade gott läshuvud. Hans skolgång blev dock ryckig och avbruten i förtid på grund av att fadern, i likhet med många adliga familjeöverhuvuden vid den här tiden, använde sonen för sina egna karriärsyften inom militären. Därför hamnade den blott 16-årige Bussy i spetsen för faderns regemente vid belägringen 1634 av den befästa staden La Mothe-en-Bassigny i Lorraine. När han fyllt 18 hade han redan deltagit i tre fälttåg, vid 20 års ålder blev han utnämnd till överste och drömde redan om marskalkstaven. Därefter var han med om de flesta av Frankrikes drabbningar i trettioåriga kriget, slogs på monarkins sida i det adelsuppror som kallas Fronden och fortsatte att strida i kriget med Spanien som varade till 1659.

På slagfältet betraktades Bussy som en stor tillgång med sitt mod och sin smittande glöd. Men vid sidan av var han långt upp i åren något av en urspårad musketör, en oförbätterlig slarver och kvinnojägare som hellre såg till sina nöjen än de förpliktelser som hans position förde med sig. I början krånglade han sig ur de flesta knipor han hamnade i med sin kvickhet och charm, och genom ingripanden från fadern. Men till slut blev hans försummelser så grava att kardinal Richelieu fann för gott att spärra in honom några månader i Bastiljen, en fästning som han skulle få se insidan av mer än en gång.

Den enda konstanten i Bussys tumultartade liv var hans skrivande. Det blev en så oskiljaktig del av honom att hans anteckningsböcker, där han noterade sina iakttagelser och upplevelser in i minsta detalj, alltid fanns med i hans packning när han drog i fält. Det var han ganska ensam om bland sina gelikar, som hade föga förståelse för hans ständiga noterande. Bussy själv talade lättsamt om det som ett tidsfördriv, men det var betydligt allvarligare än så. Intuitivt hade han förstått att de stillsamma stunderna med pennan hjälpte honom att få perspektiv på sig själv och sina handlingar. De lockade fram ett reflekterande drag som skulle accentueras med åren, även om ungdomsårens vildhjärna aldrig lämnade honom helt. Han började förvandlas till vad Mme de Sévigné skulle kalla ”en ytterligheternas man”.

”Berömda är också hans kärleksmaximer som gavs ut för första gången 1658 och som uppskattas av dagens nätburna citatsamlare i lika hög grad som de en gång tilltalade Ludvig XIV.”

De båda kusinerna såg inte mycket av varandra förrän de var i 20-årsåldern och uppehöll sig i Paris efter sina giftermål. Bussy hade gift sig 1643 med en annan kusin, Gabrielle de Toulongeon, och Marie året efter med Henri de Sévigné, en adelsman från Bretagne. Mellan honom och Bussy var sympatin omedelbar, de hade liknande historier om fältläger, strider och kvinno­affärer att berätta, även om Henri saknade den intellektuella kvickhet, som Bussy i gengäld skulle finna i så rikligt mått hos hans hustru. ”Ingen kvinna i Frankrike är mer spirituell, och mycket få är hennes jämlike”, sade han om henne. Mme de Sévigné å sin sida skulle långt senare påminna honom om att det ”aldrig har funnits en så glad och leende ungdom som vår”. De var samma andas barn.

Året 1646 blev dramatiskt för båda. I augusti deltog Bussy i belägringen av Fort-Mardyck nära Dunkerque i norra Frankrike och fick två hästar dödade under sig, i oktober födde Marie de Sévigné sitt första barn, den blivande Mme de Grignan, och i december förlorade Bussy sin hustru i barnsängsfeber efter att hon fött honom deras tredje dotter. Den nyblivne änkemannen försökte skingra tankarna genom att delta i ett nytt fälttåg i Spanien, och genom att inleda en korrespondens med sin kusin som sommaren 1647 väntade sitt andra barn på makens slott i Bretagne.

Några år senare, då Mme de Sévigné blivit änka vid 26 års ålder (Henri de Sévigné sårades dödligt i en duell om en annan kvinna), hade deras glada och lite flörtiga vänskap växt till ett hemligt samförstånd som, när de inte var osams, fick dem att leva i en ständig och otålig väntan på varandras brev. Som Daniel-Henri ­Vincent påpekar i Lettres inédites är Le Grand Siècle, det stora seklet, nästan otänkbart utan de båda kusinerna, var för sig eller i dialog med varandra. Den franska litteraturen skulle varit mycket fattigare om inte Bussy hade uppmärksammat Mme de Sévignés talang och sett till att hennes brev överlevde genom att lansera dem. Och utan sin kusin skulle Bussy själv ha saknat ”en partner värdig honom, en bundsförvant som kunde vara både motspänstig och skarp men också ömsint”.

När det gäller Bussys satiriska och parodiska texter hade han alltid en viss publik i tankarna, hovet och hovet närstående kretsar, som han ömsom ville roa, ömsom driva gyckel med. Han spelade ett högt spel men var för inbilsk för att tro att han Bussy, grandseigneur och ryktbar krigare i kungens tjänst, på allvar skulle kunna råka illa ut på grund av några skriverier som han var noga med att inte signera. Men i hans fall var stilen detsamma som en signatur; den var omisskännlig för alla i de kretsar där hans manu­skript cirkulerade ur hand i hand innan de trycktes ifall populariteten verkade hålla i sig.

Men länge var Bussy välsedd vid hovet. Större delen av Fronden, då Parisparlamentet och vissa adelsgrupperingar försökte hindra centralmaktens expansion under kardinalerna Richelieu och Mazarin, hade han utkämpat på monarkins sida. Han hade blivit utnämnd till generallöjtnant för sina tjänster och marskalk­staven tycktes inom räckhåll. Ett slumpartat möte på tu man hand med en 20-årig Ludvig XIV under belägringen av Dunkerque 1658 blev ett magiskt ögonblick för Bussy, som han utnyttjade till fullo för att briljera med sina kunskaper om krigskonstens alla aspekter. Men tillbaka i Paris skulle han låta tala om sig på ett allt annat än smickrande sätt.

Under påskfastan 1659 rumlade Bussy om på ett lantställe i Roissy, en liten ort nordöst om huvudstaden, tillsammans med några av det unga hovets mest ökända svirare. Exakt vad det oregerliga sällskapet företog sig är höljt i dunkel men till de mer nämnbara upptågen hörde att komponera parodier på religiösa hymner med texter som gjorde narr av den unge kungens förälskelse i Marie Mancini, en av kardinal Mazarins systerdöttrar, och som på ett obscent sätt tog upp skvallret om ett förhållande mellan kardinalen och kungens mor, Anna av Österrike. Först på sin ålders höst skulle Bussy medge faderskapet till dessa vanvördiga kupletter som snart började cirkulera och väckte både anstöt och munterhet.

Rumlarna från påskveckan i Roissy skickades alla i exil, i Bussys fall till födelsebygden i Bourgogne. Eftersom han hade ett ego av kungliga dimensioner intalade han sig snart att han skulle kunna vinna tillbaka Ludvigs gunst utan att tvingas avstå från sina satirer. Följaktligen utnyttjade han denna första exil till att skriva Histoire amoureuse des Gaules, en serie maliciösa porträtt av ett urval av personer i höga positioner och av några av hovets galanta damer uppblandat med anekdoter, påhittade brev och dialoger och några av kupletterna från Roissy, alltsammans förenat till ett sammanhängande helt i form av en satirisk roman.

Under påskfastan 1659 rumlade Bussy om på ett lantställe i Roissy, en liten ort nordöst om huvudstaden, tillsammans med några av det unga hovets mest ökända svirare. Exakt vad det oregerliga sällskapet företog sig är höljt i dunkel men till de mer nämnbara upptågen hörde att komponera parodier på religiösa hymner med texter som gjorde narr av den unge kungens förälskelse i Marie Mancini, en av kardinal Mazarins systerdöttrar, och som på ett obscent sätt tog upp skvallret om ett förhållande mellan kardinalen och kungens mor, Anna av Österrike. Först på sin ålders höst skulle Bussy medge faderskapet till dessa vanvördiga kupletter som snart började cirkulera och väckte både anstöt och munterhet.

Rumlarna från påskveckan i Roissy skickades alla i exil, i Bussys fall till födelsebygden i Bourgogne. Eftersom han hade ett ego av kungliga dimensioner intalade han sig snart att han skulle kunna vinna tillbaka Ludvigs gunst utan att tvingas avstå från sina satirer. Följaktligen utnyttjade han denna första exil till att skriva Histoire amoureuse des Gaules, en serie maliciösa porträtt av ett urval av personer i höga positioner och av några av hovets galanta damer uppblandat med anekdoter, påhittade brev och dialoger och några av kupletterna från Roissy, alltsammans förenat till ett sammanhängande helt i form av en satirisk roman.

Bussy återvände till Paris från sin exil med en text som var en potentiell krutdurk. Allt som behövdes för att den skulle explodera var minsta lilla obetänksamhet från hans sida och den lät inte vänta på sig. Manuskriptet lånades ut i förtroende, kopierades ofördröjligen och spreds snart som en löpeld allt me­dan skandalen växte i omfång. Bussy hade porträtterat sina offer, deras lyten och tillkortakommanden, med en så diabolisk exakthet att det inte var någon svårighet att identifiera dem trots att de hade försetts med pseudonymer.

Hovet var i fullt uppror och genljöd av upprörda känslor och protester och till och med uttalade dödshot mot Bussy. För att skydda sig beväpnade han sig med en karbin och två pistoler. Efter mörkrets inbrott lät han sig alltid åtföljas av fyra män till häst som en beriden livvakt.

Det som gjorde Bussys omsorgsfullt utmejslade porträtt så dräpande var paradoxalt nog satirens måttfullhet. Han var ingen karikatyrtecknare och kom egentligen inte med några nya avslöjanden utan nöjde sig med att med sylvass skärpa betona de karaktärsdrag och fysiska ofullkomligheter hos sina offer som alla visste fanns där men av olika skäl föredrog att lämna obemärkta.

”Bussy var med andra ord ingen samhällsomstörtare utan tillhörde snarare en lång tradition av individualistiska rebeller som huvudsakligen drevs av en oemotståndlig lust att visa att kejsaren nästan alltid är naken.”

n som visste hur det kändes att träffas av Bussys giftpilar var Mme de Sévigné. Efter att hon och kusinen blivit osams om en penningaffär upptäckte hon till sin förfäran att hon var porträtterad i Histoire amoureuse des Gaules. ”Det elaka porträttet”, som hon kallade det, är mästerligt utfört och ett exempel på den skoningslösa elegans som var utmärkande för Bussy. Hon fick bland annat läsa att hon var ”oregelbunden ända in i ögonstenarna, ända till ögonlocken”. Eftersom ögonen sägs vara själens spegel och Mme de Sévignés råkade vara olikfärgade var denna avvikelse enligt Bussy ”en naturens varning till dem som närmar sig henne att inte alltför mycket lita på hennes vänskap”. Hur sårad och bestört hans kusin än var över ”att se sig själv i tryck, vara den som man har roligt åt i landsorten”, kände hon ändå igen och uppskattade en mästares hand i Bussys penselföring. ”Jag hade nog”, skriver hon, ”tyckt att det var lustigt om det hade gällt någon annan, och om det hade kommit från någon annan.”

De båda kusinerna skulle försonas. Värre var det med Bussys relation till kungen. Uppståndelsen kring Histoire­ amoureuse des Gaules kunde inte ha kommit olägligare. Medan Bussys verk, där han öppet gjorde narr av religionen, fick allt större spridning, hade religiösa påtryckningsgrupper fått igenom ett spelförbud för Molières Tartuffe. Liksom den extravagante finansministern Fouquet, som vid den här tiden dömdes till livstids fängelse, hade Bussy varit blind för att tiderna hade förändrats. Den unge kungen var långt ifrån något dygdemönster men han hade för avsikt att regera och att regera ensam, en härskarstil som krävde ordning och underordning. Bussys text tvingade hela hovet, med kungen i spetsen, att se sig självt i en narrspegel.

Bussys rang och militära position, hans inval i Franska Akademien i början av 1665, hans espri och djärva bortförklaringar – ingenting kunde längre rädda honom. I april blev den nye akademiledamoten inspärrad i Bastiljen för andra gången i sitt liv. Så småningom tilläts han att återvända till sina gods i Bourgogne på obestämd tid. Det skulle ta 17 år innan han fick audiens vid hovet och kunde vistas fritt i Paris.

Under mellantiden började han, för att överbrygga avståndet till den parisiska umgängeskretsen, planera för inrättandet av ett porträttgalleri i de magnifika salarna på familjeslottet Bussy-Rabutin­. När projektet blev känt i Paris utbröt en febril aktivitet bland de tillfrågade modellerna – vapenbröder, hovmän, väninnor – för att förse honom med material. Snart hade han fått ihop ända till trehundra porträtt som undan för undan förseddes med kortfattade och ibland giftigt humoristiska deviser. Idag är slottet Bussy-­Rabutin, med sin originella porträttsamling, en av Bourgognes populäraste turistmål. Bussy höll sig också sysselsatt med att skriva sina memoarer. Hundra år före Rousseau gör han där, som Jacqueline Duchêne påpekar i sin biografi, ”anspråk på rätten att utan omsvep berätta vad han gjort, utan skam och malplacerad blygsel”.

Allteftersom åren gick och krämporna gjorde sig påminda fördjupades kusinernas medvetenhet om vad de betydde för varand­ra. Det var till sin kusin som Mme de Sévigné vände sig för att få stöd när hon drabbades av mörka tankar. ”Att vara med er”, skriver hon den 9 oktober 1675, ”skulle varit ett förträffligt botemedel; jag skulle inte längre vara sorgsen och ni skulle lära mig att inte frukta döden.” Bussy, som hade haft som yrke att sätta livet på spel, svarar henne tio dagar senare att ”det bara var genom att vänja mig vid tanken som jag minskade min fruktan”. Men han medger att ”jag som älskar glädjen, jag tror jag skulle dö om jag inte längre hade er att skratta tillsammans med”. Men det var den åtta år äldre Bussy som försvann först av dem, drabbad av ett slaganfall den 6 april 1693, några dagar innan han skulle ha fyllt 75 år. Hans plötsliga död gjorde Mme de Sévigné förkrossad, hon hade förlorat sin syskonsjäl och trätobroder och deras nära nog livslånga dialog var för alltid bruten. Ändå lever deras röster vidare, fyllda av harm och förebråelser, av lekfullt gnabbande och elegant spefullhet som med åren då och då får lämna plats för ett livsklokt filosoferande kring mänsklig dårskap och alltings ändlighet. Det är så de når oss tvärs igenom seklerna, renade och befriade från tidens fördomar och allt som skiljer oss från dem.