Den mörka ängeln
I dataspelet The Dark Angels heter ledaren Lion El’ Jonson. För en oinvigd ter det sig som en osannolik kombination av rymdäventyr och korsfararsaga. Men spelet går, som titeln och namnet på ledaren antyder, tillbaka på ”The Dark Angel”, en dikt från 1893 av en idag tämligen bortglömd engelsk författare vid namn Lionel Johnson.
Det som förenar dataspelet med dikten är att båda gestaltar mörkrets och ondskans makt. The Dark Angels har fått sitt namn efter ett svek långt tillbaka i tiden, och man ägnar nu sin tid åt att sona sitt brott. I Johnsons dikt skildras en kamp mellan den mörka ängeln som förkroppsligar det onda och tron på Gud och frälsning. Dikten får sin laddning av att utgången är oviss eftersom mörkret och synden utövar en nästan oemotståndlig lockelse.
Dataspelet och dikten går båda tillbaka på Bibeln, berättelsen om hur Satan frestade Adam och Eva och på syndafallet. Båda har även inslag från Miltons Det förlorade paradiset, som bland annat skildrar den kosmiska kampen mellan Kristus och Satan. Den senare slungas till slut, tillsammans med sina härskaror, ned i helvetet där han regerar som syndens och mörkrets obotfärdiga ängel.
Det som skiljer ”The Dark Angel” från dataspelet är att dikten är en koncentrerad gestaltning av det ondas ständiga närvaro. Den mörka ängeln finns överallt, i solljus och i mörker, i kyla och i hetta. Den onde förgiftar och vanhelgar, allt blir till ett begär som han förvandlar till tortyr:
Through thee, the gracious Muses turnTo Furies, O mine Enemy!And all the things of Beauty burnWith flames of evil ecstasy
(Genom dig, min Fiende, förvandlas de ljuva Muserna till Furier och all Skönhet brinner med flammor av ond extas.)
Det är i sin stegrade syndamedvetenhet en skrämmande dikt.
Vem var då den historiske Lionel Johnson? Han föddes i en övre medelklassfamilj år 1867, alltså för exakt 150 år sedan. Som trettonårig fick han ett stipendium till Winchester, en av de förnämsta internatskolorna i England, och fortsatte sedan till Oxford där han studerade klassiska språk och filosofi. Vid denna tid var dessa de mest krävande och prestigefyllda ämnen man kunde läsa där, och bland tidigare studenter återfinns till exempel Oscar Wilde. Johnson avslutade sina studier år 1890 med högsta betyg.
Johnsons författarskap är präglat av hans omfattande kunskaper i latin och grekiska. Han skrev ett antal dikter på latin och växlar obekymrat mellan engelska och latin i andra. Han definierade en gentleman som ”en man som kan grekiska”. I våra öron låter detta elitistiskt, men sådana kunskaper var nödvändiga för att kunna studera de största filosoferna, främst Platon, på originalspråket. Detta var i sin tur en förutsättning för verklig bildning.
Efter examen flyttade Johnson till London för att försörja sig som journalist och författare. Han publicerade sig flitigt i tidningar och tidskrifter, gav ut en studie av romanförfattaren Thomas Hardy 1894 och två diktsamlingar, Poems 1895 och Ireland, with Other Poems 1897. Genom sin vän William Butler Yeats hade han kommit att intensivt engagera sig i frågan om Irlands frigörelse, vilket förklarar den senare titeln.
De första fem åren bodde Johnson i ett konstnärskollektiv nära British Museum, ett kollektiv som hade stor betydelse för utvecklingen av en alternativkultur i England under slutet av 1800-talet. Medlemmarna odlade intressen för tidig musik, design, konst och litteratur. Man gav ut en tidskrift, The Century Guild Hobby Horse, där poeter som Ernest Dowson och Johnson kunde publicera dikter som andra publikationer skulle refuserat som osedliga.
Johnson hade redan under åren på Winchester och Oxford varit en orolig, sökande ande. Han engagerade sig i buddismen, platonsk filosofi och olika riktningar inom kristendomen. År 1891 tog han ett livsavgörande steg och konverterade till katolicismen. Hans tro var sträng och krävande, han levde avhållsamt och biktade sig regelbundet. I sin religionsutövning var han en mystiker som ständigt strävade efter bekräftelse och klarhet. Teologiska spörsmål som synd och frälsning upptog ständigt hans tankar och präglar en dikt som ”The Dark Angel”.
Under Oxfordåren led Johnson av sömnlöshet och blev ordinerad whisky som sömnmedel. Hans alkoholkonsumtion tilltog i London, vilket ledde till att han 1895 tvingades lämna konstnärskollektivet. ”He was too drunk”, som hyresvärden brutalt konstaterade. Flytten innebar slutet på hans mest produktiva år och han blev mer isolerad. Han dog 1902, trettiofem år gammal, av en stroke, men det var alkoholen som blev hans egentliga baneman. Enligt städhjälpen som följt honom genom åren drack han mot slutet mer än en liter whisky om dagen.
Till det yttre är Johnsons liv händelselöst och odramatiskt. Förmodligen är detta skälet till att det är ganska odokumenterat. Visserligen har hans samlade dikter kommit ut i en edition av Ian Fletcher, en av de främsta kännarna av det sena 1800-talets litteratur i England, men det finns å andra sidan inte någon riktig biografi, och större delen av hans korrespondens vilar outgiven i olika arkiv och bibliotek. En samling essäer kom ut efter hans död men den omfattar endast en fjärdedel av hans produktion. Resten finns bara att tillgå i olika tidskrifter från tiden.
För vår förståelse av Johnsons liv och verk är vi därför beroende av samtida källor som till sin natur är subjektiva och otillförlitliga. Den mest utförliga och inflytelserika är Yeats minnen, hans Autobiographies. Det avsnitt som han ägnar sina generationskamrater har han kallat ”The Tragic Generation”. Det är så han beskriver den grupp av författare och konstnärer från 1890-talet som levde självförbrännande liv och mötte en tidig död, män som Johnson men också Oscar Wilde, Aubrey Beardsley och Ernest Dowson. Minnena är ett försök att förstå varför de gick under medan Yeats själv överlevde, blev irländsk senator, fick erkännande och Nobelpris.
Under några år på tidigt 1890-tal var Johnson och Yeats bästa vänner och Yeats dedicerade sin andra diktsamling till honom, men vänskapen svalnade på grund av Johnsons tilltagande alkoholism. Yeats försökte få honom att söka behandling men Johnson svarade att han inte ville bli botad. Han ville straffa sig själv och gå under; den mörka ängeln skulle segra.
Yeats visar stor insikt i sin beskrivning av Johnsons tragiska förfall och dödsdrift. Samtidigt väljer han att förbigå andra sidor av hans karaktär och liv. Han framstår i Yeats version som en spränglärd excentriker, konservativ och dogmatisk, som avsiktligt avskärmade sig från omvärlden. Han gjorde dag till natt och intresserade sig endast för klassisk litteratur och för kyrkofäderna som han citerade i tid och otid.
Sanningen är att Johnson var radikal i sina politiska åsikter och en allätare när det gällde litteratur, såväl samtida som klassisk. Whitman och Baudelaire var hans husgudar under hela livet, främst därför att de var skarpt kritiska mot den rådande borgerliga kulturen. Han var den förste i England att skriva om dekadensen i fransk litteratur och hans intresse för den rörelsens författare svalnade aldrig. Vidare var hans bok om Hardy, som då var mitt uppe i sitt författarskap, den första att behandla hans romankonst. Det är en briljant studie som står sig än idag. Här uttrycker han även sin beundran för myt- och religionsforskaren James Frazers Den gyllene grenen, som hade kommit ut bara några år tidigare, och för Darwin. Hur Johnson kunde förena den senares utvecklingslära med sträng kristen tro framgår dock inte.
Johnson var också en skarp kritiker av den samtida litteraturens olater. I ett antal träffande, giftiga parodier driver han med decenniets poeter och deras romantisering av London och storstadslivets solkiga sidor. Han saknade inte humor mitt uppe i allt allvar och pessimism, och att han saknade intresse för intellektuella rörelser i tiden eller för tidens litteratur är helt enkelt inte sant.
Yeats påstår även att kvaliteten på Johnsons skrifter gradvis försämrades och att han mot slutet mest återanvände tidigare material och idéer. Första hälften av 1890-talet var tvivelsutan hans bästa tid, men han fortsatte att skriva och publicera sig till veckorna före sin död. Bland annat skrev han 1899 en prolog till premiären av Yeats skådespel The Countess Cathleen, något som denne knappast kan ha varit omedveten om. Någon verklig försämring av hans intellektuella skärpa eller formuleringskonst är svår att upptäcka.
Att Johnson enbart tillbringade de sista åren i sin bostad berusad eller bakfull överensstämmer inte heller med sanningen. En av de största litterära begivenheterna efter Verlaines besök i London 1893 var den soaré som Yeats anordnade i juni 1902 för att bevisa att poesi egentligen borde framföras till musik på samma sätt som de grekiska och irländska barderna hade gjort. Johnson fick då höra sin dikt ”Te Martyrum Candidatus” (”Dig prisar martyrernas vitklädda här”, en rad ur Te Deum-texten) deklamerad av en känd skådespelerska till ackompanjemang av ett psalterium. Detta var bara några månader före hans död så han levde inte ens då helt avskild från världen.
Yeats hävdar också att Johnson var helt ointresserad av sex och avskydde att ens höra talas om det, vilket skulle bero på att han inte hade uppnått puberteten. Johnson var mycket liten till växten och såg länge ut som en gosse. Detta var avhängigt en brist på tillväxthormon som gjorde att han enligt Yeats hade ”a man’s head on a child’s body”, något som även bekräftas av obduktionsprotokollet. Det svarar dock inte på frågan hur Johnson upplevde problemet. ”The Dark Angel” visar snarare på att han visste mycket om hur åtrå och begär styr våra tankar och liv.
Det kan vara så att Yeats medvetet betonade Johnsons bristande sexuella intresse och förmåga för att skydda hans rykte. Det finns nämligen fakta som tyder på att han var homosexuell, detta i en tid då sådana handlingar var straffbelagda. Det gick rykten om att han ingått i homosexuella kretsar på Winchester och i Oxford. Vidare skrev han dikter som kan ges en homoerotisk tolkning, främst dikten ”A Dream of Youth”, som först kom ut i The Century Guild Hobby Horse 1890 och senare i Poems 1895.
”A Dream of Youth” är dedicerad till skolkamraten och vännen lord Douglas, mest känd om Oscar Wildes älskare, men själv en inte oäven poet. Dikten idealiserar manlig ungdom och skönhet, och främst i en strof som avsevärt tonades ned i Poems darrar och glöder ynglingar av kärlek till varandra. Vissa uttryck som ”love of friend for friend” och en kärlek som har ”no name” tycks vara kodord som återkommer i lord Douglas mer kända, homoerotiska sonett ”The Love that Dare not Speak its Name”.
Vi vet inte vilken relation Johnson och lord Douglas hade, men när den senare inledde en förbindelse med Oscar Wilde gav det upphov till en våldsam reaktion hos Johnson, som till yttermera visso hade presenterat de två för varandra. Han hade tidigare skrivit en hänförd hyllningsdikt till Wilde i samband med publiceringen av Dorian Grays porträtt, men hans beundran förbyttes nu i ett glödande hat som kom till uttryck i ”The Destroyer of a Soul”. Det är svårt att läsa dikten som något annat än ett våldsamt utbrott av svartsjuka. Dess första rad lyder: ”I hate you with a necessary hate”. Den idealiserar lord Douglas, som i verkligheten inte var Guds bästa barn, och demoniserar den förmente förföraren Wilde.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Även om Johnson var isolerad och världsfrånvänd i sitt privatliv präglas hans bästa dikter av en dramatisk kamp. Spänningen i dem kommer från konflikten mellan driften till utlevelse och behovet av självövervinnelse, något som återfinns i både klassisk och kristen tradition. Johnson citerar själv Medea i Ovidius Heroides: ”Video meliora, proboque, deteriora sequor” (”Jag ser det som är bättre och finner det gott; jag följer det som är sämre”). Aposteln Paulus beskriver samma konflikt i Romarbrevet 7:19: ”Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag.” Temat har således en mycket lång historia.
Förutom i ”The Dark Angel” återkommer detta tema i dikter som ”Vinum Daemonum” (demonernas vin, endast titeln på latin), ”Satanas” (på latin) och ”Mystic and Cavalier”. I dem blir det inre ett slagfält där kampen mellan ont och gott, fördömelse och frälsning, böljar fram och tillbaka. I ”Vinum Daemonum” utspelar sig ett intensivt frestelsedrama där talaren, förmodligen Djävulen, lockar den tilltalade att smaka på den dryck han erbjuder. Bara han dricker skall han fritt få leva ut sina begär och hans makt bli total. Drycken är således en trolldryck med magiska egenskaper och Johnson återskapar här en arketypisk situation som den i Edens lustgård, som den där Djävulen frestar Jesus eller den där Mefistofeles frestar Faust. Vid diktens slut är utgången fortfarande oklar.
”Satanas” gestaltar sig nästan som en hyllning till Världsfursten/Satan och det ondas makt att bryta ned och förstöra. Fram till världens undergång kommer hans herravälde att bestå och fram till dess kommer han fortsätta att skörda offer. ”Mystic and Cavalier” är dock Johnsons mest pessimistiska dikt. Kavaljererna hade rykte om sig att vara aristokratiskt eleganta och lättsamma, men de var samtidigt förlorarna i kriget mot puritanerna och Cromwell. Den kavaljer som talar här känner sig utvald till förtvivlan och undergång, och dikten utvecklar sig, kanske inte till en svart mässa, men ändå till ett perverterat firande av ett ”fearful sacrament”, där han erkänner sig som även i religiös bemärkelse förlorad.
Det är svårt för en nutida, sekulär läsare att förstå hur hädisk en sådan inställning är. Sakramenten inbjuder till positiv gemenskap och frälsning, men detta ”fruktansvärda sakrament” är negativt och exkluderande. Kavaljeren åkallar ”interpreters and prophets of despair” (förtvivlans tolkar och profeter), men att förtvivla är att ifrågasätta Guds nåd och allmakt, vilket är en dödssynd. Han väljer således med öppna ögon sin egen förtappelse och undergång. Det är återigen en suggestiv, skrämmande dikt.
Denna kamp mellan ont och gott, denna fascination inför synd och ondska, fick kanske sitt mest extrema uttryck hos Johnson, men vi återfinner temat hos en rad av hans samtida. Hög moral, intellektuell och estetisk förfining ställs mot ondska och mörker hos Robert Louis Stevenson, Conan Doyle och Oscar Wilde. Vi återfinner motivet i Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde, där doktorn kämpar förgäves mot lockelsen i den hämningslösa driftsutlevelsen hos sin dubbelgångare Mr Hyde. Conan Doyle varierar det i motsatsparet Sherlock Holmes och den ondskefulle Dr Moriarty. I Wildes Dorian Grays porträtt gestaltas konflikten så att Dorian behåller sin blonda skönhet intakt medan porträttet åldras och vanställs i takt med hans accelererande moraliska förfall. Skillnaden mellan dessa verk och Johnsons är att hos honom behåller den mörke frestaren sin skönhet och lockelse, men samtliga måste ha upplevts som inlägg i tidens gestaltning av psykisk splittring och mörker.
Johnsons andra verkligt kända dikt ”To Morfydd” är helt olik dem jag har diskuterat hittills. Medan dessa skildrar en yttre och inre kamp är ”To Morfydd” lyriskt inåtvänd. Johnsons familj hade under hans tonår bott i Wales, och inspirationen till dikten lär han ha fått när han hörde en gammal kvinna sjunga en sång på walesiska om en död flicka med det namnet.
”To Morfydd” är en kort dikt på fyra sexradiga strofer där omkvädet upptar tre och i sista strofen fem rader. Det omfattar alltså över hälften av dikten. Dessa ord upprepas som en refräng: ”Oh! What are the winds?/ And what are the waters?/ Mine are your eyes!” Det ger dikten en suggestiv, nästan hypnotisk kraft. Suggestionen hämtar också sin styrka ur omkvädets otydlighet. Frågorna om vindarna och vattnen får aldrig något svar, och betydelsen av ”Mine are your eyes!” förblir oklar. Ser diktarjaget med hennes ögon? Ser hon med hans? Går de upp i varandra? Försvinner de in i den natt och det mörker som dikten slutar med?
Johnson återvände under de följande tio åren flera gånger till motivet en ung kvinnas död, ett motiv som i och för sig är typiskt för hela den engelskspråkiga 1800-talslitteraturen, från Poe och Dickens fram till sekelskiftet. Johnson driver dock sin variation på temat mot en total okroppslighet. Morfydd förvandlas till ett andeväsen och dikterna om henne till besvärjelser av förlust, ödslighet och död. Man kan fråga sig om det finns någon biografisk bakgrund till detta återvändande till samma motiv. Hände något under Johnsons tonår som kan förklara den intensiva känslan av övergivenhet eller är Morfydd bara en fiktion som han skapade för att ge uttryck åt sin existentiella otillfredsställdhet?
Professor emeritus i engelska.