Föreläsaren på min kurs vid Umeå universitet, en kurs om hur religionen påverkar amerikansk politik, var ingen stor supporter av den dåvarande amerikanske presidenten, George W Bush. Han var dock intellektuellt hederlig och ärlig mot oss studenter då de amerikanska politikernas intellektuella förmågor – och akademiska meriter – kom på tal. Bush – med examina från Harvard och Yale – hade inte, vilket man lätt hade kunnat tro om man enbart läste svenska medier vid den tiden, en samling outbildade kofösare i Vita huset. Det drällde av fina diplom från ännu finare universitet, och det fanns disputerade nyckelspelare som till exempel Condoleezza Rice och Paul Wolfowitz på plats i Vita huset och på departementen. Rektorn för Texas A & M University hade dock inte vid tidpunkten för kursen ännu lämnat sin position som högste ansvarig för ett av landets största lärosäten för en plats i Bushs regering.

Fil dr Robert Gates hade gärna avslutat sin yrkeskarriär inom akademien, det slår han fast redan på första sidan i Duty. Inte för att en lång tid som rektor vid Texas A & M hade givit honom en plats i historieböckerna som en av USA:s stora lärde. Han hade hur som helst varit mer känd för sina insatser inom försvars- och säkerhetspolitik.

Men Robert Gates ville inte tillbaka till Washington.

Han hade redan tackat nej till ett toppjobb i Bushadministrationen när erbjudandet om att efterträda Donald Rumsfeld som landets försvarsminister kom i november 2006. Det var inte ett överraskande val på något sätt. En man strax över 60 – minns att man i USA inte anses passé ens då man har passerat de 70 – med en meritförteckning som innehöll poster som chef för CIA (1991–1993) och biträdande nationell säkerhetsrådgivare (1989–1991), finns alltid med i spekulationerna när tunga ämbeten ska fördelas. En man som vid den tidpunkten hade arbetat för hela sex olika presidenter, och som stod George W Bushs far, före detta presidenten George H W Bush, väldigt nära, skulle så klart tillbaka till politikens slagfält.

Men Robert Gates ville inte tillbaka till Washington.

Det ska sägas att det även i USA finns ett mått av klassisk ”tacka-nej-innan-man-tackar-ja”-dramaturgi vid val och tillsättningar; en person ska så klart vilja ha den post som han eller hon blir erbjuden, men framför allt ska man betona det faktum att man har blivit kallad. Gates blev just kallad och såg det som sin plikt – därav bokens titel – att acceptera uppdraget. Visst kan det ha funnits maktambitioner och karriärlystnad inbakat i det hela, men om så var fallet så dolde Robert Gates det väldigt väl under sina år i Pentagon, och han döljer det i så fall väldigt väl i Duty. Från dedikationen på försättsbladet till avslöjandet på sista sidan om valet av begravningsplats förmedlas ett mycket tydligt, ja, närmast övertydligt, budskap: Gates var försvarsminister för soldaternas skull, inte för politikens.

Om han hade gjort vad de flesta amerikanska ministrar gör då skiften sker i Vita huset, och lämnat in sin avskedsansökan, tagit på sig ett antal styrelseuppdrag och väntat ut motståndarens tid vid makten, hade han antagligen blivit sedd som en parentes som minister. Förvisso en av de hårdast arbetande och mest framgångsrika parenteserna i Bushadministrationen – Gates erkänner dock ödmjukt att många av de lovord som östes över honom då han nominerades till försvarsminister nog mest berodde på hans företrädare Rumsfelds impopularitet – men likväl en minister som påbörjade en städning som inte var helt genomförd då hans chef packade väskorna och lämnade presidentämbetet.

Robert Gates blev dock kvar.

Att presidenter viker en plats i sin regering åt en representant för det andra partiet är kutym, men att Barack Obama skulle be sin djupt impopuläre företrädares handplockade försvarsminister att stanna förvånade ändå många. Gates var dock vid tillfället för maktskiftet högt aktad i Washington, av både demokrater och republikaner, och det ansågs att han hade gjort mer nytta under sina två år i Pentagon än de flesta andra försvarsministrar efter andra världskriget. Obama såg sin chans att visa att han stod över partipolitiskt käbbel och satte landet främst genom att låta mannen som fått i uppdrag att avsluta krigen i Irak och Afghanistan att avsluta sitt jobb.

Om Gates var en populär republikansk försvarsminister i ett av demokraterna kontrollerat Washington i januari 2009, var han, då han lämnade sin post i juni 2011, kort och gott en populär försvarsminister i nästan alla läger. Han hade – under sina totalt fyra och ett halvt år under Bush och Obama – navigerat skickligt mellan partierna, och stött, blött och förhandlat fram truppförstärkningar och strategiska förändringar som stärkt ett krigstrött USA.

Men Gates ville inte vara kvar i Washington, och han kommer knappast – särskilt inte nu efter Duty – att återkomma till politikens finrum i beslutande ställning. Med sin bakgrund borde ju Gates ha skvaller och hårda ord nog för en serie tegelstenar om Washingtons inre liv. Och ja, Duty är en insiderbok av högsta klass, där läsaren får följa med in i rummen där de avgörande militära besluten mellan 2007 och 2011 fattades. Gates drar sig heller inte för att med jämna mellanrum hoppa över de diplomatiska omskrivningarna då han avhandlar sina chefer. President Barack Obama får en skopa ovett för sin obeslutsamhet och för att inte ge sina medarbetare, och sina allierade, tillräckligt stort stöd. Gates berättar bland annat om hur han vid ett möte tänker för sig själv att Obama varken litar på sin befälhavare i Afghanistan (David Petraeus), på presidenten i Afghanistan (Hamid Karzai) – eller ens på sin egen strategi för kriget i Afghanistan. Frustrationen över att Obama ofta uppträder som att han bara har ”ärvt” olika krig – och inte betraktar dem som sina – är stor hos försvarsministern.

Jämfört med sin vicepresident kommer dock Obama billigt undan (och mot slutet av boken får presidenten beröm för att han, enligt Gates, haft rätt i många frågor). Gates utför dock vad som kan liknas vid ett rent karaktärsmord på Joe Biden, som beskrivs som en person som har haft fel i nästan varenda viktig försvars- och säkerhetspolitisk fråga de senaste 40 åren. Med tanke på att Biden betraktas – och betraktar sig själv – som en utrikespolitisk nestor i det demokratiska partiet, något som Obama använde som motivering i valet av vicepresidentkandidat, är det smällar som verkligen vet var de tar. Att Biden skulle beskrivas som en person som ”utsatte Obama för kinesisk vattentortyr” – genom att hela tiden säga åt presidenten att militären inte gick att lita på och att USA var på väg att förlora greppet om främst läget i Afghanistan – var knappast något Vita huset räknade med när det meddelades att Gates skulle skriva sina memoarer.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hård kritik från en republikan lär dock inte vara något som får Joe Biden att sova oroligt på nätterna; om vicepresidenten bestämmer sig för att kandidera 2016 är det knappast Gates omdömen som fäller honom i demokraternas primärval. Om den beskrivning som Gates ger av Hillary Clinton – eller snarare hennes roll som utrikesminister – lyfts fram under nästa presidentval, borgar det dock för en intressant debatt kring Clintons förhållande till Obamaadministrationen. Gates uttrycker förvisso ett djupt förakt för det politiska spelet i Washington, och ler i smyg åt att de före detta senatorerna Obama, Biden och Clinton alla talar så nedvärderande om den kongress de nyligen har tjänstgjort i, men för den politiska maktspelaren Clinton finns många varma ord. Hon beskrivs som en skicklig och god representant för USA, men också som en utrikesminister vars manöverutrymme begränsas av en president, och kanske främst en presidentstab, med ett enormt kontrollbehov.

Men för Gates är varken Obama, Biden, Clinton eller någon av de andra stora politiska spelarna de viktigaste personerna i hans yrkesroll. Tvärtom. Det är politikerna som försvårar – ja, ibland närmast förpestar hans tillvaro. Det är soldaterna – ”my heroes” – som Robert Gates vill arbeta för och tillsammans med, det är deras krig mot politikerna han anser sig utkämpa och det är det han vill skriva om. Ett intresse för – och en hel del kunskaper om – den amerikanska militärhistorien krävs för verklig behållning av Duty, men det är nära 600 sidor amerikansk nutidshistoria som är svår att vara utan för den som vill förstå både George W Bushs sista tid i Vita huset och starten på Barack Obamas presidentskap. De två stora krig som USA har utkämpat under 2000-talet, den ständigt pågående kampen mot al-Qaida, jakten på Usama bin Ladin: Robert Gates hade ledande roller när som mest stod på spel.

Det är också fascinerande läsning när man tittar på den karriär som Gates, en konservativ kalla kriget-expert fostrad i underrättelsetjänsten, har haft. Duty innehåller mer känslor, mer frustration, mer kött och blod än någon annan bok skriven av veteraner från Bushadministrationen. Att Gates bara drygt två år efter sin avgång – och med sin förra chef och utåt sett kanske störste supporter fortfarande på plats i Vita huset – skulle vädra sina känslor på det här sättet var en högoddsare. CIA-veteranen som blev akademiker som blev försvarsminister skulle ju bli en aktiv politisk pensionär av den typ som är så vanlig i det amerikanska systemet, en grå eminens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Men Robert Gates vill inte tillbaka till Washington.