I skivbutikerna har det sällan eller aldrig funnits några och den intresserade har tvingats anstränga sig för att få tag i det lilla som finns, ofta på små skivmärken som inte haft någon distribution i Sverige.

Orsakerna till att han inte lockat de stora skivbolagen är säkert flera. Cowell var oerhört produktiv och listan över hans verk omfattar nästan 1 000 kompositioner, vilket gör musiken svår att överblicka och värdera. Verken är dessutom­ ofta skrivna för udda ensembler som ibland­ innehåller utomeuropeiska instrument, något som bidragit till att de är svåra att infoga i vanliga konsertprogram.

Joel Sachs visar i sin biografi, den mest omfattade som skrivits om Cowell, att han var en av de stora och viktigaste musikpersonligheterna i 1900-talets Amerika. Han var inte enbart tonsättare utan även pianist, författare, föreläsare, publicist, skivproducent och organisatör, det senare något han verkar ha haft en naturlig fallenhet för.

Redan på 1910-talet, när han bara var i tonåren, gjorde han sig bemärkt som kompositör och pianist. Det var då och under 1920-talet som han hade sin mest avantgardistiska period. Han var innovatören som lanserade termen cluster, det vill säga att en pianist använder handflator och underarmar för att anslå ett stort antal tangenter. Han var också den förste som skrev musik som enbart skulle spelas direkt på pianosträngarna. Teorin kring dessa uttrycksmedel formulerade han i New Musical Resources, den bok i musikteori som publicerades 1930 och som skulle få stor betydelse för en lång rad tonsättare, inte minst efter andra världskriget.

Cowells föräldrar var närmast bohemer och höll honom borta från en vanlig skolgång. Han var i princip självlärd och fick bara några råd då och då från bland andra Charles Seeger, fadern till folksångaren Pete Seeger. Med sin företagsamhet och stora arbetskapacitet gav han snart lektioner i både sång och piano och blev tidigt en symbol för amerikansk konstmusik i Kalifornien. Bland hans elever märks John Cage och Lou Harrison.

Publiken gillade inte alltid det de fick höra, något han också fick erfara under den första turnén i Europa på 1920-talet. Han musik uppfattades som främmande och väckte så häftiga känslor att han ibland kände sig hotad och polis fick tillkallas.

Europeiska tonsättares bifall vann han däremot. Både Alban Berg och Béla Bartók bad om tillåtelse att använda cluster i sina kompositioner, som om han skulle haft patent på detta uttrycksmedel. Han gjorde flera Europaresor och umgicks med flera av de mest betydande europeiska kompositörerna. Han spelade tennis med Arnold Schönberg (”Han var ännu sämre än jag”) och utmattades av den synnerligen koncentrerade Anton Webern, lika koncis som person som de kompositioner han skrev.

I slutet av 1920-talet gjorde han en bestående insats för Charles Ives musik, trots att bekanta till honom hade försäkrat att dennes kompositioner inte var värda någon uppmärksamhet. Snart utvecklades ett far-son-förhållande där Cowell lyfte fram musiken, och Ives, den förmögne ägaren till ett försäkringsbolag, stod för kostnaderna. I mitten av 1950-talet skrev Cowell också den första biografin om Ives.

Politiskt sett hade Cowell alltid stått till vänster och i slutet av 1920-talet besökte han också Sovjetunionen där han hoppades kunna marknadsföra amerikansk musik. Han skaffade sig flera kontakter som självfallet ville att han skulle göra den sovjetiska musiken en motsvarande tjänst i Amerika. I förtäckta ordalag fick han också en förfrågan om han kunde tänka sig att arbeta som spion. Efter Stalins attack på Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mtsensk­ fick han nog. Att musik enbart skulle entusiasmera massorna kunde han aldrig skriva under på.

Den episod i Cowells liv som är mest omtalad är hans arrestering för sedlighetsbrott 1936. Sidney Cowell, hans änka, har länge varit tystlåten om de faktiska omständigheterna av rädsla för att minnet av honom enbart skulle vila på denna beklämmande händelse. Hon ville vänta med att berätta tills någon skrev en ordentlig biografi och när Sachs kontaktade henne infann sig tillfället.

Genom åren hade Cowell ofta hjälpt barn och ungdomar som livet farit illa fram med. Många var föräldralösa och han anordnade julfester och campingturer och några pojkar hade fått bygga en swimmingpool på baksidan av hans hus. Där simmade de ofta nakna och hade ibland oralsex. Under en campingtur hade även Cowell deltagit tillsammans med en 17-årig yngling, något han aldrig förnekade. Han blev angiven av några pojkar som hade velat komma över hans bil utan att lyckas.

Ingenting upprörde känslorna lika mycket som sexbrott, och det glömdes helt och hållet bort att 17-åringen i lagens mening var myndig. Rättsprocessen blev utdragen och var ett skräckexempel på hur ett rättsväsende kan arbeta. Den bild av Cowell som ett odjur och en ”slemmig orm” som spreds via pressen gav allmänheten en uppfattning av förbrytaren och denna vågade inte domstolen gå emot. Straffet blev strängaste tänkbara, 15 år i San Quentin.

Cowell tog märkligt nog domen med jämnmod och anpassade sig snabbt till livet som fånge. Efter något år blev han överflyttad till utbildningsavdelningen där han snart började organisera musiklivet. Han bildade en orkester tillsammans med andra fångar, och undervisade dessutom elever per korrespondens.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Efter fyra år blev han villkorligt frigiven, men restriktionerna var många. Han var bland annat tvungen att visa att han hade ett arbete, något han fick genom den aust-raliske tonsättaren Percy Grainger, som anställde honom som musiksekreterare­ under ett år. Sidney, hans hustru, gjorde stora ansträngningar för att få honom benådad, vilket hon också lyckades med några år in på 1940-talet.

Efter andra världskrigets slut verkade han som ambassadör för amerikansk musik i både Europa och Asien. Han var ständigt ängslig för att journalister skulle börja gräva i hans förflutna som kommunist och sexualförbrytare.

Det finns all anledning att tro att Joel­ ­Sachs biografi är den definitiva. Han har haft tillgång till Cowells efterlämnade papper och kunnat intervjua den numera bortgångna Sidney Cowell. Boken är dessutom ytterst välskriven.

Ursprungligen hade han tänkt sig en bok i två band, något som förläggaren satte stopp för. Sachs fick därför begränsa sig till en ren biografi, i stort sett utan en diskussion av Cowells musik. Men som han skriver är den i stort behov av att återupptäckas.