Den nya familjen
Vid något tillfälle under den varma sommaren 2014, i ett litet marmorklätt rum någonstans i Vatikanen, höll Steve Bannon en kort predikan om vad som gått snett med kapitalismen. Borde kyrkan plädera för begränsningar av förmögenhetskoncentration? Nja, menade Bannon, från en storbildsskärm. Så länge kapitalismen inte snärjts av en ohelig allians mellan stat och särintressen, Wall Street och Washington, så länge den vilar på det judeo-kristna arv som islamism, sekularisering och – något otippat – Ayn Rands objektivistiska filosofi hotar att rasera, så har den legitimitet. Tyvärr är så inte fallet idag. För att rädda kapitalismen måste staten städas ur och styras upp. För att rädda staten måste kapitalismen samtidigt tyglas och släppas fri.
Fyra år senare ser jag Alexander Skouras fimpa sin tredje cigarrett på min egen datorskärm. Det har gått ett drygt år sedan han flyttade tillbaka till Grekland från USA för att driva den marknadsliberala tankesmedjan Kefim. Samtalet inleds i moll: det har inte varit några bra år, vare sig för ekonomin eller för de grekiska institutionerna. Koalitionsregeringen, med det vänsterpopulistiska Syriza och det högerpopulistiska partiet Anel, har sedan 2015 ihärdigt testat det redan hårt ansatta grekiska systemet. Kontrollen över domstolarna har ökat, antalet tv-licenser har reducerats och delats ut på godtyckliga grunder till välvilligt inställda affärsintressen. Byråkrati och administration har fyllts på med lojala ansikten. Nyligen fängslades en reporter efter att ha publicerat ett undersökande reportage om hur personer med koppling till Anel har använt EU-pengar dedikerade till ett av Greklands många flyktingläger. ”Vi lever förstås inte i någon diktatur”, påpekade Alexander. ”Det är mer som ett surt duggregn, som fräter på den demokratiska infrastrukturen.” Den udda regeringsalliansen har klarat att hålla ihop förhållandevis bra, trots att båda partierna har svikit sina vidlyftiga vallöften, och trots att premiärminister Tsipras på senare år har kommit att bli alltmer hemtam i det Bryssel som regeringen gått till val på att bekämpa. ”Det finns ju ett ömsesidigt intresse här”, noterade Alexander syrligt, när tövädret kom på tal. ”EU vill för allt i världen kunna avföra Grekland från listan över akuta problem. Och Tsipras behöver kunna komma hem och säga att det har gjorts stora framsteg för att öka sitt manöverutrymme.”
Men är det verkligen så märkligt att höger- och vänsterpopulister kan dela regering? Den som läser Bannons korta föredrag, som transkriberades av sajten Buzzfeeds News efter att eventet publicerats på Youtube, slås av den tvärideologiska kraften i det globaliseringskritiska slagordet ”Party of Davos”. Kritiken mot den statsförvaltande eliten och den korrumperade kapitalismen är så sammantvinnad att det är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar. Visst fanns här de vanliga utfallen mot islam och utropen om ett storskaligt kulturkrig, ett frasmakeri som sällan används av vänsterpopulistiska partier. Men det verkligt intressanta med texten är att Bannon där utvecklar de tankeströmmar som förenar, snarare än splittrar den revolt som pyr över västvärlden. Och som därmed ger en viss inblick i vilka krafter som är i rörelse inför Europaparlamentsvalet 2019, bland annat genom Bannons uppmärksammade nya paneuropeiska initiativ ”The Movement”.
Marken kan också tyckas mogen för nästa steg. Auktoritär populism är idag den tredje största ideologiska kraften i EU, förbi liberalismen och hack i häl på de socialdemokratiska och konservativa partierna i väljarstöd, enligt Andreas Johansson Heinös årliga studie Timbro Authoritarian Populism Index. Idag ingår auktoritära populistpartier i tio av Europas regeringar. Två av dem, den grekiska och den italienska, består av en ren koalition av vänster- och högerpopulister. Även om Bannon misslyckas med sitt uppsåt – vilket trots allt får ses som det mest sannolika utfallet – är det fullt möjligt att nästa års val faktiskt blir en ”tipping point” för det europeiska samarbetet. Aldrig förr har den här typen av rörelser haft en så stark representation i inte bara en europeisk institution, Europaparlamentet, utan även i Rådet. Det är denna axel som gör en diskussion om vad partierna faktiskt vill, och vilken logik de verkar efter, angelägen.
Man ska förstås vara försiktig med att använda ett enskilt tal som ingång för ett mer långtgående resonemang om varför vänster- och högerpopulism bör betraktas som grenar på samma ideologiska träd. Det finns en trist tendens att debatten om populismens natur och orsaker genast urartar till ett begreppsmässigt myrornas krig som både skymmer sikten för betydelsefulla likheter men också suddar ut väsentliga skillnader. Så vad kännetecknar då det spretiga ideologiska kluster som jag här kallar ”auktoritär populism”? Varför överhuvudtaget betrakta dessa ofta djupt opportunistiska partier som en familj? Jo, för att jag skulle vilja hävda att här finns ett distinkt sätt att se på staten – och på den liberala demokratin.
Först och främst – och allra viktigast – är förstås konfliktlinjen mellan den ”äkta folkviljan” (i singular) som genomgående ställs mot en korrumperad elits agerande. Varianter på detta tema förekommer förstås i all politik, men den populistiska retoriken tenderar inte bara att vara mer oförsonlig utan också helt bärande för partiernas argumentation. Det finns ett motiv till världens förfall: globalisterna som samlas i Davos är inte bara förespråkare för en sakligt sett dålig politik utan ska också ses som en grupp som har ett uppsåt att skada majoritetssamhället och dess medborgare. När de etablerade partierna hävdar att populisterna saknar demokratisk legitimitet ska man vara medveten om att känslan i högsta grad är ömsesidig: oavsett om partiet står till höger eller till vänster tenderar de att argumentera utifrån att eliten av lojalitetsskäl saknar rätt att representera medborgarna. Därför förenas dessa partier i princip alltid i en stark aversion mot internationella organ som EU, Nato, IMF och OECD och inte sällan – om verkligen inte alltid – en storögd beundran för Ryssland och Vladimir Putin.
För det andra förenas man i en grundmurad motvilja till maktdelning, i ett bristande tålamod med rättsstatens principer som skulle kunna beskrivas som en längtan efter en ”demokrati utan farthinder”. Därför attackerar man domstolar, oberoende medier och andra balanserande instanser som står i vägen för majoriteten att genomdriva sin politik. Av samma skäl brukar marknaden snart nog hamna i skottgluggen: även kapitalismen utmanar den politiska handlingskraften. Därför är det fullt logiskt att högerpopulistiska partier som Viktor Orbáns Fidesz eller Matteo Salvinis Lega är precis lika benägna som sina kamrater på vänsterkanten att förstatliga industrier och tukta bångstyriga entreprenörer: Ska du få kontroll över kapitalismen börjar du med kapitalisterna. Ska du få kontroll över kapitalisterna måste du göra upp med deras grundlagsskyddade rätt till egendom. Det finns, så vitt jag vet, inget auktoritärt populistparti som inte vill se en mer potent och muskulös stat. Staten är det självklara och mest centrala medlet för samhällsförändring, oavsett om du vill använda den för att avskaffa klassamhället eller för att släta ut den moderna pluralismens friktion som socialkonservativa radikaler plågas av.
Innebär då detta att den auktoritära populismen är odemokratisk? Att påstå det är att tänja på begreppet. Snarare skulle man kunna hävda att problemet är det motsatta. Såväl vänster- som högerpopulism utgör i grunden djupt illiberala rörelser. Det gör dem synnerligen radikala i sina anspråk på samhällsomdaning – att riva upp hela logiken i det tänkande som genomsyrat Västerlandets individorienterade demokratiska institutioner sedan efterkrigstiden kan nära nog betraktas som ett revolutionärt projekt. Men per se odemokratiskt, det är det inte.
För vad menar man egentligen med att något är ”demokratiskt”? Skillnaden mellan liberal demokrati och rent majoritetsstyre är att den förra både syftar till att kanalisera och förverkliga folkviljan, men också uttryckligen till att under vissa förutsättningar begränsa, eller åtminstone balansera, den. De maktdelningsmekanismer som den liberala demokratin har skapat bygger på en oro för vad koncentrerad politisk styrka kan leda till: Är majoritetens åsikter per definition legitima behövs ju inga sådana förbehåll. Gränssnittet mellan juridik och politik, balansen mellan majoritet och minoritet, är förstås en evig fråga i den politiska debatten. Men inga andra demokratiska partier ifrågasätter själva premissen att det finns sfärer som behöver hållas om så inte helt oåtkomliga från kollektivets långa armar, så åtminstone på armlängds avstånd, på det sätt som de auktoritära populistpartierna gör.
En rimligare parallell till Bannons paneuropeiska projekt än det Hitler-Tyskland som ständigt åkallas är kanske de europeiska socialdemokraternas mobilisering efter förra sekelskiftet. Det är inte en jämförelse som på något sätt syftar till att jämställa det politiska innehållet, och i fallet Ungern är frågan om man faktiskt inte börjat närma sig ett tillstånd av fascistisk diktatur. Men för flera av de nynationalistiska rörelser som långsiktigt vunnit stöd de senaste decennierna skulle jag vilja påstå att det finns tydliga likheter kring såväl metod och strategi som mobiliseringsgrund. Då som nu upplevde en växande del av befolkningen att det nuvarande systemet misslyckats med, eller helt bortsett från, att ens försöka tillgodose deras intressen. Då som nu mobiliserade alltmer välorganiserade politiska entreprenörer med hegemoniska ambitioner mot ett system som tappat förnyelseförmåga. Då som nu insåg aktörerna snart att det system de vände sig emot inte kan störtas från utsidan. Det måste byggas om inifrån – och ut.
Den här iakttagelsen spelar roll av två skäl. För det första därför att populiströrelsernas högljudda kritik mot det gamla etablissemanget tycks ha beslöjat det faktum att åtminstone den anglosaxiska fronten i allt väsentligt tycks vara mer intresserad av att påverka än av att störta, de befintliga kommandohöjderna – åtminstone i ett första led. Bannon var mycket tydlig på denna punkt i sitt Vatikantal: för Breitbart var det Republikanerna som var den primära måltavlan, inte Demokraterna. Och på samma sätt var hans vänner i brittiska Ukip väsentligt mer intresserade av Tories vägval än av Labour. Trycket kommer utifrån, men det är en strategi som mer liknar en kniptång än Macrons franska röjsåg.
När Bannon nu uppmanar sina europeiska kolleger att mobilisera inför 2019 är det heller inte längre för att kräva att hela EU omedelbart ska läggas ner. Istället är målsättningen att bilda en storkoalition i Europaparlamentet som ska vrida den europeiska överstatliga politiken i en ny riktning: dels med en förväntad ”blocking minority” på ca 30%, dels med en tankesmedja som ska bistå partierna med argument, fakta och opinionsundersökningar för att utveckla en egen politik. Så här brukar inte revolutionära rörelser bete sig. Snarare går tankarna till ”den långa marschen genom institutionerna”.
På sikt kvarstår förstås det övergripande målet om att EU i sin nuvarande form ska upphöra till förmån för starka, självständiga nationer. En överstatlig organisation med en överstatlig domstol som väktare är en omöjlighet i ett Europa där folket, och folket allena, sätter ramarna för de enskilda medborgarnas livsvillkor. Men det är signifikant att exempelvis Marine Le Pen, precis som Sverigedemokraterna, har mildrat sin kritik och anslagit en mer reformistisk ton på senare tid. Slutdestinationen är detsamma, men tidtabellen har ändrats, sannolikt därför att just den breda medelklass man vill appellera till ogillar radikalismen i ett beslut som på så avgörande sätt hade förändrat de ekonomiska och geopolitiska förutsättningarna för Europa. Och medelklassen är central, nyckeln till den breda rörelse som Bannon vill skapa. I sitt tal uttryckte han stor trosvisshet om att det olyckliga ”bagage” som somliga sympatisörer för med sig in i hans rörelse inom ett par år kommer att ha trängts ut av mer städade väljargrupper:
”The central thing that binds that all together is a center-right populist movement of really the middle class: the working men and women in the world who are just tired of being dictated to by what we call the party of Davos”…
Det har sagts förut, men det förtjänar att sägas igen: klassanalysen som har dominerat debatten om populismens drivkrafter har ofta lämnat mycket övrigt att önska. Kan man en gång för alla befria sig från den fromma förhoppningen om att populiströrelsens väljargrupper skulle tillhöra ett intellektuellt och ekonomiskt proletariat är det en hel del som plötsligt framstår som mindre förbryllande. Som att LO-medlemmar som gått över till Sverigedemokraterna inte låter sig lockas tillbaka med löften om en tryggare ställning på arbetsmarknaden. Som att Lega, som nu ansluter sig till Bannons rörelse, så lätt kastade av sig sin tidigare marknadsliberala korsett för att dra på sig spenderbyxorna, trots att de främst samlar entreprenörer och förvärvsarbetande som tröttnat på att betala för sina lågproduktiva landsmän i söder. Som att populister, vad Bannon än påstår, i praktiken aldrig lyckats hedra rågången mellan att vara pro business och att vara pro market. Ekonomin är en helt underordnad fråga, ibland instrumentell men aldrig prioriterad när det står mellan den eller kontrollen över gränserna, kontrollen över staten, kontrollen över folkviljan. Det är kulturen, dumbom!
Men om materiella faktorer spelar mindre roll för efterfrågan på auktoritära populistpartier visar det sig ändå spela en viss roll för utbudet. Orban, Tsipras och Salvini må slå mynt av den folkliga ilskan mot de europeiska institutionerna, men deras bidragsberoende sätter samtidigt gränser för hur hårt de kan gå fram. Kombinationen av närkontakt med marknad och regeringsmakt har gjort den tidigare så radikale Tsipras till mer av en socialdemokrat och mindre av ölkällarrevolutionär efter att nästan ha svepts bort med Veroufakis misslyckade kupplaner. Landets största oppositionsparti – det konservativa Ny Demokrati – har hämtat sig efter att ha rekryterat en fräsch ny ledare och har nu en god chans att vinna nästa val. Nynazistiska Gyllene Gryning minskar i opinionsmätningarna, samtidigt som andelen unga som identifierar sig som liberaler ökar. Alexander Skouras, på tankesmedjan Kefim, talar nu om ett subtilt men påtagligt skifte i idéklimatet, en mättnad på radikalism, kravaller och bråk.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Den auktoritära populismen har vuxit så stadigt och ihärdigt att det är svårt att se något slut i närtid. Men inte heller denna trend ska nog betraktas som ödesbestämd. En mindre rosenkindad debatt börjar nu föras, om att det värsta som kan hända antietablissemangsrörelser kanske faktiskt är att de lyckas i sitt uppsåt; att de vinner makt och reellt inflytande. Det är svårt att dela ut pengar man inte har om långivarna säger nej, även om du utlyst en folkomröstning om saken, svårt att bryta sönder internationella samarbeten så länge de övriga länderna håller ihop.
Exempel på auktoritär populism som inte bara vunnit i popularitet utan också hårdnat i regeringsställning finns förvisso. Liksom exempel där populisterna lyckas försätta de etablerade partierna i ett stenhårt politiskt brottargrepp utan att behöva ta det formella ansvaret. Mer pessimistiska bedömare, som ekonomen Alberto Mingardi, argumenterar i en krönika i Politico för att Italien snarare är på väg att förvandlas till ett Latinamerika än till ett nytt Grekland, ett land som helt enkelt inte längre går att reformera. I det ljuset spelar det mindre roll om regeringen faller när Italien inte längre kan betala av på sin statsskuld; ett scenario som Mingardi tror kan förverkligas inom ett år.
Och vad gör EU då?
Ja, först då vet vi om Steve Bannons förtrogne Matteo Salvini, på bästa Wall Street-maner, lyckas övertyga Europas regeringar – och skattebetalare – om att hans företag helt enkelt är too big to fail.
Karin Svanborg-Sjövall är vd på Timbro.
Statssekreterare i Kulturdepartementet.