Den nya läkarrollen
I en augustiupplaga av New Yorker skriver Atul Gawande, kirurg och sällsynt begåvad skribent, essän ”Big med” om sin mammas knäoperation.
Anhörigas krämpor är inte sällan ett känsligt kapitel, särskilt för doktorer. Men Gawande är faktiskt strålande nöjd och klart imponerad av koordination och samspel i vårdkedjan.
”Jag räknade till sextiotre personer som var involverade i hennes vård”, skriver han, och fortsätter: ”Vad min mor fick uppleva var vad som händer inom medicinens fält när någon tar ansvar.”
Gawande argumenterar skarpsinnigt och övertygande för att vården bör lära av snabbmatskedjor och andra verksamheter med ”sina processer på plats”, som det heter på managementska.
Personligen reser jag ragg vid tanke på utpräglat ”processtänk” och värjer mig gärna mot nämnda typ av allegorier. Högspecialiserad vård kan väl ändå inte jämföras med att varmhålla pommes frites?
Jakob Endler, kliniskt verksam narkosläkare, speglar i den dossier som ackompanjerar månadens Axess samma typ av sjukvård som den Atul Gawande refererar.
Det handlar om Shouldice, ett kanadensiskt sjukhus enbart inriktat på att behandla ljumskbråck. Varje del av vårdkedjan är standardiserad, mängdträning och likriktning ger bättre resultat och färre återfall.
det övergripande temat i alla artiklar är läkarrollens förändring. Från ikon till kugge, läkarens yrke ett bland andra. Jakob Endler låter erfarenheter från ett missionssjukhus i östra Kenya kontrastera mot algoritmer och teamarbete vid traumalarm i svensk sjukhusvardag.
Vad är det egentligen att vara läkare idag?
Arbetstidslagstiftning, emanciperade patienter, flöden, nyckeltal och teamarbete har bidragit till att vården nuförtiden är bättre än någonsin, inte minst mer säker för patienter. Den moderna läkaren står inte ensam och suverän, är inte längre höjd över varje misstanke.
Samtidigt är läkaryrket fortfarande speciellt – professionens män och kvinnor fattar beslut som påverkar liv och död. Därför måste läkaryrket präglas av en ansvarsfrihetsprincip.
Niels Lynøe, professor i medicinsk etik och specialist i allmänmedicin, pekar i sin artikel på hur god vård i livets slutskede kräver trygga läkare och fordrar att principen om frihet under ansvar står intakt.
Lynøe tar utgångspunkt i det uppmärksammade fallet med den för mord misstänkte ”barnläkaren” vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, som nog är det som på senare år mer än något annat skakat om professionen.
jonatan wistrand, AT-läkare tillika doktorand vid Lunds universitet, tolkar läkarrollens förändring med hjälp John Bergers bok A Fortunate Man. The Story of a Country Doctor. I den ses huvudpersonen Dr Sassals metamorfos från hjälte till bleknad och ofullkomlig.
Wistrand ser också hur doktor Sassals syn på patienter har reviderats: ”Från att tidigare ha betraktat patienterna som anatomiska och fysiologiska objekt – föremål för kirurgiska och farmakologiska metoder – har dr Sassal alltmer kommit att förstå dem som unika individer.”
I boken speglas en enskild klinikers resa, men framstår också som en parallell över hur ”patienten” trätt fram och hur ”medicinaren” tagit ett steg tillbaka.
Det är också genom patientens ögon som litteraturvetaren och journalisten Katarina Bernhardsson analyserar läkarrollen. Genom samtida prosa – Carl Henning Wijmarks Stundande natten, Maria Fagerbergs Svart dam och Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna – finner hon en kall och onåbar läkargestalt.
i slutet av 1800-talet, skriver Bernhardsson, gestaltades läkaren som en naturvetenskapsman och sanningssägare, en ikon med oförfärad blick. Men ”i dessa moderna romaner lyser läkarens klarsynthet med sin frånvaro. Läkaren är här framför allt tekniker och en kugge i maskineriet.”
Läkaren ”har också, av tidsbrist och ointresse, övergivit de existentiella frågorna och kan därmed inte längre fylla hela den läkande roll som patienten hoppas på”, tyder Bernhardsson.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Professionaliseringen av vården, standardiseringen av procedurer och att större tonvikt idag fästs vid patientsäkerhet är, som sagt, i allt väsentligt av godo. Mekaniseringen av vården fordrar också tveklöst en förändrad läkarroll.
Men – vartåt bär det?
Jag vill återkomma till författaren och kirurgen Atul Gawande. I sin lysande essä ”Letting go” tar han – som så ofta – utgångspunkt i en patients historia. Oväntat och abrupt, i slutskedet av sin graviditet, diagnosticerades Sara Thomas Monopoli med obotlig lungcancer.
Gawande lägger här ut orden om samtal mellan läkare och patienter i livets slut. När det är dags att lägga ned vapnen och låta skeendet ha sin gång. I den här formen av brytpunkter är det läkarens uppgift att möta sin patient på alla nivåer, vadhelst som väntar – raseri, depression, desperation.
Det mötet sker inte som mellan kugge och hjul, här finns ingen passande allegori. Högkvalificerad vård kräver läkare med färdigheter bortom det rent medicinska. Jonatan Wistrand efterlyser i sin text att läkare får bättre ”träning i humanistiska färdigheter”.
Jag kan inte annat än hålla med.