Det moderna svenska civilsamhället måste ses mot bakgrund av marknadssamhällets och den moderna demokratins genombrott under 1800-talet. I takt med att den gamla feodala ordningen föll samman, kom nya organisationer och föreningar att växa fram i vad historikern Torkel Jansson har kallat ”ett sprängfyllt tomrum”.

En del organisationer var politiska, andra var ekonomiska, religiösa eller sociala, och tillsammans svarade de mot en ny tids behov, där individer frigjorts från en äldre tids institutioner. Å ena sidan yppade sig möjligheter för politisk, social och ekonomisk självorganisering när gamla hierarkiska och feodala strukturer gick i graven, å andra sidan ledde de snabba omvälvningarna av den ekonomiska och sociala ordningen till att många plötsligt stod utan social och ekonomisk trygghet och därför var i behov av nya sammanslutningar som både gav dem politisk röst och social välfärd. Detta nya föreningsväsende kom att spela en avgörande roll för framväxten av både en modern offentlighet med fria och ofta oppositionella medier och ett fritt föreningsliv, och nya former för social gemenskap, välfärdsproduktion och politisk organisering.

En stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat. Först långt senare kom de klassiska folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och den kooperativa rörelsen – att dominera synen på vad som omfattade civilsamhället.

En annan viktig del av dåtidens civilsamhälle var organisationer som försökte lindra konsekvenserna av fattigdom, arbetslöshet och sjukdom: liberala självhjälpsgrupper, arbetarrörelsens kooperativ, religiösa samfund, den borgerliga välgörenheten och de filantropiska stiftelserna som samlade in pengar som sedan kunde användas till bland annat välgörenhet riktad mot de mindre bemedlade.

Denna tradition hade sina rötter i den medeltida barmärtighetstanken; om ansvaret för sina medmänniskor och plikten att skänka av sitt överskott – om inte annat så för sin själs salighet, som historikern Roger Qvarsell skriver. Detta gällde även efter reformationen: enligt 1571 års kyrkoordning var den som försummade sina plikter gentemot de fattiga och sjuka värre än en hedning.

Samtidigt började dock statens ansvar att alltmer tona fram i takt med att dess inflytande växte. Enligt den lutherska samhällsläran delades ansvaret för de behövande mellan hushållet, församlingen och staten: husbonden hade ansvaret i första hand, församlingen i andra, och misslyckades båda dessa hade kungen och staten den yttersta plikten att sörja för alla undersåtars välfärd. Då likt nu fanns det en intressekonflikt mellan de olika nivåerna mot bakgrund av en allmän njugghet. Man laborerade gärna i termer av olika kategorier av fattiga – de som var sedeslösa och inte förtjänade hjälp och de som oförskyllt hamnat i misär.

Men redan under 1720-talet började vissa grupper organisera kassor där medlemmar betalade en årlig avgift. Detta ledde med tiden till sparbanks- och försäkringsväsendet, två stora moraliska uppfostringsprojekt som byggde på tanken om egenansvar och planering. Sparsamhet och planering skulle skapa ”förökad arbetsförmåga, bevara hälsa, ostört sinneslugn och förlängd levnad samt därmed ett kapital vida större än sparbanksbokens” som det ­uttrycktes i en skrift utdelad av Härnösands sparbank vid dess tillkomst 1827.

Denna tanke på egenansvar och självhjälp fick tidigt sällskap av den väsentligt annorlunda idén om en ”rätt till hjälp”. Så tidigt som 1799 argumenterade läkaren, ämbetsmannen och godsägaren David Schulz von Schulzenheim i ett tal inför Vetenskapsakademien för en sådan rätt till hjälp och i en lag från 1847 kom denna princip att få en juridisk grund: ”varje socken å landet, och varje stad, skall lemna nödtorftig wård och försörjning åt sådana medlemmar som i anseende till bristande arbetsförmåga samt saknad af andra me­del och lofliga utvägar till sitt uppehälle icke kunna sig själva försörja”. Det visade sig dock snart att, liksom i dag, denna typ av kommunal frikostighet var svår att finansiera i bistra ekonomiska tider. Den stora missväxten under 1860-talet ledde fram till 1871 års tuffare lag som istället betonade den enskildes försörjningsplikt samt de övriga familjemedlemmarnas skyldigheter.

När självhjälp och offentlig omsorg inte räckte till återstod välgörenhet. Bland de många sällskap som stiftades fanns Ersta diakoni, grundat 1851, där den första sjuksköterskeutbildningen i Sverige startades. Ersta finns ännu idag även om dess verksamhet i viss mån gradvis har integrerats i det offentliga välfärdssystemet. Ersta och andra religiöst färgade institutioner är intressanta i det att de handlade inom ramen för en kristen etik där givande, barmhärtighet och medkänsla stod i centrum. De agerade direkt gentemot medmänniskorna och uppfattade sin roll som långsiktig och komplementär i relation till den framväxande moderna staten.

I detta avseende var den vetenskapliga och politiskt inriktande filantropin annorlunda. De syftade snarare till att reformera den statliga politiken och reformera samhället i stort. Ambitioner att värna om sitt oberoende i relation till staten saknades på det hela taget. Man tog initiativ, skapade verksamheter, men såg också som sin uppgift att få stat, landsting och kommun att överta åtminstone det ekonomiska ansvaret.

Banden mellan filantropi, akademi och politik var avgörande. Den politiskt inriktade filantropin gav också resultat: pensionsreformen 1913, fattigvårdslagen 1918, tillkomsten av Socialstyrelsen och so­cialdepartementet var konkreta exempel. En konsekvens av de politiska filantropernas framgångar var att de med tiden upphörde att spela sin ursprungliga roll som statskritiska socialentreprenörer. Istäl­let blev många av dessa filantroper – och akademiker – statsanställda tjänstemän.

Med demokratins genombrott kom civilsamhället från 1920-talet också mer att spela en delvis annan roll, som förde många organisationer bort från en mer autonom och statskritisk ansats och mot ett närmare samarbete med den nya demokratiska staten. Den nya, korporativa modellen stod för dörren. Betoningen kom att ligga på politik och röst och de tunga intresse­organisationerna knöts till de politiska partierna. Den äldre tidens självhjälpsgrupper, kooperationsföreningar och välgörenhetsinrättningar som organiserades för att tillfredsställa andliga och materiella behov fick stå tillbaka. Istället flyttades fokus mot staten: från medlemskap till medborgarskap, från självhjälp och välgörenhet till sociala rättigheter.

Om filantropi och välgörenhet upplevdes som dygdefullt och fint för dem som gav – en impuls rotad i altruism och medkänsla – kunde dessa företeelser också uppfattas som djupt kränkande. Inom arbetarrörelsen menade många att de byggde på odemokratiska och ojämlika maktrelationer, där småfolket utsattes för förnedrande allmosor från de bättre besuttna borgarna. Ett primärt syfte för den gryende välfärdsstaten blev också att befria människor från beroendet av denna form av borgerlig välvilja som strukturellt var knuten till ojämlikhet och hierarkisk samhällsordning.

Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till USA och de kontinentaleuropeiska länderna, där filantropi, välgörenhet och civilsamhällebaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg och sjukvård (USA) eller i nära samspel med staten enligt subsidiaritetsprincipen (Tyskland). USA, Tyskland och Sverige liknade på många sätt varandra i början av 1900-talet, och amerikanska och tyska influenser var synliga bland både demokratiska, medlemsbaserade folkrörelser, i liberala självhjälpsgrupper och i den kristna och borgerliga välgörenheten och filantropin. Idag, drygt ett århundrade senare, framstår länderna emellertid som uttryck för tre olika ”modeller” för välfärdens finansiering och produktion.

I denna utveckling kan man säga att civilsamhället i Sverige har spelat en komplex roll, där en del av det (folkrörelserna kopplade till socialdemokratin) de facto har försökt eliminera dess andra del (den borgerliga välgörenheten); inte direkt, eller som ett mål sig, utan därför att det politiska syftet var att undanröja de omständigheter som utgjorde filantropins och välgörenhetens grogrund och raison d’être. De stora och starka intresseorganisationerna, inte minst fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna och dess stödorganisationer, agerade för att staten skulle överta det direkta ansvaret för arbetslösa, sjuka och funktionshindrade. Universella sociala rättigheter ställdes mot en förnedrande och stigmatiserande välgörenhet.

Betoningen på medborgaren och individens jämlikhet och oberoende befann sig i konflikt med den moraliska logik som utgick från kommunitära snarare än individualistiska värderingar. Det statsindividualistiska samhällskontrakt som växte fram kom att utmana alla gemenskapsformer av hierarkisk och patriarkal karaktär som stod mellan staten och individen, inte bara välgörenhetsorganisationer utan även religiösa samfund och traditionella familjeformer.

Den arketypiska folkrörelseorganisationen, byggd på frivillighet, medlemskap och intern demokrati, hade som främsta syfte att förändra samhället i stort, inte att skydda sin egen särart eller sitt kommunitära oberoende från staten. Tvärtom såg man staten som en allierad, och den egna uppgiften att verka som komplement och påskyndare med en heltäckande, statsgaranterad universalism som mål. I civilsamhällets inbördeskrig stod så röst mot service, rättigheter mot välgörenhet, det allmänna mot det partikulära och universell individualisering mot kommunitär gemenskap.

I detta perspektiv är, nota bene, ett stort civilsamhälle inte på ett enkelt sätt ett mål i sig. Lite provokativt kan man säga att ambitionen historiskt sett snarare har varit att utplåna delar av civilsamhället – eller, mer korrekt, behovet av det. De klassiska folkrörelserna hade demokrati och sociala rättigheter som främsta mål och sökte med alla medel bekämpa fattigdom, beroende, ojämlikhet och den auktoritära, klassbaserade och odemokratiska staten. I detta perspektiv framstår ett minskat behov av välgörenhet och filantropi som ett tecken på framgång.

Denna berättelse om Sverige och svensk särart är dock bara en idealtyp som tenderar att skymma sikten för en mer komplicerad verklighet. Välfärdsstaten har aldrig lyckats eliminera behovet av välgörenhet utan många av de filantropiska initiativ som togs innan den konstruerades finns ännu med oss – och spelar i dag en allt viktigare roll. Detta gäller speciellt de mest utsatta, alla de som av olika skäl inte orkar eller klarar att leva upp till ”arbetslinjens” ideal och krav: de hemlösa, de utslagna, de permanent arbetslösa och de drogberoende.

Detta är inte heller något nytt. Välfärdsstaten har från sin början i grunden varit ett system skapat av och för ”de skötsamma arbetarna” och med ett inbyggt och illa dolt förakt för de icke önskvärda och de fattiga som bar skulden för sitt eget öde genom omoraliskt leverne. Den generella välfärdspolitiken har inte utgått ifrån tanken om en allmän medborgarlön utan snarare från principen om kompensation av ”inkomstbortfall” vid ordinär och tidsbegränsad sjukdom, arbetslöshet och föräldraledighet. Likaså är pensionen bara till liten del en allmän folkpension; till största delen är den knuten till inbetalade avgifter.

En fråga som man avslutningsvis kan ställa sig är hur trenderna idag ser ut. Är Sverige, USA och andra länder fortsatt fastlåsta i ett ”stigberoende” som pekar på att de olika välfärdsregimerna kommer att utvecklas enligt sin egen logik i parallella universum? Eller ser vi ett ökat tryck från globala trender som över tid kommer att sudda ut skillnaderna och leda till större likhet?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Enligt en färsk analys av välfärdsproduktion i Danmark, USA och Tyskland postulerar Lars Skov Henriksen, Steven Rathgeb Smith och Annette Zimmer att vi möjligen befinner oss i ett inledande skede kännetecknat mer av konvergens än av fortsatt separation. I såväl Danmark som USA och Tyskland är trenden att valfrihet, marknadsmekanismer och New Public Management, krav på evidens och kvalitetskontroll dominerar både diskurs och praktik. En tydlig konsekvens av detta är att statens roll inskränks till finansiering och kontroll samt att storskaliga och privata aktörer vinner marknadsdelar. Vad gäller trenden för civilsamhällets roll och storlek är trenden mindre tydlig – det är framför allt de vinstdrivande företagen som växer inom den privata sektorn, även om nonprofit-­företagen också växer inom vissa områden, dock i en avstannande takt. Mot bakgrund av de demografiska och ekonomiska prognoserna kan man dessutom spekulera om att även finansiering och ansvar med tiden kommer att flyttas över från den offentliga sektorn till den privata sfären.

I en annan artikel av färskt datum analyserar den nederländske forskaren Theo Schuyt filantropins roll i de europeiska välfärds­staterna och finner att filantropin ökar, om än från en låg nivå. Han noterar dock att det akademiska intresset för filantropin i Europa är fortsatt litet, vilket innebär att vår kunskap är relativt svag. Men vi vet att nonprofit-organisationer i Europa framför allt finansieras genom pengar från egen inkomst eller från staten. Schuyt pekar i detta perspektiv på filantropins möjliga roll i ett läge där många ser finansieringen av välfärden i framtiden som problematisk. På samma sätt menar en del forskare att såväl familjen som traditionell välgörenhet, modern nonprofit och kommersiella tilläggstjänster kommer att bli nödvändiga med tiden.

En sådan utveckling skulle kunna innebära inte bara konvergens utan också en likriktning där chanserna att Sverige börjar påminna om USA är långt större än tvärtom. I detta perspektiv blir frågan om vi ser framför oss en återgång till en äldre tids välgörenhet och filantropi eller framväxandet av en mer modern och mindre stigmatiserande nonprofit-sektor. Som Schuyt noterar är välgörenhet fortsatt något som förknippas med paternalism och ojämlikhet.

I Sverige är detta en speciellt känslig politisk fråga givet vår historiska tradition och politiska kultur. Det är därför snarare mer troligt att de kommersiella alternativen kommer att finna acceptans. Likt de sociala rättigheterna som utgår från en gemensam, skattefinansierad politik är relationerna på marknaden relativt ”rena” – man får vad man betalar för. Redan nu kan vi se hur företag, fackföreningar och enskilda individer köper privata tilläggsförsäkringar som komplement till ett offentligt basutbud. Denna förändringprocess underlättas av valfrihet och reformer som separerar finansiering från utförande. De nya privata aktörerna kan erbjuda både de grundläggande tjänsterna – betalda över skattsedeln – och en rad extratjänster som betalas genom tilläggsförsäkringar eller med kontanta medel.

Detta öppnar för både en mer flexibel finansiering och en balans mellan kollektivt ansvar för basala tjänster och individuellt ansvar för plusservice. En ytterligare potentiell vinst är att individerna – de nya medborgarkonsumenterna – kommer att kunna erbjudas mer kontraktsliknande relationer till dem som producerar deras ser­vice, vilket leder till större tydlighet, utkrävbara rättigheter och mer egenmakt. Vi rör oss från renodlad statsindividualism mot en mer marknadsorienterad individualism, där staten visserligen spelar en avgörande roll men nu i ett postpaternalistiskt samhälle där individualismen har fördjupats ytterligare. Tvivelsutan kommer en sådan utveckling att möta motstånd, såväl från höger, där till exempel Kristdemokraterna hellre vill se en större roll för familj, anhöriga, samfund och andra aktörer i civilsamhället, som från vänster, där Vänsterpartiet och vissa Socialdemokrater kommer att kämpa för en fortsatt dominerande roll för den offentliga sektorn, med ”icke-vinstdrivande” privata aktörer i en begränsad biroll.

Lars Trägårdh är professor i historia vid Ersta Sköndal högskola. Hans senaste bok är Att ge eller att beskattas. Avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet i Sverige och andra länder tillsammans med Johan Vamstad (2009).