Religion är ett universellt mänskligt fenomen. I alla kulturer finns skapelsemyter om olika andliga väsen som är orsaker till liv och död, till universums uppkomst och till många naturfenomen.

Vetenskapen har inte låtit religionen vara i fred. Det finns flera sociologiska teorier om vilken roll som religion har i ett samhälle – bland de mest kända är Webers och Durkheims. Eftersom de religiösa fenomenen är universellt mänskliga bör de kunna förklaras evolutionärt. Kärnproblemet blir att identifiera den överlevnadsfördel som religionen bidrar med. Psykologen Robin Dunbar tar sig an problemet i boken Om religionernas uppkomst (översättning Lisa Sjösten, Fri tanke).

Man kan skilja mellan fem olika typer av evolutionära förklaringar av religion: som en tidig form av vetenskap, som hälsofrämjande, som en metod att öka sammanhållningen i ett samhälle, som ett sätt att stödja samarbete och som en mekanism för politisk makt. Dunbar argumenterar för att funktionen att stödja sammanhållningen är det som ger den bästa förklaringen till religionens uppkomst, men han ser också att de andra funktionerna kan bidra.

Tesen om att religionen ökar sammanhållning är inte unik. Brian Sloan Wilson argumenterar i boken Darwin’s Cathedral (2002) för att religion höjer överlevnadschanserna hos en grupp människor genom att öka samarbetet mellan dem. Religiositetens mekanismer gör att små samhällen kan fungera som självorganiserande system som inte behöver andra lagar. Ritualer fyller en viktig funktion som påminnelser om vad som håller en grupp samman. Dunbar ägnar ett kapitel åt dem och noterar bland annat att ritualer kan frisätta endorfiner, vilket är en neuropsykologisk mekanism som stärker sammanhållning.

Robin Dunbar har energiskt argumenterat för att det finns en ”naturlig” storlek på mänskliga grupper, och detta ligger bakom uttrycket ”Dunbar’s number”. I ett samhälle med 150 personer kan man organisera avancerade sociala interaktioner, men fortfarande hålla reda på alla individer i gruppen. Dunbar påstår att detta är en optimal storlek på en församling. Han använder talet också för att förklara varför religioner har en tendens att splittras i sekter. Han ger otaliga historiska exempel på splittringar. Men det finns kyrkor, exempelvis den katolska, som har bevarats som en enhet trots ett väldigt stort antal medlemmar. Hans teori är inte heltäckande.

Fokus i den nya boken ligger på socialpsykologi, vilket är naturligt med tanke på Dunbars tidigare forskning. Men en teori om religionernas uppkomst måste också säga något om individernas religiösa upplevelser. Dunbar säger att vi vill tro på en transcendent värld, såsom den dyker upp i drömmar och i förändrade medvetandetillstånd. Han ägnar ett kapitel åt varför man inom så många kulturer strävar efter att försätta sig i trans – som en del av vad han kallar ”det mystiska perspektivet”. Dunbar säger att denna strävan efter det mystiska kan vara en exaptation – det vill säga en biologisk funktion som utvecklats ur det mänskliga medvetandets sätt att fungera – men utvecklar tyvärr inte denna idé.

En originell idé i boken är att Dunbar argumenterar för att religiösa föreställningar förutsätter en relativt avancerad inlevelseförmåga, det som på engelska kallas ”theory of mind”. Man har kunnat visa att det finns en korrelation mellan inlevelseförmåga och religiositet. Detta kan förklara varför kvinnor i genomsnitt är mer religiösa än män och varför personer med autism inte är benägna att tro på en gud.

En annan faktor är att människan har en betydligt rikare föreställning om framtiden än andra djur. Det samarbete som enligt honom ger religionen överlevnadsvärde förutsätter att människorna kan dela visioner om framtiden – ofta även visioner om evigheten. Filosofen Friedrich Schleiermacher (som Dunbar tyvärr inte tar upp) föregrep detta när han skrev att religion bygger på människans ”sinne och smak för det oändliga”.

Sammanfattningsvis presenterar Dunbar en intressant och välskriven översikt av forskningen om vad som kan ligga bakom religioners uppkomst, men jag finner inte hans teser särskilt banbrytande.