Det oöversättliga uttrycket ”tea and sympa­thy” står för mig som själva kvintessensen av England.

Jag ser framför mig en medmänniska som med lugnande röst försäkrar att allt kommer att ordna sig. ”I’ll just put on the kettle, dear, and we’ll have a nice cup of tea.” Hundvalpar må springa bort, äktenskap knaka i fogarna eller bomber falla – en kopp te (med mjölk och socker och företrädesvis ackompanjerad av digestive biscuits) är just vad som behövs för att höja humöret och stärka moralen.

Det där har jag och många med mig i en viss ålder som vuxit upp med engelska tv-serier lärt oss. Alla dessa ombonade och vardagsvänliga miljöer befolkade av hyggligt folk ständigt beredda att säga några uppmuntrande ord, gå ett ärende åt en granne eller dela med sig av enkel men uppbygglig livsvisdom framstod så uppenbart som en del av den lilla världens otvungna umgänge. I det genomplanerade folkhemmet föreföll den som en avundsvärd och eftersträvansvärd gemenskap.

Längtan efter trygga och igenkännbara sammanhang har tagit sig olika uttryck under pandemin. Själv, vilket jag tidigare bekänt för läsekretsen, tog jag en tid min tillflykt till Sherlock Holmes och en värld där allt löser sig till det bästa. Londonmiljöerna och de klassiska replikerna blev ett balsam.

Det är därför uppmuntrande att läsa att ”All creatures great and small” (”I vår herres hage”) nu utövar ett terapeutiskt inflytande på miljontals amerikaner. Visserligen rör det sig om en remake av den ursprungliga tv-serien från 1970- och 80-talen men alla de nödvändiga ingredienserna ingår: idylliska omgivningar, snälla veterinärer och oemotståndliga djur.

I ett polariserat USA fyller den ett djupt behov att fly konfrontation och ständig oförsonlighet. Som en av skådespelarna utryckte det: ”It’s strangely revolutionary to be making a series about people trying to be kind to each other.”

Tea and sympathy triumferar åter – en vänlighetens och anständighetens upprorshandling i det lilla.