Den samvetslösa staten
Detta skrev den sedan några år saligförklarade John Henry Newman (1801–1890) i ett brev till hertigen av Norfolk, som egentligen var utställt till den brittiske premiärministern William Ewart Gladstone.
Det var en replik på uppfattningen om att katoliker saknade en inre frihet, bundna som de påstods vara av påven och läran. Idag ska vi få dåligt samvete av att skåla överhuvudtaget.
”Det sociala idealet ligger i att samhällets och individens intressen är identiska”, som någon sa. Var det den svenske folkhälsoministern?
Nej, det var Jugoslaviens representant i förhandlingarna om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som antogs 1948. Striden gällde definitionen av vad ett samvete är och återges i teologen och etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons bok Frihet till samvete.
Hon beskriver hur de kommunistiska länderna argumenterade för uppfattningen att personlig frihet endast kan uppnås genom perfekt harmoni mellan individen och samhället. Samvetet var detsamma som ”solidarisk medvetenhet”. Det är ingen idé att rekapitulera historien om hur livet tedde sig i dessa länder, då den är väl känd.
I kontrast till de marxistiska materialistiska uppfattningarna står både de naturrättsliga och liberala strömningarna. Ungefär: Staten får inte kränka samvetet då det tillhör personens inre kärna, något som ankommer på staten att skydda och respektera.
Boken är en guide till samvetets plats i politiken och juridiken, med hänvisningar till juridiska bedömningar, internationella riktlinjer och idémässiga utgångspunkter. De många referenserna till trots smittar författarens nyfikenhet av sig. En berättelse växer fram bortom den polariserade och känslomässigt drivna debatt som låst sig vid barnmorskors valmöjligheter. Samvetsfriheten är större än så och återfinns inom en rad andra yrken: präster, poliser, militärer och journalister.
Inom vården beskrivs Sverige som en avvikare i ett Europa där samvetsklausuler är det normala. Risken att Sverige skulle bli ett Italien, där 70–90 procent av läkarna hänvisar till sin samvetsfrihet för att slippa medverka till aborter, avfärdas. Vi ska snarare jämföra oss med Norge, Danmark och Island som kombinerat liberala abortlagar med samvetsklausuler.
När Wigorts Yngvesson söker förklaringar till det svenska motståndet landar hon i den rättspositivistiska synen på lag och moral, homogeniteten i många värdefrågor och i den långt gångna sekulariseringen. Men i boken döljer sig också en gåta: Hur kommer det sig att vi står som främlingar inför lagstiftarens intentioner med den svenska abortlagstiftningen?
I förarbetena hänvisas till en väjningsplikt för barnmorskor. Istället för lag befanns Socialstyrelsens rekommendationer tillräckliga, om att abortverksamheten bör organiseras på så sätt att man inte tar i anspråk personal som finner det oförenligt med sin etiska eller religiösa uppfattning att medverka vid aborter. Vi har alltså en tradition av praktiserad samvetsfrihet, vilket kan ställas i relation till det kategoriska motstånd som återspeglas i den offentliga debatten.
Popular
Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd
I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.
Wigorts Yngvesson spår att samvetsfrågorna kommer att få en framskjuten position i ett alltmer mångkulturellt samhälle. Frågan är inte bara praktisk, om hur många vi kan stänga ute från vissa yrken, utan också principiell och handlar om vårt samhälles syn på den personliga friheten.
Vi kan ju var och en begrunda hur en lag om aktiv dödshjälp utan samvetsfrihet skulle mottas i läkarkåren. Kanske inget att höja en skål för.
Marcus Svensson. Politisk chefredaktör i Smålandsposten