När jag för en tid sedan såg Thorsten Flinck på scen framföra monologen Doktor Glas imponerades jag av hans publikfriande skådespeleri och av den demoni han utstrålade. Men hans tolkning av doktorn sprang offside, tyckte jag, och hade inte mycket med Hjalmar Söderbergs romanfigur att göra.

Eller tycker jag så bara för att jag för ett par år sedan blev duperad av Krister Henrikssons gestaltning av samma roll i en föreställning på Göteborgs stadsteater? Henriksson gestaltade Glas som en lugn och klarsynt desperado. Han betonade det överdrivet rationella i karaktären, inslagen av tvångsneurotiskt syndrom och sexualskräck. Det var mycket långt från Flincks spritt språngande galenpanna, besatt av äckel inför mänskligheten och primärt driven av lust att få mörda en präst.

Nej, Henrikssons Glas bekräftade min egen uppfattning om Söderbergs fiktionsfigur. Flincks Glas gjorde det inte. Den senare gestaltningen uppfattade jag som svulstig och oprecis.

Det är märkligt att man kan ha så bestämda synpunkter på en fiktionsfigur. En sådan figur är ju ingen verklig människa utan bara en föreställning alstrad av en text. Får man ha en bestämd uppfattning om en sådan, om exempelvis Hamlet eller doktor Glas? Nej, kanske inte. Det är hursomhelst lätt hänt att man går för långt i sitt försök att förstå och att man just därigenom begränsar fiktionens potential. Finns det en sann tolkning av Hamlet? Eller av doktor Glas? Det tror vi väl egentligen inte. Men vi vet att det finns tolkningar som kommer mer eller mindre nära våra egna föreställningar om Hamlet eller Glas.

Den som dramatiserade Glas och gjorde manuskriptet till scenföreställningen Doktor Glasvar Allan Edwall. På Teater Brunnsgatan Fyra framförde han rollen första gången 1986, därefter många gånger eftersom föreställningen blev en succé. Sven-Bertil Taube har framfört monologen på smärre scener i Storbritannien. Efter Allan Edwalls död har Glas spelats i Sverige av flera andra skådespelare, av vilka Krister Henriksson och Thorsten Flinck har uppmärksammats mest. Edwall och Taube har jag inte sett spela rollen. Där är det alltså tomt för mig. Min Glas är tills vidare Henrikssons, och jag tar mig alltså friheten att uppfatta Flincks Glas som en sorts missuppfattning av ämnet, trots att jag inser att en sådan bedömning är intellektuellt oförsvarlig.

Att min bedömning är idiotisk inser jag ännu klarare när jag ser de båda filmatiseringarna av Söderbergs roman. I den första av dem, regisserad av Rune Carlsten och med premiär 1942, är det Georg Rydeberg som spelar Glas. I den andra, regisserad av Mai Zetterling och med premiär 1968, är det Per Oscarsson som spelar doktorn. Redan regissörernas val av huvudrollsinnehavare innebär i själva verket tolkningar: Georg Rydeberg drar rollen åt det diaboliska, medan Per Oscarsson erbjuder en vimsig neurotiker.

Ännu mer komplicerat blir det om man i sammanhanget drar in de romaner som på ett eller annat sätt anknyter till Söderbergs roman och utgör pastischer, travestier eller något annat. Först att publicera en sådan roman var den walesiske författaren Dannie Abse, som 2003 gav ut The Strange Case of Dr. Simmonds and Dr. Glas. Titeln alluderar på Robert Louis Stevensons The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde, men mer betydande än denna intertextuella referens är i själva verket anknytningen till Doktor Glas , som i Abses roman utgör ett slags ständigt närvarande spegel för en besläktad men ändå helt annan intrig än Söderbergs.

Året därpå, 2004, kom Bengt Ohlssons roman Gregorius, som utgör ett partitagande för mordoffret Gregorius och återger Söderbergs intrig utifrån pastorns perspektiv, detta med en berättarteknik och en ordrikt målande stil som, uppenbarligen avsiktligt, starkt avviker från Söderbergs. I Helgas offer – dagboksroman om ett brott (2007) använder Bjarne Moelv originalets dagboksform, men den som för pennan är här Helga Gregorius. Även i Helena Siganders Dosan. Helga Gregorius berättelse (2013) är det Helgas livsöde som står i centrum i en jagroman där det är Helga som för ordet, så att männen kring henne (pastor Gregorius, doktor Glas och hennes älskare Klas Recke) framstår som bifigurer, alla mer eller mindre obehagliga och instängda i sina begränsande mansroller.

Den mest originella och konstnärligt sett mest imponerande omdiktningen av Söderbergs roman är Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009). Det är en virtuost genomförd pastisch, en alldeles mästerlig imitation av Söderbergs stil och med en intrig som påminner om originalets men skildrar helt andra personer och ett annat mord, en läkare som mördar en annan läkare för att kunna ta över dennes praktik. Mördaren är här läkaren Johannes Skade. Doktor Glas förekommer inte i romanen, men det gör roligt nog hans skapare, Hjalmar Söderberg. Söderberg dyker upp som fiktionsfigur och som flyktigt bekant till Johannes Skade, som beundrar Söderbergs romaner och imponeras av dennes framtoning som belevad gentleman. Johannes Skade är inte bara mördare i Kerstin Ekmans roman utan är i samma roman även den medicinske expert som ger Hjalmar Söderberg tips om hur denne mest övertygande ska kunna arrangera mordet i sin egen roman om doktor Glas. Söderberg arbetar med Doktor Glasnär han några gånger träffar Johannes Skade och får handfasta medicinska råd av denne, råd om hur man så omärkligt som möjligt ska kunna genomföra ett mord utan att väcka misstanke.

Hos ekman är det snarast Söderbergs stil som återupplivas. Man lockas att läsa hennes roman som en hyllning till berättarkonsten i allmänhet, i synnerhet just Hjalmar Söderbergs. Dannie Abse använder Söderbergs roman för att ge ett intressant och kompletterande sidoperspektiv till sin egen besläktade intrig. Bengt Ohlsson, Bjarne Moelv och Helena Sigander väljer att dikta vidare på givna fiktionsfigurer och flätar mer eller mindre konstfullt nya mönster i Söderbergs intrig. Ohlsson gör det främst för att fördjupa porträttet av pastor Gregorius och för att skapa sympati för mordoffret, därmed även för att moraliskt ifrågasätta doktor Glas, som ju i Söderbergs roman kommer ganska lindrigt undan och i sin dagbok tillåts komma fram till att det var rätt att ta Gregorius av daga. Moelv och Sigander väljer att fokusera på Helga. Hos dem är det kvinnoödet som är det intressanta. Deras romaner påminner, som uppslag, om den omdiktning av Söderbergs Den allvarsamma leken som Gun-Britt Sundström genomför i romanen För Lydia (1976), men ingendera röjer Sundströms skicklighet att effektivt skaka om intrigen och ändå smidigt röra sig i närheten av Söderbergs framställningskonst.

Att söderberg låter sin Glas komma för lätt undan är en av poängerna med Bengt Ohlssons mer fullskaliga och sympativäckande skildring av pastor Gregorius, som ju inte ägnas så många rader i Söderbergs dagboksroman och där ständigt beskrivs med ohöljt förakt. Ohlssons ställningstagande ligger i linje med många av de reaktioner som Söderbergs roman väckte då den publicerades 1905. Mest känt är Poul Bjerres angrepp i sin skrift Diktens lifsvärde (1906), där den då ännu unge psykiatern inte bara ifrågasätter den psykiska hälsan hos doktor Glas utan även hos författaren Hjalmar Söderberg, som har haft det usla omdömet att skapa en fiktionsfigur som Glas. I sitt berömda svar, ”Rimbrev till doktor Bjerre från doktor Glas”, första gången publicerat i skämttidningen Söndagsnisse den 7 januari 1907, tar Hjalmar Söderberg i en av stroferna upp just frågan hur figurer skapas:

Jag är rädd att när Vår herre

skapade herr doktor Bjerre

var han inte på humör

– det rår inte doktorn för!

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han är läkare för galna,

därför älskar han var tok

men begynner märkbart svalna

om han träffar på en klok.

Doktor glas är en ovanligt seglivad gestalt. Kanske kan man säga att han är seg även i en annan bemärkelse, inte så att han på något sätt är långtråkig utan för att han framstår som sällsynt töjbar, att det är möjligt att vända och vrida på honom i vitt skilda syften. Medveten om detta borde jag väl egentligen vara tacksam även för Thorsten Flincks gestaltning av honom, och det är jag faktiskt, särskilt om Flinck under föreställningen en annan kväll kommer ihåg sina repliker bättre. För i grund och botten är det väl själva texten som är värd att älska och inte vare sig doktor Glas, pastor Gregorius eller Helga.