Mario Vargas Llosa (uttalat ”jåsa”) sade sig tidigt vilja bli en Victor Hugo i den bemärkelsen att han ville skriva alla typer av litteratur. Hans genombrott kom 1962 med romanen Staden och hundarna. Boken skildrar genom en rad synvinklar livet på en militärinternatskola för unga pojkar och hur pojkarna förråas av miljön där.

Det är en studie i hur djungelns lag gäller mellan pojkarna och hur officerarnas värld domineras av korruption. Det därpå följande verket Det gröna huset är en av den latinamerikanska litteraturens mest beundransvärda romaner. Den beskriver en rad miljöer i Peru – allt från djungeln till ökenartade områden – och riktar strålkastarljuset mot en rad gripande människoöden.

På 1970-talet kom två humoristiska romaner som är lättlästa eftersom de presenterar handlingen i kronologisk ordning, Pantaleon och soldatbordellen och Tant Julia och författaren. Vargas Llosas första djupdykning på temat fanatism kom 1981 med Kriget vid världens ände, en bred episk skildring om Brasilien i slutet av 1800-talet.

Under 1980-talet utforskade han i skönlitterär form ursprungsbefolkningens situation både i Sydamerikas djungler och i Anderna. På senare tid har han tagit steget till miljöer utanför Latinamerika. Under den senaste tioårsperioden har han också börjat föra in kvinnliga huvudpersoner i sina verk. I Bockfesten får sexuellt våld mot kvinnor symbolisera politiskt förtryck. Och i Paradiset finns runt hörnet skriver han om den fransk-peruanska Flora Tristan, som ville förbättra situationen för arbetare och för kvinnor. Den stygga flickans rackartyg är en modern pikareskroman, där den kvinnliga huvudpersonen är helt utan skrupler, använder sin sexualitet för att bli försörjd och gör som hon vill även när detta skadar andra.

Vid sidan av sin skönlitterära prosaproduktion har Vargas Llosa också skrivit dramatik, och han är en framstående litteraturkritiker och litteraturteoretiker. Som om detta inte vore nog skriver han sedan många år en längre debattartikel var fjortonde dag i den spanska tidningen El País, artiklar som inte sällan också trycks i andra tidningar världen över.

Det är en intellektuell, litterär och språklig gigant som nu fått Nobelpriset. Få litteraturkännare skulle säga annat än att han är den spanskspråkiga världens främste nu levande författare.

Ändå har många kommentarer handlat om politik, dels därför att han som offentlig person tagit aktiv del i det politiska livet, dels därför att personer som inte läst hans böcker tycker sig kunna uttala sig om honom genom att placera in honom i ett politiskt fack. Vargas Llosa startade som sympatisör till den kubanska revolutionen och stödde ivrigt Castro under 60- talet men tog avstånd från denne när förföljelsen av oliktänkande blev uppenbar runt 1971. Att han visste att Castrobeundrare skulle komma att inleda förtalskampanjer mot honom, avhöll honom alltså inte från att följa sitt samvete.

Vargas Llosa ställde upp i det peruanska presidentvalet 1990 för en center-högerkoalition, men förlorade i andra omgången mot den senare korruptionsanklagade Fujimori. Erfarenheterna från valkampanjen fördjupade hans inblick i maktstrukturer. Personer på vänsterkanten som är mer politiskt än litterärt intresserade började då kritisera honom med förnyad kraft. I kommentarerna kring Nobelpriset har de rösterna fått ett inte obetydligt genomslag.

För att få perspektiv på kommenterarna ska man erinra sig att Vargas Llosa har varit en författare i världsklass i snart femtio år och att hans tid som aktiv politiker omfattade en enda valkampanj. Man ska också komma ihåg att hans idéer om ekonomisk frihet, är desamma som har placerat Perus grannland Chile i topp i fråga om ekonomisk utveckling i Latinamerika. Många politiskt radikala personer har dock tagit Latinamerika på entreprenad och avvisar alla synpunkter som strider mot de egna som närmast omoraliska.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Det senare kommer i svensk press till uttryck i hur Nobelpriset behandlas i Aftonbladet. Vid sidan av en balanserad och informationsrik artikel trycker tidningen kolumner som dömer ut pristagaren. Han kallas ”nyliberal” och hans författarskap ”unket”, och han sägs vara en ”mycket verserad, välmående och granska frånstötande ärkemacho författartyp, gissningsvis heller inte särskilt avancerad i sitt feministiska medvetande”, ”vars litterära storhetstid utspelade sig för decennier sedan”. Han påstås vara en ”impotent politiker”, och det sägs att Svenska Akademien ”räddar” honom.

Uppenbarligen är det den här senare uppfattningen som sprids vidare till personer som inte läst författaren. City Malmö-Lund ger informationen om pristagaren mindre utrymme än de intervjuer med tre ”Malmöprofiler med känsla för ord och böcker” som uttrycker avståndstagande utan att ha läst författaren. En säger: ”Det känns inte som något jag vill läsa nu, speciellt inte när man läser att han är gubbsjuk och högerliberal.”

En annan intervjuad säger: ”Det var trevligt att det var någon från Latinamerika, men det är tråkigt att han är en högerförfattare. /…/ Han har dessutom en kvinnosyn som är lite antikartad.” Alla som läst något av författaren kan själva bedöma de här yttrandena.