I sin polemik mot alla narodniks hjältedyrkan, i deras sinnebild oftast en bombkastande ”aktivist”, sökte den ryska marxismens grand old man, Georgij Valentinovitj Plechanov, en gång för alla förklara den ”dialektiska relationen” (för att fortsätta med samma språkbruk) mellan individens och massans historiska roller, eller snarare relationen mellan individen (den subjektiva faktorn) och de historiska ”lagbundenheterna” (objektiva förhållanden).

I sin berömda essä: ”Om personlighetens roll i historien” (1898), sammanfattade Plechanov:

”En stor man är inte stor, därför att hans personliga säregenheter sätter en individuell prägel på stora historiska händelser utan därför att han besitter säregenheter som gör honom mest ägnad att tjäna sin tids stora samhäll...