I sin polemik mot alla narodniks hjältedyrkan, i deras sinnebild oftast en bombkastande ”aktivist”, sökte den ryska marxismens grand old man, Georgij Valentinovitj Plechanov, en gång för alla förklara den ”dialektiska relationen” (för att fortsätta med samma språkbruk) mellan individens och massans historiska roller, eller snarare relationen mellan individen (den subjektiva faktorn) och de historiska ”lagbundenheterna” (objektiva förhållanden).

I sin berömda essä: ”Om personlighetens roll i historien” (1898), sammanfattade Plechanov:

”En stor man är inte stor, därför att hans personliga säregenheter sätter en individuell prägel på stora historiska händelser utan därför att han besitter säregenheter som gör honom mest ägnad att tjäna sin tids stora samhälleliga behov, vilka uppstått under inverkan från allmänna och speciella orsaker.”

Den kanadensiska historikern Margaret MacMillan jagar inte några sådana förklaringar. Visst, hon medger att en av historikerns uppgifter är att söka finna och beskriva de tidsmässigt utsträckta och övergripande mönstren, det som fransmannen Fernand Braudel kallade la longue durée i sin studie av Medelhavsregionen från mitten av 1500-talet och framåt: La Méditerranée et le monde méditerranéen à l’époque de Philippe II (1949).

Hon till och med gläds över att det finns kolleger som har tagit sig an sådana stora svep – det har hon också själv gjort i böcker som The War That Ended Peace. The Road to 1914 (2013) eller Women of the Raj. The Mothers, Wives, and Daughters of the British Empire in India (1988).

Men precis som historieskrivningen berikas av insikter från andra vetenskaper – arkeologi är det första som man kommer att tänka på, men också antropologi, sociologi, biologi och numera även genetik – så berikas den också av kunskaperna om individers liv och gärningar, av biografier. MacMillan anser självklart att individen är invävd i sin samtid. Vi är alla produkter av våra egna personliga historier, och dessa historier är i sin tur skapade av faktorer som klass, samhälle, idéer, kultur, institutioner och skeenden utanför vår kontroll.

Samtidigt kan varken MacMillan som historiker eller vi som lekmän nedvärdera enskilda individers betydelse. Eller, som i citatet från Plechanov ovan, förminska dem till betjänter åt mycket större krafter än de själva. Vad vore den socialistiska rörelsen utan Marx? Hur skulle Europa ha sett ut utan Napoleon? Hur skulle det romerska republikens historia ha gestaltat sig om inte Caesar med hjälp av ett tärningskast hade fattat beslutet att korsa Rubicon?

Och för den som är intresserad av andra liv än sitt eget, framförallt av andra som levat före, långt före än en själv, finns det något fascinerande i att det funnits individer, människor som vi själva, som befunnit sig och verkat i världar som är helt annorlunda än vår egen.

”Historiens poesi”, skriver den brittiske historikern G M Trevelyan, ”återfinns i det skenbart mirakulösa sakförhållandet att en gång, på denna jord, en gång, på denna så bekanta plats, fanns andra män och kvinnor, så verkliga som vi är idag, som tänkte sina egna tankar, som leddes av sina egna passioner, men som alla idag är borta, en generation som utraderas av nästa, svunna, så som vi själva snart helt skall försvinna, så som spöken när hanen gal.”

Det är med denna romantiskt förföriska ansats som MacMillan i sin senaste bok, History’s People tar sig an två slag av individer som haft avgörande betydelse i relationen till specifika historiska epoker – dem som med sina personligheter har påverkat sin historiska epok – aktörerna – och dem som med sina personligheter påverkat vår förståelse av en specifik historisk epok – observatörerna.

På ett sätt kan man säga att MacMillan fuskar någonstans mot slutet av boken, när hon går över från att berätta om aktörernas karaktärer, drivkrafter, egenskaper och egenskapsförändringar, till att berätta om observatörerna, nedtecknarna och krönikörerna.

Ty från att berätta om individer som påverkat historien, övergår hon till att berätta om individer som påverkat historieskrivningen, vår förståelse av historien. Men hon gör det på ett så läsvärt och vinnande sätt, att man som läsare överser med den perspektivförskjutningen.

History’s People är en skickligt sammanfogad bokversion av de radioföredrag som MacMillan höll under samma titel i november 2015; formatet The Massey Lecture Series skapades 1961 och sänds i den kanadensiska public service-radion sedan dess. (Ett sidospår här blir frågan när Sveriges Radio senast anlitade vetenskapsmän och forskare för att hålla fem timslånga föredrag med utgångspunkt i den egna forskningen – om det nu någonsin inträffat.)

När det gäller kategorin av individer som påverkat historiens gång har MacMillan använt sig av ett annorlunda och likväl tilltalande berättartekniskt grepp – eftersom det är så igenkännbart. Istället för att ge läsaren en katalog av karaktären ”Historiens 100 viktigaste personer” eller liknande har hon utgått från en kategorisering av egenskaper och ageranden, som visserligen inte återkommer hos alla sådana personer, men som gör det möjligt att sortera betydelsefulla individer på grundval av de sätt på vilket de har påverkat sin samtid.

Ledarskap och övertalningsförmåga är två sådana karaktärsdrag. Men det är inte ett nödtvunget ledarskap utan en från unga år märkbar och tydlig ambition, till och med en hänsynslös ambition. MacMillan citerar David Lloyd George, blivande brittisk premiärminister, när denne som ung man i ett avlägset hörn av norra Wales skriver till den kvinna han hoppas äkta, med en uppriktighet som idag skulle uppfattas som dålig smak, men som vi givetvis fortfarande ser manifesteras: ”Min främsta tanke är att ta mig fram. För denna idé är jag beredd att offra allt – utom det att jag tror på ärlighet. Jag är beredd att till och med kasta kärleken under hjulen på min Juggernaut, om den står i vägen…”

Bland de personer som MacMillan behandlar i denna del – Otto von Bismarck, W L Mackenzie King och Franklin D Roosevelt – är förmodligen Bismarcks skrupelfrihet och manipulationer mest kända och mest utförligt dokumenterade. Men vilken dussinsbuse eller vardagspsykopat som helst kan uppvisa liknande drag. Det som utmärker dessa tre och andra med dem är förmågan att manövrera mellan långsiktiga och kortsiktiga mål, taktiska avvikelser med en talang för att känna av sin tids stämningar och tendenser och att kunna lära sig av sina misstag och ändra sitt agerande, utan att därför nödvändigtvis ändra sina åsikter. Och lika viktigt är givetvis att våga ta tillfället i akt när det erbjuds, även när oddsen är höga.

Häri liknar de de klassiska entreprenörerna, och några av dem – Richard Nixon, Max Aitken, lord Beaverbrook – var antingen entreprenöriella men valde offentliga ämbeten och politik, som de hanterade på samma sätt (Nixon), eller också alternerade de mellan affärer och politik (Aitken).

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men vid någon punkt finns risken att framgångarna stiger en åt huvudet, att den riskvillige och skicklige ledaren drabbas av övermod, av hybris. Det finns inget som hans eller hennes begåvning och geni inte kan bemästra. MacMillan kan givetvis inte låta bli att berätta om Hitler respektive Stalin – där ju den senare också höll på att få en bana som drabbade den förra, om det inte varit för att den förras hybris var kanske än galnare och den landareal som den senare behärskade var än större; det gick inte att föra blixtkrig över så stora avstånd som i Sovjet-Ryssland på det sätt som Nazi-Tyskland så framgångsrikt kunnat föra i Polen eller Frankrike.

Men även demokratiskt valda ledare kan anfäktas av samma åkomma, och MacMillan berättar i det sammanhanget om Woodrow Wilson och Margaret Thatcher.

Historien om den senares allt tilltagande självsäkerhet och självtillräcklighet efter den tredje valsegern 1987, och hennes avgörande taktiska misstag kring den radikala introduktionen av poll tax, erbjuder läsning av det dystrare slaget, både som politiskt felsteg och som mänskligt drama betraktad. Som en nära medarbetare sammanfattar: ”Hon genomlevde inte en enda dag av lycka, efter att ha blivit avsatt.” Samtidigt visade Thatcher heller aldrig något tecken på att hon någonsin kom att förstå den roll som hon själv spelade i sitt eget fall.

Nyfikenhet, ambition, beslutsamhet och risktagande driver historiens personligheter. Att vara nyskapande, okonventionell, banbrytare är också nödvändigt. Att lära sig av sina misstag och att kunna komma igen. Och att leva i en tid och under omständigheter som ger en utdelning för dessa egenskaper. Samt, som en absolut nödvändighet, sine qua non, hänsynslöshet och skrupelfrihet. Belöningen: makt och utrymme att forma sin samtid. Straffet om man går för långt: hybris och sedan fall.

Det är samspelet mellan individerna och deras världar som är själva historien och som gör den levande för oss idag, skriver MacMillan mot slutet. Och hon själv lyckas mer än väl. De bästa historikerna är också de bästa berättarna.