I hennes tidiga skrifter finns ingenting som antyder att hon skulle komma att sträcka sig mot religiösa erfarenheter, men när hon började göra det utvecklade hon en röst man bara måste lyssna till, på samma gång irriterande och inspirerande. Allt hände under de sista fem åren.

Få tänkare är ”så opraktiska och ändå så övertygande”, skriver Robert Zaret­sky i sin nyutkomna studie The Subversive­ Simone Weil. Han listar motsägelserna i hennes personlighet – hon är en hängiven katolik som föredrar antikens Grekland, rebellisk och konservativ, mystiker och fackföreningsaktivist, hon betonar människans behov av rötter och varnar för nationalismens korrumperande inverkan. Ändå är det inte alltför svårt att ana hur paradoxerna från hennes eget håll kunde framstå som en logisk och konsekvent hållning.

Zaretsky, som är professor i moderna och klassiska språk vid University of Houston, gör inte anspråk på att konkurrera med de biografier som redan finns. Han tar upp fem karaktäristiska teman i Weils tänkande och vill visa att de fortfarande är aktuella: lidande, uppmärksamhet, motstånd, rötter och godhet. Tyvärr är boken inte lika subversiv som titeln utlovar.

”Just för att hon är sträng kan hon se klart, och just för att hon vill se klart blir hon sträng – mot sig själv mest av alla.”

Weil växte upp i en sekulär judisk läkarfamilj i Paris. Hon antogs till det franska elituniversitetet École normale supérieure, där hon snart fick rykte om sig om att vara en hyperbegåvad och besvärlig elev. Efter att ha rökt på den förbjudna, manliga sidan av skolgården blev hon avstängd en vecka. Simone de Beauvoir, som också gick där, blev nyfiken på henne, men Weil avfärdade henne med kommentaren: ”Det syns att ni aldrig har gått hungrig.”

När tyskarna anföll Frankrike flydde familjen till Marseille. Där lärde hon känna dominikanermunken Joseph-Marie Perrin, som kom att bli hennes viktigaste samtalspartner i religiösa frågor. Efter andra världskriget har Frankrike fått samma moraliska status som de övriga segrarmakterna; det gör att den franska antisemitismen har försvunnit ur bilden. I Vichyregimens Frankrike fick judar inte skriva i tidningarna; därför medverkade Weil under pseudonym. Själv uppfattade hon sig inte som judinna – hon hade inget gemensamt med ”dem som levde i Palestina för två tusen år sedan”.

1942 inbjöds hon att arbeta för de Gaulles exilregering i London. Han blev förmodligen inte tacksam när hon, alltid lika ointresserad av att göra vad som förväntades, skrev att Hitlers ockupation av Frankrike kunde jämföras med Frankrikes koloniala framfart i Asien.

Weil avled i England 1943, i en kombination av tuberkulos och självsvält, 34 år gammal. Läkaren som behandlade henne på slutet sade att hon var den svåraste patient han någonsin haft. Hennes religiösa skrifter har till största delen publicerats postumt, bland annat av Albert Camus, som beundrade henne och såg till att ge ut henne när han var redaktör på Gallimard.

”Den starkaste frestelse som livet rymmer”, skriver hon, ”är att upphöra att tänka, vilket är det enda sättet att hålla lidandet ifrån sig.” Detta ska inte läsas som ett teoretiskt resonemang; det skrevs när hon var dödstrött av fabriksarbete. ”Att vara fri och självständig som tänkande varelse i en timmes tid eller två, och slav under resten av dagen, innebär en så plågsam själslig tudelning att det är nästintill omöjligt att inte förkasta tänkandets högs­ta nivåer.”

Weil är fascinerande sträng, men strängheten är förenad med en sällsynt klar blick för existentiella frågor. Just för att hon är sträng kan hon se klart, och just för att hon vill se klart blir hon sträng – mot sig själv mest av alla.

Att be, säger hon, är att koncentrera sin uppmärksamhet på Gud. Vad menar hon med koncentration? Ger man en klass skolelever i uppgift att koncentrera sig på ett problem, fortsätter hon, rynkar de pannan och svettas. Efteråt är de trötta, och eftersom de är trötta tror de att de har arbetat – men de kommer inte ihåg vad de skulle koncentrera sig på. Tröttheten ger en illusion av arbete, men koncentration är ingen muskelansträngning. Den är motsatsen: att öppna sig, att lämna plats för något annat än du själv. I den detaljen märks hennes vilja till klarhet; om hon bara var sträng skulle hon ha varit nöjd med att tvinga dem att svettas hårdare.

Hennes stränghet är inte kopplad till fundamentalistisk tvärsäkerhet, utan till ett kompromisslöst sanningssökande. Eller för att använda hennes eget uttryck: ”intellektuell hederlighet”. Intellektet ”kräver total frihet, inklusive rätten att förneka allt”.

Hon vänder hellre ryggen till kyrkan än kompromissar med sin strävan efter intellektuell hederlighet. Den gemenskap som katolicismen erbjuder – allt det som i vår tid kallas ”identitet” – är hon likgiltig för. Den är bara ett hinder: ”Det är fel att vara ett ’jag’, men det är värre att vara ett ’vi’.” Hon läxar upp Perrin: du är emotionellt knuten till kyrkan på samma sätt som en nationalist till ett land, detta band måste du klippa av.

Tradition, liturgi och kyrka har hon inget behov av. I sina brev till Perrin förklarar hon utförligt varför hon – liksom Gud – inte anser det nödvändigt att hon blir döpt. Läsaren får själv avgöra om det är hennes ödmjukhet eller hennes överlägsenhet som utgör det tyngsta argumentet. Ingen regel utan undantag: ”Fader vår” älskar hon, och har skrivit en utmärkt essä om bönens innebörd, men det ska givetvis vara den grekiska originalversionen.

Jag, som inte är troende, kunde önska litet mer andlighet av hennes slag i det samtida kulturlivet. När det bråkas om religion handlar det alltför ofta om aborter, slöjor, darwinism och delade badtider, det vill säga: om makt över andra medborgares vardagsliv, och alltför litet om att ställa existentiella krav på människan.

Hennes ord om Hitler är en fullträff. ”Man talar om att straffa Hitler. Men man kan inte straffa honom. Han önskade en enda sak, och den har han fått: att komma in i historien.” Även om man dödar honom kommer det inte att ta ifrån honom hans roll som en av historiens svartaste skurkar. ”Framför allt kommer det inte att om tjugo, femtio, hundra eller tvåhundra år hindra en liten drömmande och ensam pojke, av tysk eller annan nationalitet, att tänka att Hitler var en storslagen varelse med ett från början till slut storslaget öde, och att av hela sin själ önska sig ett liknande öde.” Det enda som kan förhindra det ”är en så total förvandling av vår storhetsuppfattning att han blir lämnad utanför.” Denna förvandling väntar världen fortfarande på.

I Weils universum finns det två viktiga riktpunkter. Den ena är perfektion, den andra är lidande. Perfektionismen är en av de fällor som lurar på det mänskliga tänkandet. Tanken rusar alltför lätt iväg till en abstraktion, en idé om det absoluta. Är det något fel att ha ideal? Inte alls, de är användbara som navigationshjälpmedel. För att orientera sig behöver man en nordpol, men syftet med nordpolen är inte att alla genast ska resa dit och stanna där; med dess hjälp kan man spänna ut ett koordinatsystem över planeten, vilket gör navigation möjlig.

Med lidande menar Weil något värre än kroppslig smärta. Hon menar erfarenheten av en skada som är så stor att allt motstånd du kan uppbåda, allt som överhuvudtaget är du – minnen, språk och vilja – knäcks och trampas sönder. Det kan drabba dig i familjen, på grund av arbetslöshet eller av andra skäl, effekten är densamma. Lidande av det här slaget är svårt att uttrycka eller förklara, därför är det, ovanpå allt annat, också en förnedring. Hos andra människor väcker det bara förakt eller avsmak, skriver Weil.

Alla läsare som någon gång har gjort denna erfarenhet vet vad hon menar, trots att hon använder det relativt oskyldiga ordet ”olycka” (malheur). Därför vet de också att det som kan låta som abstraktioner i hennes texter syftar på mycket konkreta erfarenheter. Lidandet, och sällsynta ögonblick av nåd, rinner som ett blodomlopp genom orden. Den smärta som alltid är närvarande i hennes texter gör att jag litar på henne, hur bisarr hon än kan bli.

Hon avskyr detta förintande lidande. Samtidigt eftersträvar hon det, när det kommer tillbaka genom en annan dörr, i form av religiöst hängiven utplåning. Det finns ett starkt självdestruktivt drag hos henne, som tar sig in i läsaren lika förföriskt som alkohol. Hon tar kontroll över den ständigt hotande utplåningen genom att förvandla den till ett religiöst ideal.

”Jag kan inte föreställa mig att gud skulle kunna älska mig, när jag känner så tydligt att den tillgivenhet som männi­skor visar mig enbart kan vara ett misstag från deras sida”, skriver hon. Andra människor kan däremot få kontakt med guds kärlek om de träffar någon som ”i fullkomlig lydnad” har raderat sig själv för att ge plats åt gud. ”Jag måste dra mig tillbaka så att gud kan få kontakt med de människor som slumpen placerar i min väg och som han älskar. Min närvaro är taktlös, som om jag befann mig mellan två älskande eller två vänner.” Hennes mål är att det egna jaget ska försvinna, så att Gud kan ”älska sig själv genom en va­relse som tömmer sig själv och förvandlas till ingenting”.

Hos Weil är självdestruktiviteten granne med ett imponerande och ibland dumdristigt mod. I England vägrade hon, trots läkarnas uppmaningar, att äta mer än de ransoner man fick i det ockuperade Frankrike. Ingen får befinna sig längre ner än hon.

En tid försökte hon arbeta på fiskebåt, men fiskaren förklarade att hon inte behövde göra det, hon var ju ”dotter till rika människor”. ”Det är min olycka”, svarade Weil. ”Jag önskar att mina föräldrar hade varit fattiga.” Det är en replik som får mig att associera till Lars Norén, som sagt att han känner sorg över att inte vara jude.

Hennes medlidande med de fattigaste och de utstötta skulle, som hos Norén, lätt kunna kantra över i fetischism. Till skillnad från honom föredrog hon kroppsarbete framför haute couture. Hon fnös åt marxister som aldrig har levt som de människor vars rättigheter de påstår sig kämpa för, och hoppade av sitt lärarjobb för att börja arbeta på bilfabriken Renault. Hon demonstrerade tillsammans med arbetslösa och ordnade kvällskurser om det grekiska kulturarvet, övertygad om att arbetare kunde förstå svåra klassiska texter bättre än sina förmän.

Det som räddar henne från abstraktioner och fetischism är att hon – trots att alla som skriver om henne betonar att hon var hopplöst klumpig när det gällde praktiska ting – är genuint praktiskt inriktad. Hennes resonemang har alltid fötterna i leran även om huvudet ibland försvinner ur sikte bland molnen.

Klumpigheten är för övrigt legendarisk. Hon distribuerade förbjudna tidningar åt motståndsrörelsen, men tappade väskan, så att tidningarna flaxade iväg över trottoaren. Hon deltog på anarkisternas sida i spanska inbördeskriget – ”Lyckligtvis är jag så närsynt att det inte är någon risk att jag skadar människor, även om jag siktar på dem” – och hämtades hem av sina föräldrar när hon, på grund av närsyntheten, hade trampat i ett fat med kokande olja.

Direkt efter den djupaste inlevelse med fattiga brottslingar som saknar ordförråd när de står inför domstolen kan hon påstå att en dödsdom som utdöms i Guds anda är mindre grym än sex månaders fängelse i det nuvarande gudlösa rättssystemet. Och kort därefter växlar hon över till att tala om världen som ett underverk. Det är kons­tigt att kristendomen har haft så litet att säga om världens skönhet, tycker hon. ”Hur kan kristendomen kalla sig katolsk [det vill säga universell] om universum utelämnas?”

Zaretskys bok visar vad som händer när en person utan jobbiga komplikationer skriver om en person med jobbiga komplikationer. Han hade behövt göra större motstånd mot Weil; hon tål det. När hennes fabriksarbete får henne att blicka ner i en avgrund av existentiellt lidande uppfattar han det mest som ett arbetsmiljöproblem.

Som bäst blir det när han kopplar ihop hennes krävande föreställning om koncentrerad uppmärksamhet med vår tids infostress och sociala medier. Talar man om uppmärksamhetsekonomin borde det vara omöjligt att förbigå Weil, skriver han, men här liksom på andra ställen hade han tjänat på att följa sina egna tanketrådar längre.

Jag saknar, kort sagt, glasskärvorna i margarinet. Visst, de skulle vara svårsmälta och obehagliga, men de gnistrar också.