På tolstojmuseets handskriftsavdelning i Moskva har nyligen några av Lev Lvoviˇc Tolstojs manuskript skrivna på svenska kommit i dagen. I pamfletten ”Taggtrådet” [sic] från 1945 beskriver Lev Lvoviˇc de fundamentala problem som han anser att det svenska samhället står inför. Han riktar i den över tio sidor långa skrivelsen en särskilt skarp kritik mot statens allt mer hegemoniska inflytande över svenskarnas vardag, liksom dess oförmåga att hantera landets resurser. Det kan i förstone tyckas vara en klassiskt orienterad kritik från en exilryss mot tidens socialdemokratiska folkhemsbygge, men Lev Lvoviˇc kritiserar främst det han menar är svenskhet – brist på initiativförmåga och en slapp känsla för frihet. Grevens försök att framstå som en förnuftets röst i efterkrigstidens Sverige faller dock platt främst på grund av den upprörda tonen, men kritiken är inte helt utan grund.

Greve Lev Lvoviˇc Tolstoj (1869–1945) var son till den store författaren Lev Nikolajeviˇc Tolstoj och föddes på familjegodset Jasnaja Poljana, som ligger cirka 20 mil från Moskva. Han gifte sig med svenskan Dorothea ”Dora” Westerlund, dottern till den berömde Enköpingsläkaren Ernst Westerlund, som under en tid behandlade den sjuklige Lev. Lev och Dora bodde en tid vid Jasnaja Poljana men flyttade så småningom till Enköping med den ständigt växande familjen. Lev levde under mer än trettio år i Sverige, bland hans svenska ättlingar torde den mest berömda vara jazzsångerskan Viktoria Tolstoy.

Lev Lvoviˇc Tolstoj var en mångfasetterad konstnär. Han studerade skulptur för Auguste Rodin i Paris och utvecklades sedermera, liksom fadern, till författare. Bland hans alster skrivna på ryska återfinns ett antal barnböcker och pjäser, samt biografier om fadern, som även finns översatta till svenska. Lev Lvoviˇcs liv präglades enligt den sovjetryske litteraturkritikern och futuristen Viktor Sjklovskij, som studerat hans dagböcker, av en brinnande avundsjuka gentemot fadern. Dock följde Lev Lvoviˇc under sin livstid i sin världsberömde faders fotspår och blev allt mer politisk i sin författargärning mot ålderns höst.

Lev Nikolajeviˇc Tolstoj var under den näst äldste sonens uppväxt och ungdom på tvärs med allt som hade med stat, förmynderi och kyrka att skaffa, men som sprungen ur en rysk herrgårdsmiljö hade Lev Lvoviˇc själv också odlat en utpräglat konservativ syn på hur världen bör organiseras, och vilken hierarki som där bör råda. Att han inte har mycket till övers för socialismen är i sammanhanget snarast en underdrift. Således framkallar 1930- och 40-talens svenska socialdemokratiska reformpolitik, med ett tydligt marxistiskt ideologiskt arv, en våldsam reaktion hos honom. Han uppfattar dessa reformer som tvångsmetoder, och det är tydligt att faderns ideologiska arv där individens frihet värderas mycket högt ekar även hos Lev Lvoviˇc, trots att han själv inte gärna ville erkänna det.

Som utlänning i Sverige med en viss status (Lev Lvoviˇc var trots allt greve) anser han sig också ha ett ansvar för den nation i förfall i vilken han är bosatt. Och hans ansvar är att säga sanningen om Sverige för att kunna få något slags ändring till stånd. Han skriver: ”Det mest förvånande av allt detta är att framför en sådan dyster bild, vilken är verkligheten, ingen vill förstå att Sverige från top[p] till tå och omedelbart behöver de grundligaste reformer i alla områden. Man tror att situationen är inte alls så dålig, att Sveriges ljusa sidor är så stora.”

Förutom att kritisera statliga institutioner och det han anser utgöra konkreta problem i samhället, såsom statskyrkan, militariseringen, förstatligandet, det höga skattetrycket, tobaks- och spritmonopolet, vänstertrafiken och brottsligheten riktar han kanske den allra mest intressanta kritiken mot svenskarna själva, ”olyckan är att många svenskar har blivit blinda, de har suttit för länge i ett mörkt rum utan sol”.

Hur tar sig då kritiken mot det svenska kynnet sitt uttryck? Lev Lvoviˇc anser att svenskarnas värsta brott är deras ”andeblindhet”, det vill säga en inneboende oförmåga att identifiera samhälleliga problem för att sedan göra någonting konkret åt dem. De andliga problemen förkroppsligas enligt Lev Lvoviˇc bland annat i kroniska sjukdomar och andra åkommor, och svenskarna söker bot för dessa i grunden andliga problem i läkarvetenskapen – även detta är ett agerande typiskt för svenskarna, anser Lev Lvoviˇc, men han förser aldrig läsaren med något svar på vad som istället bör göras i denna mycket allvarliga situation.

Det är inte en särskilt sammanhängande text som Lev Lvoviˇc har författat. De grammatiska felen blir fler ju mer upprörd författaren blir. Stilen för tankarna till ett nutida inlägg på en blogg eller i sociala medier, skrivet i affekt. Hans inlagor blev också refuserade, bland annat av Sydsvenska Dagbladet, men då knappast på grund av sakinnehållet i sig, utan snarare på grund av omfång, struktur och språkfel. De betraktelser som Lev Lvoviˇc gör av Sverige och svenskarna kan i förstone tyckas småaktiga och burdusa. Vilken är egentligen hans poäng? Han avslutar pamfletten med ett försvarspolitiskt inlägg, där han menar att Sverige borde ingå en allians med andra världskrigets segrarmakter och att den nordiska försvarspolitiken i sin småaktighet är farlig ur ett långsiktigt perspektiv.

Det som går att utläsa ur Lev Lvoviˇcs inlaga är att svenskheten, det ”andeblinda” kynnet, i kombination med en allt mer socialiserande utveckling utgör en fara för samhällets och individens frihetliga utveckling. Han oroar sig ytterst för svenskarnas svaga motståndskraft och bristande initiativförmåga, i deras blinda tro på auktoriteter såsom regering, myndigheter och läkare ser Lev Lvoviˇc ingalunda något sundhetstecken. Han vill väcka svenskarna ur deras dvala, så att de åter kan bli ett handlingskraftigt folk som i fornstora dagar. I det sista stycket påpekar han nästan ursäktande: ”Läsaren skall förstå att jag skriver dessa rader för att jag endast vill vara nyttig åt svenska folket, med vilkas öde jag har förenat mig.”

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

I en tid där vår fixering vid en positiv Sverigebild blivit en del av den svenska identiteten framstår Lev Lvoviˇcs inlägg snarast som ett aggressivt påhopp mot allt ursvenskt. Vid en genomläsning av materialet kommer jag på mig själv med att bli förnärmad. När Lev Lvoviˇc skriver svavelosande om alla felen med den svenska matlagningen frågar jag mig själv upprört: ”Vad är det för fel på våra svenska pannbiffar med lök? Varför ogillar han vår pilsner och våra supar?” Men har Lev Lvoviˇc ändå inte en poäng? Den svenska storvulenhet som vi kan se spår av i dagens Sverigebild har anor från stormaktstiden, samtidigt som vi ofta präglas av en falsk blygsamhet. Lev Lvoviˇcs uppmaning till oss svenskar är att öva på att se bjälken i vårt eget öga – att kunna peka på detta kräver också nästan alltid ett utifrånperspektiv.

Den svenske tolstojs öde blev sedermera en tragisk pastisch på faderns berömda roman Anna Karenina – Lev Lvoviˇc rymde, liksom romanhjältinnan, från sin familj och hustrun Dora till Frankrike tillsammans med sin älskarinna. Lev Lvoviˇc återvände sedermera till Sverige och bosatte sig på en gård utanför Helsingborg i Skåne. De sista åren av sitt liv reste han runt i Sverige och föreläste om sin fars liv och verk. Hösten 1945 kan man i Svenska Dagbladet läsa greve Tolstojs runa, han avled den 18 oktober efter ett slaganfall.