Som andra unga franska tonsättare deltog han i Grand Prix de Rome, en prestigefylld tävling som instiftades redan 1803, och som gav vinnaren en studievistelse i Rom under två eller tre år. Debussy var en av de tidigare vinnarna, men Ravel misslyckades med att ansluta till denna skara. Han deltog fem gånger, den sista 1905 när han redan var en etablerad tonsättare, med verk som orkestersångerna Shéhérazade, stråkkvartetten och pianoverket Jeuxd’eau bakom sig.

Ravels misslyckande orsakade en skandal när det uppdagades att alla finalisterna var elever till en av domarna i tävlingen. Kritik blossade upp i den parisiska pres-sen, och chefen för Pariskonservatoriet tvingades att avgå.

Att reaktionerna blev så kraftiga berodde på att Ravel redan som 30-åring skaffat sig en position som den främste franske tonsättaren efter Debussy. De båda kompositörerna var också närmare bekanta, och deras vänskap nådde sin höjdpunkt vid tiden för uruppförandet av Debussys opera Pelléas et Mélisande 1902. Det påstås till och med att Ravel närvarade vid 14 framföranden i rad. Deras vänskap skulle senare svalna och orsakerna fanns till största delen hos Debussy, som blev avundsjuk på Ravels framgångar och sociala förmåga, något som tonsättaren till Pelléas et Mélisande inte hade utrustats med. Ravel å sin sida framförde kritik mot bristande form i sin kollegas kompositioner, men först efter dennes död. Själv såg han sig som mozartian snarare än den som förvaltade arvet efter Debussy.

En av Ravels inspirationskällor var sagan, som gav upphov till Ma mèrel’oye, baserad på Perraults Gåsmors sagor. Ravel hade en ovanlig förmåga att sätta sig in i barns föreställningsvärldar, men själv menade han att för att nå dit var han tvungen att förenkla och förfina sina uttrycksmedel. Pianosviten Ma mèrel’oye uruppfördes 1910 och två år senare följde en orkestrerad och utökad balettversion. Verket har alltid hyllats som ett av Ravels främsta.

Det raffinemang som utmärker hans kompositioner fanns också hos människan Ravel. Han har ofta beskrivits som en dandy, och vissa uppfattade honom som kylig, affekterad och likgiltig. Han var noga med sitt yttre och kunde komma sminkad och parfymerad till frukostbordet. Men oavsett hur han uppfattades var det få som inte insåg hans sällsynta begåvning som tonsättare.

Ändå hände det ibland att han trampade i klaveret. Orkesterverket Tzigane fick inget varmt mottagande. Musiken uppfattades som artificiell och beskrevs som en pastisch som hade tröttnat på sig själv. Flera tonsättare var kritiska, bland annat Bartók som avskydde när utlänningar fuskade med ungersk folkmusik.

Ännu fler höjde på ögonbrynen när Boléro hade sitt uruppförande. Verket skrevs på beställning av Ida Rubinstein som i baletten utför en zigenardans på borden i en spansk taverna. De manliga kroggästerna blir alltmer upphetsade och ansluter sig till en dans som blir allt vildare. Stycket blev en omedelbar publiksuccé, något som förvånade även Ravel.

Boléro uruppfördes 1928, och tidigare samma år hade Ravel turnerat i Amerika dit han var inbjuden som pianist och dirigent. Turnén var till stora delar en framgång, även om han knappast tillhörde de stora bland pianister och dirigenter. Tillsammans med Joseph Szigeti framförde han sin violinsonat, ett väl medvetet val av verk. En av satserna har beteckningen ”blues”, och han ville att amerikanerna skulle göras uppmärksamma på de kvaliteter deras inhemska musik har. Ändå misslyckades han; jazz och blues betraktades inte som seriös musik i USA.

Efter Boléro hade Ravel ytterligare två större verk att skriva: de båda pianokonserterna. Den för vänster hand skrevs för den enarmade pianisten Paul Wittgenstein, filosofens bror, en besvärlig herre att ha att göra med. Han spelade inte verket väl och insisterade på att göra förändringar i pianostämman, något som Ravel å det bestämdaste motsatte sig. Olyckligtvis hade Wittgenstein ensamrätt till verket under sex år, och därför dröjde det innan det spelades så som Ravel ville. De sista fyra åren plågades Ravel av psykiska problem. Han blev glömsk, rörde sig långsamt och kände inte längre igen bekanta. En taxiolycka där han slog i huvudet förvärrade problemen ytterligare. En operation avslutade hans liv 1937.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Roger Nichols nya biografi, Ravel, är den hittills mest omfattade som skrivits på engelska om Ravel. Boken är en revidering och utökning av en bok som Nichols skrev på 1970-talet. Författaren menar att så mycket nytt material har kommit fram att det ger en helt ny bild av tonsättaren, vilket är en överdrift. Ravel var svår att komma in på livet och hans sexualitet, som det alltid spekulerats om, lyckas Nichols inte kasta något nytt ljus över.

Ravel gifte sig aldrig och mycket tyder på att han aldrig hade några intimare relationer med vare sig det ena eller andra könet. Nichols kastar fram tanken att han troligen inte ville att någon skulle komma emellan honom och komponerandet. Nichols fördjupar sig inte i de psykiska problem som fördystrade Ravels liv de sista åren, och det kan läsaren tycka vara en brist. Hursomhelst ger boken ett fylligt porträtt av en fascinerande människa och tonsättare.