Nästan alla var beroende av droger, alkohol eller bådadera. De flesta var hemlösa, många verkade helt ha förlorat hoppet, och jag frågade mig till en början om de någonsin skulle bli bättre.

Men det blev de, förvånansvärt regelbundet. Särskilt när månadens förs­ta arbetsdag började närma sig var det många som såg ljuset i tunneln, och plötsligt bad om att bli utskrivna. Det var nämligen då veteranerna fick sin sjukpension. Ett par tusen dollar på banken var för denna patientgrupp ett långt mer potent antidepressivum än vare sig Prozac eller elchocker.

Dessa förutsägbara tillfrisknanden betraktades med skepsis av personalen, och patienterna stämplades ofta som simulanter. Om depression verkligen var en riktig sjukdom – vilket vi ju alla hade fått lära oss – så gick den väl knappast att bota med en infusion av dollar? Å andra sidan visste vi ju att depression också var ett multifaktoriellt tillstånd, vars förlopp påverkas av såväl inre som yttre faktorer – däribland fattigdom. Ur detta perspektiv ter sig patienternas reaktion ganska rimlig, eller rentav logisk. Så hur kunde vi säga med säkerhet vem som var psykiskt sjuk på riktigt?

”Efter hundra år av forskning är vi fortfarande förvirrade, om än på ett högre plan än förut.”

Detta slags frågor har gäckat psykiatrin ända sedan dess begynnelse. De utgör också temat för den brittiska psykologen Lucy Foulkes nya bok Losing Our Minds. What Mental Illness Really Is – and What It Isn’t. Som titeln antyder har Foulkes, som föreläser om psykologi vid University College London, som mål att rätta till missförstånd om mental hälsa, och reda ut vad som är sjukt och vad som är friskt.

”Missförstånd” är ett vanskligt begrepp i sammanhanget, eftersom det antyder förekomsten av ett objektivt ”förstånd”. Författare inom psykiatri och psykologi anklagar ofta sina kolleger för att missförstå vad psykisk sjukdom egentligen handlar om, medan de själva förstås har osviklig pejl på den mänskliga själen. Men Lucy Foulkes är ett lysande undantag. Hon närmar sig sitt ämne med stor ödmjukhet, och ger inte sken av att ha någon särskild agenda. Foulkes har stor respekt för empiri, men är också väl medveten om dess begränsningar. Även den mest välgjorda, psykologiska studie har i någon mån sin grund i teorier som inte riktigt går att bevisa. Efter hundra år av forskning är vi fortfarande förvirrade, om än på ett något högre plan än förut.

Foulkes inleder med att ondgöra sig över allmänhetens slarviga bruk av psyk­iat­risk terminologi. Sjukdomen schizo­freni­ likställs exempelvis ofta felaktigt med personlighetsklyvning – som när en skribent i SvD för några år sedan anklagade Socialdemokraterna för att föra en ”schizofren valkampanj”. Detta slags ansvarslösa språkbruk bidrar till att stigmatisera och sprida förvirring om en patientgrupp som redan har nog med bekymmer. Men att avkräva allmänheten fullkomlig, semantisk korrekthet – som Foulkes gör i sin bok – verkar inte heller rimligt. En recensent på yelp.com som säger sig ha fått PTSD av ett besök på Dunkin Donuts gör inga anspråk på att vara psykiskt sjuk, utan klagar blott över att ha blivit serverad undermåliga munkar. Terminologin är förvisso inkorrekt, men folk måste ha rätt att skämta med varandra.

Losing Our Minds är på många sätt en djupt personlig bok. Det framgår att Lucy Foulkes själv har plågats av återkommande depressioner sedan mitten av 00-talet. På den tiden tog psykisk ohälsa mindre plats i det offentliga rummet, och fastän hon då var psykologistudent hade Foulkes till en början svårt att begripa vad som hade drabbat henne. Sedan dess har informationskampanjerna avlöst varand­ra och en lång rad kändisar har basunerat ut sina diagnoser i medierna. Under samma period har vissa studier indikerat att utbredningen av psykisk sjukdom i västvärlden har ökat markant. Men mår folk egentligen sämre än förut? Eller har de bara börjat känna efter mer, och svepts med i vår tids terapeutiska Zeitgeist? Om vi ska tro Foulkes så är prat om en ”mental hälsokris” i västvärlden mestadels en följd av statistiskt trolleri och medial hajp, även om den ökade förekomsten av självskadebeteende bland unga flickor ger skäl till oro.

Om skillnaden mellan sjukt och friskt – mellan ”klinisk” depression och allmän deppighet – har Lucy Foulkes mycket intressant att säga. Hon är dock obenägen att dra någon tydlig gräns, eftersom det inte går. För henne är psykisk ohälsa ett tillstånd som uppstår när ”biologiska, psykologiska och miljömässiga faktorer interagerar med varandra” på komplicerade vis. Definitionen kan verka luddig, men återspeglar väl psykvårdens verklighet. En klinikers beslut om vem som ska läggas in på avdelning eller me­dicineras baseras trots allt inte enbart på symtom, utan även på yttre omständigheter. Vill patienten själv ha hjälp? Bor han eller hon ensam eller med en stödjande partner? Äger någon i hushållet ett skjutvapen? Finns barn med i bilden? Variablerna är för många och komplexa för att kunna kvantifieras eller matas in i något slags allomfattande algoritm. Röntgenläkare må vara på väg att ersättas av robotar, men psykiatrer går än så länge säkra för detta öde.

Losing Our Minds minst fängslande avsnitt berör pandemin och dess inverkan på människors psykiska hälsa, men det är nog inte författarens fel. Jag föreställer mig snarare att förläggaren bad henne att klämma in en portion allmängods om covid-19 för att göra boken ”mer aktuell”. Problemet för den empiriskt drivna Foulkes är att det än så länge finns ytterst få studier av nämnvärd kvalitet att tillgå. I brist på fakta ägnar hon sig därför åt spekulationer kring hur handtvättsdirektiv och nedstängningar kan tänkas påverka personer med tvångssyndrom eller social fobi. Läsningen påminde mig om hur trött jag är på att höra och läsa om covid-19 – detta synnerligen tråkiga och uttjatade patogen.

Lucy Foulkes är som mest intressant när hon diskuterar hur psykiatrin formar och ibland ger upphov till patienternas symtom. Hon återger filosofen Ian Hackings idéer om hur nya sätt att klassificera människor uppstår, och hur detta påverkar dem som klassificeras. Men psykiatrins suggestiva kraft ska naturligtvis inte överdrivas. Patienter med exempelvis schizofreni har i hundratals år uppvisat likartade symtom, oavsett hur sjukdomen har betraktats eller vad den burit för namn. Andra diagnoser ter sig mer föränderliga och beroende av omgivningens signaler. Det mest slående exempel jag själv kan komma på är könsdysfori hos unga flickor – ett tillstånd som få hade hört talas om för tjugo år sedan, men som nu diagnostiseras i rasande takt vid hundratals specialkliniker över hela västvärlden. Ännu mer slående är att ordet ”könsdysfori” inte dyker upp en enda gång i Lucy Foulkes för övrigt mycket grundliga och kritiska granskning av modern psykiatri. Kanske borde detta inte förvåna någon. Författaren befinner sig tidigt i karriären, och har ett fint universitetsjobb att förlora.

I stort är Losing Our Minds en utmärkt bok, och en behändig översikt över ett mycket komplicerat ämne. Men i den mån Lucy Foulkes själv erbjuder lösningar på psykiatrins olika dilemman så undermineras dessa dock ofta av hennes egna, kritiska analyser. Först skriver hon att allmänheten måste upplysas om vad psykiatriska diagnoser innebär och sluta missbruka klinisk terminologi. Sedan kommer hon fram till att upplysningskampanjer driver folk att övertolka symtom och söka vård som de egentligen inte behöver. Lucy Foulkes påtalar också behovet av mer pengar till psykiatrisk forskning. Hennes egen beskrivning av psykisk sjukdom som något ändlöst komplext och mångfasetterat inger dock föga hopp om att sådan forskning kommer att leda någon vart. Man kan knappast kland­ra politiker som hellre avsätter pengar till något mer konkret, som fler sjukhussängar eller ett nytt reningsverk.

Samtidigt inser jag att Lucy Foulkes känner sig tvungen att lägga fram något slags handlingsplan. I likhet med Mellanöstern tycks psykiatrin befinna sig i en ständig kris, där opinionen kräver att regeringar och experter ska ”göra något”. Och visst måste väl något göras, eller?

Inte nödvändigtvis. I USA år 1969 rådde det kris i den amerikanska rasfrågan. I samband med upplopp hade storstäder som Detroit och Los Angeles satts i brand och i nyligen integrerade skolor rådde intensiva spänningar mellan svarta och vita elever. Journalister och intellektuella manade den nyvalde presidenten Richard Nixon till kraftfulla åtgärder. Men när Nixon frågade sin inrikespolitiske rådgivare Daniel Patrick Moynihan hur han skulle hantera rasfrågan, så förespråkade denne benign neglect, eller ”godartad försummelse”. Moynihan ansåg att rasfrågan hade tagit för mycket plats i det amerikanska folkets medvetande, och att det bästa för alla vore att lugna ner sig och tänka på något annat en tid.

Efter att ha slagit ihop boken Losing Our Minds slår det mig att även psykiatrin nog skulle må bra av lite ”godartad försummelse”. Därmed inte sagt att den borde skäras ner eller att dess patienter bör försummas. Jag vill dock mena att psykiatrin på senare år har fått på tok för mycket inflytande i det offentliga rummet, och dragits in i sfärer där den inte alls hör hemma. Psykiatri är en förhållandevis ung disciplin, vars metoder och etiska ramverk har genomgått flera dramatiska skiften under de senaste hundra åren. Bakom vårt högtravande fikonspråk döljer sig en fundamental osäkerhet om vad vår egentliga roll är och bör vara. Det bästa för alla vore nog om psykiatrin lämnades i fred att mogna under några år – eller åtminstone tills vi blivit något mer kloka på vad som är sjukt och vad som är friskt.