Sir Mark Allen, en tidigare hög MI6-chef, berättade för mig vid Syrienkrigets utbrott 2012 att verkligen förstå Syriens öde och Mellanösterns utveckling var som att spela tre-dimensionell schack under vatten med pjäserna i ständig rörelse. Liknelsen är fortfarande slående. Inför dagens utmaningar gäller det mer än någonsin att lyfta blicken och förstå helhet snarare än enskilda händelser.

”Oförutsägbar instabilitet har blivit det nya normalläget i omvärlden”, sa James Clapper, chefen för amerikanska underrättelsetjänsten, när han vittnade inför senatens försvarsutskott i februari 2016. Clapper beskrev att aldrig förr i hans mer än 50-åriga underrättelsekarriär har USA stått inför så mångfasetterade utmaningar och kriser som idag. Säkerhetsspektrumet spänner från allt mellan regionala konflikter, rymdkapplöpning, spridning av kärnvapenteknologi, kontraspionage till cybersäkerhet och utbredning av extremism.

Med Islamiska staten (IS) som främsta utmaning är en bred fauna av jihadister operationellt aktiva i mer än 40 länder. Sju länder stod inför regeringskollaps, varnade Clapper för ett år sedan, medan 14 andra hotade regimer allvarligt och ytterligare 59 länder riskerade omfattande instabilitet. Jihadistiska grupperingar som förenar sig bakom en takfir-jihadistisk ideologi förgrenar sig snabbt i takt med globaliseringen, teknologisk utveckling, regionala konflikter och instabilitet. En virtuell jihadistisk subkultur har förgrenat sig snabbt över sociala medier. Den når ut i kapillärer och kopplar ihop terrorrörelser i konfliktzoner med radikaliserade, ensamagerande individer i Europas förorter.

Terrortragedierna i Paris, Nice, Bryssel och Berlin har avlöst varandra med ett skrämmande operationellt tempo. Under 2016 genomfördes i genomsnitt sex terrordåd per månad i väst. Det skapar inte bara rädsla och fruktan. Våldets oförutsägbara chockeffekt är medvetet utformat för att främja polarisering, främlingsfientlighet och islamofobi. Jihadisternas mobilisering av en bredare skara till egna led underlättas av förenklande populism. Därför bidrog Trumps fokus på muslimer och inreseförbud till att underblåsa kärnan i jihadisternas ideologi, nämligen att västvärlden är i krig mot islam. Jihadister jublade stort på sociala medier över att Trump framstod som korsfarare, som genom viljan att använda tortyr visade sitt verkliga ansikte: att mänskliga rättigheter var enbart hyckleri och att demokrati var falskt.

Demoniseringens politik har förstärkts av globalisering, sociala medier och självförstärkande filterbubblor. Även om Steve Bannon, Trumps chefsideolog, och jihadistiska strateger står diametralt på olika sidor så delar de gemensamt förståelsen av sociala mediers och propagandans kraft att mobilisera med enkla svartvita budskap. Genom Breitbart eller al-Hayat Media Foundation lyckas de mästerligt kanalisera vrede och missnöje inom arbetarklassen och andragenerationens invandrare till slagkraftig handling.

I mångt och mycket är ”postsanningens” era inte bara symtomatisk över ett bredare globalt antietablissemangsförakt och misstro att politiker inte kan lösa nutidens svåra konflikter. Det inramas även av domedagsprofetior vars drivkraft närs av växande socioekonomiska och kulturella klyftor inom och mellan samhällen. Tron att politiska eliter och medier medvetet mörkar sociala samhällsproblem för politisk opportunism är utbredda åsikter, speciellt då sociala mediers filterbubblor skapar ”ekokammare” av likasinnade åsikter.

I Sverige har växande segregation och utanförskap i förorter där extremism särskilt frodas hanterats katastrofalt, då myndigheter och näringsliv gradvis slagit till reträtt och lämnat dessa områden och invånare åt sina öden. Nationell asylpolitik har inte synkroniserats med någon fungerande lokal integrationspolitik. Oförmågan hos nationella och lokala politiker att ta ett helhetsgrepp på utanförskapsområden är påfallande. Dock är helhetsgrepp just vad som behövs för att vända utvecklingen.

Samverkan mellan socioekonomiska faktorer, psykosociala faktorer och normativa påverkanssystem i dessa utanförskapsområden skapar för vissa ungdomar normbrytande, antisocialt, kriminella beteenden, vilket resulterar i våldsbaserade konflikter och social oro. Eller som vissa tjänstemän i nordöstra Göteborg till oss beskrev om denna parallella samhällsstruktur: territoriella kriminella gäng och extremister håller resten av befolkningen i vissa områden som social gisslan. En liten krets får stort och destruktivt lokalt inflytande.

Lokala politiker och myndigheters oförmåga att vända utvecklingen illustreras av polisens svårigheter att hantera impulsdrivna och extremt våldsbenägna ungdomsgäng och än mindre operera effektivt i dessa utanförskapsområden. Många unga är helt ointresserade av någon kontakt med samhället. Trots svårigheterna kämpar polisen på med stort utredningsfokus på dessa ungdomsgäng. Exempelvis inriktar nu Malmöpolisen arbetet mot 205 kriminella yngre män som totalt har 1 779 domar mot sig. Ofta är polis och Säkerhetspolisen den första och enda instans ungdomar möter i dessa områden.

Extremism i utanförskapsområden möter lite motstånd. Predikanter med takfir-salafistisk inriktning och med brett internationellt kontaktnätverk missionerar och samlar in pengar utan risk för upptäckt av brottsbekämpande myndigheter. Finansiering från Qatar eller Saudiarabien ifrågasätts aldrig av politiker eller myndigheter även om yttersta syftet av islamismen är att undergräva demokratins grundvalar.

Som professor Lars Trädgårdh ofta belyser är en stor samhällsutmaning låg social tillit mellan medborgare i utanförskapsområden och myndigheter. Kultur- och samhällskrockarna i Sverige är stora. Få vänder sig till polisen eller socialtjänst vid brott och problem. Istället löser man det internt inom familjer eller grupper. Stor okunskap råder hur man bemöter hederskultur och klan- och familjebaserade strukturer. Tillika kan färre urskilja religiösa tolkningsinriktningar inom islam som religion, islamism som politisk ideologi, eller takfirism som antidemokratisk och våldsbejakande ideologi. Konsekvenserna av okunskap och beröringsångest blir generell rädsla för att göra något fel eller att trampa någon på tårna. Då är det säkrare att göra ingenting.

Identitetspolitiska aktivister och kulturrelativister har inte varit sena till att utnyttja majoritetssamhällets beröringsångest för att flytta fram sina positioner. Vissa aktivister målar upp en bild av hat och förakt mot politiker och samhällsföreträdare som inte bryr sig om förorten eller vill förtrycka minoriteter på grund av hudfärg. Genom polariserande retorik göds misstänksamhet mot polisnärvaro, politiker och majoritetssamhället. En stor risk finns här att det kan mynna ut i religiös och politisk extremism.

Filterbubblorna inom sociala medier göder även vitmakt och högerextremism som organiserar sig i trollsvärmar och vilka förflyttar sig från hatobjekt till hatobjekt på Twitter och Flashback. Hat och hot mot ”PK-journalister”, politiker och samhällsdebattörer avlöser varandra. Allvarliga attacker inträffar mot asylanläggningar och invandrare.

Lägesbilden i Sverige skiljer sig inte från vad som sker i övriga Europa. Extremism, polarisering och antietablissemangmotstånd är växande samhällsproblem i väst. Sociala mediers roll accelererar effekten och populister blir allt duktigare på att använda detta verktyg som syftar till splittring och polarisering. Det är föga förvånande att Breitbart och andra alt-right nyhetssajter försöker etablera sig i både Frankrike och Tyskland före presidentvalet respektive de nationella valen senare under 2017. Lägesbilden blir ännu mer komplicerad då ryska påverkansoperationer och finansiellt stöd till högerextrema partier hägrar i bakgrunden.

Amerikanska National Intelligence Council (NIC) släppte sin årliga Global Trends Report i januari i år. Där målas en dystopisk framtid upp med fler populister som Trump vid makten i olika europeiska länder. Faran är att dessa populistiska ledare stärker sin exekutiva makt som riskerar att urholka mänskliga fri- och rättigheter samt civilsamhället. Dessa populister förstärker som tidigare nämnts polariseringen genom främlingsfientliga och antimuslimska politiska utspel.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Fragmenteringen av medielandskapet i kombination med ökande tendenser av polarisering och våldsbejakande extremism innebär enorma utmaningar. Här krävs både mjuka och hårda medel för att effektivt motverka utvecklingen.

Ökade demokratifrämjande åtgärder och särskilt fokus på källkritik i skolor är absolut avgörande vilket nyligen poängterades av Skolverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Statens medieråd (DN Debatt 3/2 -17). Här har även Fortbildningsinstitutet för journalister en viktig roll i hur traditionell journalistik hanterar sitt journalistiska uppdrag att säkerställa vad som är fakta och inte i offentlig debatt.

Men det behövs även hårda medel. Tillit kräver stark trygghet och särskilt i utanförskapsområden. Exempelvis behövs betydligt större polisiär närvaro i dessa områden. Det är en grundläggande förutsättning för andra samhällsinsatser.

Civilsamhällsaktörer måste in på banan i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism. Dock bör statligt stöd ha tydligare ”demokratikrav” samt bättre uppföljning och insyn i hur medel används.

Magnus Ranstorp är forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan.