Det är en fråga om hyfs
Käre David Goodhart, det finns en minimal chans att du minns mig. När vi sågs för femton år sen var jag chefredaktör på Moderna Tider, du på Prospect. Vi jämförde upplagor, och kom fram till vilken mycket större tidskrift Moderna Tider var, sett som räckvidd i förhållande till befolkningens storlek. Det var millennium i London, och det fanns något annat som vi inte pratade om, antagligen för att du inte kände till omständigheterna och för att jag inte kände något behov av att upplysa dig.
Jag uppskattar din personliga ton i den essä, ”Why I left my liberal London tribe”, som du nu publicerar och jag tänkte fortsätta på den vägen. En sak vi inte berörde vid millennieskiftet var att du var en brittisk inkarnation av min företrädare på posten som chefredaktör på Moderna Tider, Göran Rosenberg. Ni var båda vänstermitten-killar, goda grabbar. Och jag var höger, rekryterad från Svenska Dagbladets ledarsida.
När jag tänker efter skulle jag säga att du kan ha blivit upplyst om min förmodade ondska, vänsterinformatörerna har sedan min uppväxt i Vasastan i Stockholm på 1970-talet varit synnerligen välorganiserade. Men du hade gått på Eton och var väluppfostrad, vi pratade inte om det.
Dig, David, tog det ytterligare några år innan du mötte vad du kallar ”den moderna vänsterns intolerans”. Och nu beskriver du i essän hur du har lämnat den vänsterliberala stamgemenskapen. Och hur led du är vid den mobila välutbildade elitens (Varsomhelstarna) självpåtagna rätt att tala om för de mindre mobila och lågutbildade (Någonstansarna) vad de ska tycka om EU:s fria rörlighet, engagemang i konflikter på andra sidan jorden snarare än i det egna landet, religion och nationella känslor.
Rosenberg blev vid ett senare tillfälle, av en intet ont anande diplomat, placerad bredvid mig på en middag. Jag glömmer aldrig den föreläsning han levererade. Den gick ut på att rasister, och nazister, var människor som skulle tigas ihjäl. Han hade fått för sig att Harry Schein någon gång sagt att människor med fel värderingar inte skulle släppas fram, utan tryckas ner under ytan. Jag tycker och tyckte att det är en dum idé, så jag sade emot. Och blev uppläxad vid sittande bord, allt enligt gällande dramaturgi.
Göran Rosenberg var en utmärkt exponent för den rådande dogmen att Varsomhelstarna inte bara kan, utan också har skyldighet att, berätta för Någonstansarna hur de ska tycka om verkligheten. Och vad som inte ska berättas. Det där middagssamtalet ligger som ett tydligt raster varje gång jag tittar på Sverigedemokraternas opinionsstaplar. Så går det när man försöker tiga ihjäl människor vars åsikter man inte tycker om. Sverige har gjort fullskaleexperimentet.
Du, David, kallar dig postliberal, och stolt. Jag är stolt över att sällan kalla mig själv för något särskilt. Men din text berörde mig på ett sätt som inte är så vanligt numer och jag har undrat lite över varför. Jag tror inte att detta handlar om identitet, psykologi, oskrivna eller halvskrivna blad, utbildning, elitism, utanförskap, liberalism, konservatism eller stamtänkande. Eller om högern är bättre på att förstå vänstern, än vänstern är på att förstå högern. Vi behöver inte Jonathan Haidts teser om att vänsterpolitikers intuitioner i första hand baseras på omhändertagande och rättvisa. Eller att högerpolitiker baserar sina intuitioner på rättvisa, frihet eller nationell suveränitet, lojalitet, auktoritet och okränkbarhet.
Det handlar antagligen helt enkelt om att de flesta av oss, om vi vill, kan bli bättre på att förstå andra. Och att göra det är uttryck för hyfs. Vi är exakt lika gamla, David, och för många kommer ett ökat behov av att se och utöva hyfs med åren. Det som vänstern kallat solidaritet och högern för uppfostran, är lika tillgängligt för alla. Oavsett om man har vuxit upp på landet eller i stan, har gått på universitet eller någon annan skola, är rik eller fattig, elit eller ”vanlig”, röstar vänster eller höger. Att veta betydelsen av hyfs och att försöka vara en hyfsad människa är skillnaden mellan att bidra och att riva ner. Och att, som du skriver, lyssna som en ”outsider” har alltid varit ett bra verktyg. Man hör vad man själv säger då.
Vill bara säga att det just nu utspelas en kamp inom en svensk borgerlighet, satt under press av Sverigedemokraterna. På ena sidan står de utrerade liberalerna som får svårt med restriktioner av antal nyanlända och, som Varsomhelstare, imorgon dag är beredda att släppa välfärdsstaten och alla dess åtaganden för individens rörelsefrihet. På den andra finns den högrare delen som lyssnar till Någonstansare, och mellan de båda slår det just nu gnistor. En av dina inspirationskällor, Michael Lind, har gjort observationen att inget land idag är ett fullt utvecklat libertarianskt samhälle. Men om libertarianismen är en så bra idé, borde inte åtminstone något land har testat den? Med minimal regeringsmakt, öppna gränser, avkriminaliserade droger, utan välfärdsstat och offentligt utbildningssystem?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Vill bara säga en sak till, det ska bli kul att läsa din bok The Road to Somewhere. Och den diskussion du för kan komma att ta sig till Sverige. Men det lär dröja. Vi gör oss inte av med gamla murar hur som helst i Sverige. Du har varit här, så du vet.
Susanna Popova är journalist och författare