Den franske filosofen Michel Foucault är alla tiders mest citerade forskare i humaniora: i juli 2018 hade han 873 174 citeringar på Google scholar. Judith Butlers inflytelserika bok Genustrubbel, som gav upphov till queerteorin – och idén att genus är en social konstruktion och inte en biologisk realitet – har citerats över 51 000 gånger, långt mer än de flesta böcker skrivna på 1900-talet eller under någon annan tidsperiod.

På senare år har universitet i hela västvärlden, och särskilt i USA, bevittnat allt fler nya protestbeteenden: föredragshållare har fått återbud och hindrats från att framträda, triggervarningar har utfärdats, säkra zoner har avgränsats och principerna för akademisk verksamhet, till exempel fri forskning och öppen debatt, möts av tilltagande fientlighet. Samtidigt har populistiska revolter ägt rum jorden runt, från brexit och Trump till Sverigedemokraternas framgång och bakslaget för liberala mittenpartier över hela den europeiska kontinenten.

Finns det något som dessa båda disparata trender har gemensamt? Det kan verka långsökt, men en uppsats som den kaliforniske psykiatern Scott Alexander postade på sin blogg 2018 innehåller en politisk modell som visar paralleller mellan de starkt vänsterinriktade aktivisterna vid amerikanska universitet och populisterna längst ut på högerflygeln i Europa. Han kallar sin modell ”konflikt kontra misstag”. Den reducerar sprickorna som många av oss har iakttagit i den samtida politiska diskursen till axiom som kan tillämpas i flera sammanhang.

I sin modell identifierar Alexander två viktiga förklaringsfaktorer som är avgörande för att man ska kunna sätta sig in i tidens politiska diskurs. Den första är misstagsteorin, som säger att politiska problem uppstår på grund av ett misstag eller en felaktighet i systemet. Misstagsteoretikerna hävdar att sociala företeelser uppkommer i ett samspel av många olika variabler. För att förstå sociala problem måste man generellt genomföra en djupanalys som klargör vad som verkligen pågår och hur det ska rättas till. Misstagsteoretikerna betraktar politik som en vetenskap eller ett tekniskt problem. De liknar mekaniker som undersöker en bilmotor.

Konfliktteorin är den andra förklaringsfaktorn. Konfliktteoretikerna ser världen som sammansatt av förtryckande klasser och förtryckta klasser. Mäktiga grupper exploaterar systematiskt missgynnade grupper. Varje ojämlik fördelning av resurser uppfattas som bevis för att en grupp utnyttjar en annan. Konfliktteoretikerna betraktar generellt interaktioner mellan grupper som ett nollsummespel. I deras ögon är politik detsamma som krig.

Misstagsteoretikerna vill ha debatt, fri forskning och yttrandefrihet. I deras världsbild ingår att olika människor har med sig olika färdigheter och kunskaper till bordet, och att vi behöver mångfald för att göra fullt bruk av vår kollektiva intelligens. Yttrandefriheten ger oss möjlighet att söka efter sanningen och blottlägga våra misstag, och därför är den helig i misstagsteoretikernas ögon. Konfliktteoretikerna är inte lika övertygade om behovet av debatt. De ser debatt som en distraktion, en fördröjningstaktik eller ett försök att sprida idéer som skadar de missgynnade. Skyddet för denna kategori är heligt i konfliktteoretikernas ögon.

I sin bok The Rise of Victimhood Culture från 2018 lägger moralsociologerna Bradley Campbell och Jason Manning fram tesen att en moralisk hierarki upprättas i denna konfliktteoretiska världsbild efter vars och ens status som medlem av en förtryckt grupp. Medlemmar av mindre mäktiga grupper tilldelas en speciell moralisk status, och med hänvisning till denna status kräver dessa grupper kraftfullt och vaksamt beskydd. Att kritisera offret är detsamma som att skuldbelägga det.

Misstagsteoretikerna (med vad Campbell och Manning kallar ”värdighetskulturens” världsåskådning) anser däremot att alla har samma moraliska status. En medlem av en ”förtryckande” grupp har lika stor rätt till sina fri- och rättigheter som en medlem av en ”förtryckt” grupp. Moralisk status bestäms inte av att tillhörigheten till en kategori. Misstagsteoretikerna betonar vikten av procedur och metod på vägen till korrekta slutsatser, i motsats till förhastade bedömningar, och förordar principer som oskuldspresumtion, opartisk rättegång och den åtalades rätt till försvarare.

Konfliktteoretikerna förekommer inte bara på vänsterflygeln. Inför det franska presidentvalet 2017 använde Marine Le Pen ofta konfliktteoretisk retorik och ställde infödda franska medborgare mot förtryckande eliter:

Invandring är ett organiserat utbyte av vår befolkning. Detta hotar själva vår överlevnad. Vi har inte möjlighet att integrera dem som redan är här. Resultatet är en kulturell konflikt som aldrig upphör.

Le Pen utnyttjar offerterminologin: invandringen ”hotar det franska folkets överlevnad”, och att hotet är ”organiserat” antyder att det finns en identifierbar fiende som utgörs av en mäktig elitklass. Vänsterflygelns manifestation av den konfliktteoretiska världsåskådningen lägger skulden för förtryck på vita, män, heterosexuella och i allt högre grad ”cispersoner” (som identifierar sig med sitt medfödda kön), högervarianten skyller på bankchefer, globalister och teknokratiska eliter som sägs exploatera och förtrycka vanligt folk.

Till skillnad från konfliktteoretikerna är misstagsteoretikerna skeptiska till lidelse och känsla i lösningen av invecklade politiska problem. Denna inställning får sitt främsta uttryck i Yalepsykologen Paul Blooms bok Against Empathy. Blooms idé är att empati leder oss till att fatta irrationella beslut och att en kylig, objektiv, mer statistiskt inriktad process ger rättvisare och värdefullare moraliska resultat. Konfliktteoretikerna å sin sida är misstänksamma mot metodologisk exakthet och den kyliga rationalitet som det förfarandet kräver. Heta känslor ses som tillgångar, inte svagheter. ”Upplevd erfarenhet” tar överhanden över fakta och siffror. För att få något gjort i den politiska sfären måste man ha den äkta troendes anda och passion.

Det är viktigt att hålla i minnet att de akademiska kulturer som vi exponeras för under formativa perioder av livet påver-kar vilken förklaringsmodell vi graviterar mot. Utbildning i beteendevetenskaperna eller de empiriska samhällsvetenskaperna leder naturligtvis ofta till att man blir misstagsteoretiker. En student som har läst statistik i flera år vet att alla sociala fenomen sannolikt har många olika orsaker. Hon vet att korrelation inte är detsamma som orsak. Hon vet att hon måste kontrollera många yttre variabler innan hon kan fastställa något orsakssamband. Hon vet att alla vetenskapliga resultat är provisoriska och att hypoteser och teorier troligen revideras längre fram när nya och mer tillförlitliga data blir tillgängliga.

En konfliktteoretiker anser inte att problem har många olika orsaker. Om det finns löneskillnader mellan män och kvinnor beror det på att män förtrycker kvinnor. Om det finns en inkomstklyfta mellan invandrare och den infödda befolkningen beror det på att den infödda befolkningen diskriminerar invandrarna. Om hälsotillståndet för hbtq-personer och heterosexuella skiljer sig beror det på att heterosexuella håller på med diskriminering. Denna enkla formel kan utvidgas och tillämpas gång på gång.

En misstagsteoretiker granskar samma problem och håller med om att diskriminering troligen spelar in. Det finns dock en avgörande skillnad: misstagsteoretikern anser att fler faktorer spelar in. Att den korrelationen står klar betyder inte att den omedelbart ska tolkas som ett orsakssamband, och misstagsteoretikern drar sig tillbaka i epistemologisk ödmjukhet. Hon påpekar också att man måste se efter vilka övriga faktorer som kan påverka ett utfall, till exempel ta hänsyn till inkomstskillnader mellan kvinnor som har barn och kvinnor som inte har barn för att fullt ut förstå varför löneklyftan mellan män och kvinnor överhuvudtaget existerar. Om barnlösa kvinnors inkomst kan likställas med männens, säger detta något mycket betydelsefullt, något som standardnarrativet om förtryck inte kan ge svar på. När man undersöker inkomstklyftan mellan invandrare och en infödd befolkning ska man också granska utbildningsnivåerna. Om invandrare som grupp har en annan genomsnittlig utbildningsnivå än andra kan vi dra en viktig slutsats. Finns det olikheter i hälsotillstånd mellan heterosexuella och hbtq-personer bör vi se efter om diskriminering har med saken att göra, men vi ska även granska andra variabler som inkomst, friskvård och genetisk inverkan. Bilden är ofta mer komplicerad och slumpartad än simplistiska narrativ ger vid handen.

Misstagsteoretikerna jagar fakta och siffror, konfliktteoretikerna betraktar debatt som ett sätt att undvika de reella spörsmålen. Vad är det för mening att debattera när kvinnor bara tjänar 70 procent av männens lön? Varför göra ännu en utredning om effekten av invandring på den lokala ekonomin när människor flyr undan förföljelse och bara försöker skapa ett bättre liv för sina familjer? Att behandla människor som statistiska enheter är omänskligt. När man har samlat in alla uppgifter och gör analyserna har människor redan dött. Hur kan man tänka på sådana frågor med kylig rationalitet när det vi verkligen behöver är medlidande och känsla?

Misstagsteoretikerna tycker att konfliktteoretikerna inte vet vad de talar om. De har inte läst tillräckligt mycket nationalekonomi, psykologi eller historia eller saknar utbildning i vetenskaplig metod. Enligt misstagsteoretikerna är konfliktteoretikerna naiva och/eller okunniga. Och om de råkar sitta inne med korrekt information blir de helt naturligt misstagsteoretiker, som är övertygade om att vi gör världen till en bättre plats med mer utbildning och en bredare kunskapssyn. Misstagsteoretikerna är säkra på att vi kan minska fördomar om vi exponeras för en rad olika ståndpunkter, också de som objektivt är felaktiga, eftersom vi sedan kan förfina våra egna argument.

Denna inställning sammanfattas av John Stuart Mill:

Den som endast känner till sin egen sida av saken känner till föga om den. Hans skäl kan vara goda och det är möjligt att ingen har kunnat vederlägga dem. Men om han är lika oförmögen att vederlägga motsidans skäl, om han inte ens vet vilka de är, har han ingen anledning att föredra någondera åsikten.

Med dessa ord accepterar Mill sin egen ofullkomlighet och uttrycker den. Han kan ha fel, och därför vill han inte hindra någon annan från att yttra sig ifall den personen har någon information eller insikt som han själv kanske saknar. Detta informationsutbyte hjälper den enskilde och kollektivet att röra sig mot en klarare uppfattning om sanningen.

Alexander påpekar att konfliktteoretikerna inte ser någon mening i att debattera med en svuren fiende. De vet mycket väl vem som är deras fiende och det finns inget legitimt utrymme för neutralitet eller objektivitet. De betraktar misstagsteoretiker som fiender i sin egen konflikt. När misstagsteoretikerna försöker vara objektiva försvarar de i själva verket status quo. Denna inställning kan sammanfattas i följande citat av Herbert Marcuse, en framträdande gestalt i Frankfurtskolan: ”Att befria toleransen innebär alltså intolerans mot rörelser från höger och tolerans mot rörelser från vänster.” Marcuse argumenterade för motsatsen till det Mill argumenterade för, det vill säga intolerans mot allt som inte bedöms vara politiskt korrekt.

Denna ”intolerans mot intolerans” kan sägas ligga bakom uppkomsten av kodord, kampanjer mot åsikter som inte anses politiskt korrekta och amerikanska universitetsstudenters ökande tveksamhet till yttrandefrihet. En anledning till att det konfliktteoretiska synsättet vinner alltmer terräng är att det är mycket populärt i våra institutioner för högre utbildning. Metodologin för undervisning i konfliktteori kallas kritisk teori. Att kritisk teori har slagit igenom så kraftigt och blivit så populär i den akademiska världen beror delvis på det opretentiösa namnet. Vem kan rimligen argumentera mot kritisk teori? Är det inte för att vi är kritiska som vi överhuvudtaget börjar studera? Vad kan man ha emot kritisk teori?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kritisk teori är inte synonymt med kritiskt tänkande. För att förstå exakt vad det är måste man gå tillbaka till Karl Marx och hans iakttagelse: ”Filosoferna har bara tolkat världen, och det viktiga är att förändra den.” Marx påpekade att filosofi och vetenskap dittills varit deskriptiva, och det han ville ha var en preskriptiv syn på forskning.

Frankfurtskolans kritikteoretiker ansåg att traditionella ”teorier” eller sätt att betrakta världen alltid hade tjänat de mäktigas intressen. Traditionella forskningsmetoder var okritiska till makten och betjänade följaktligen de mäktiga. Den kritiska teorin betjänade de maktlösa genom att demaskera mäktiga intressen. All forskning är politisk, sade de, och genom att välja kritisk teori hellre än traditionella former av forskning ifrågasätter man status quo. När Frankfurtskolan utvecklade sin teori var denna åskådning ny och fräsch och gjorde säkert stor nytta i mobiliseringen av medborgarrättsrörelser över hela världen. Men dessa frihetliga impulser har sedan stelnat i rigida ortodoxier.

Vid universiteten, åtminstone i humaniora, är kritisk teori den nya dogmen. I kritisk rättsteori inriktar sig akademikerna först på att politisera lagstiftningen och föreskriver sedan de korrekta politiska värderingar som lagen bör avspegla, det vill säga den korrekta synen på genus, sexualitet, ras, miljö och ekonomi. Bland forskarna som den kritiska juridiska teorin hänvisar till finner vi Marx, Gramsci, Foucault och Derrida. Den kritiska teorin dominerar också litteraturstudiet, och andra humanistiska ämnen som internationella relationer påverkas också i allt högre grad av metodologins spöke. Nya discipliner har kommit till, bland annat så kallade kritiska växtstudier, som påstår att människan intar en ”privilegierad ställning” i förhållande till växtlivet.

Den kritiska teorin är inte enbart av ondo. Den har bevisat att den som metodologi förmår ställa de maktstrukturer som dominerade vid 1900-talets mitt under debatt. Men metoden har sett sina bästa dagar. Nu dominerar kritikteoretikerna. Vid många humanistiska institutioner världen runt härskar deras ideologi. I humaniora är feministiska, queer och postkoloniala tolkningssätt status quo. Uri Harris, som skriver i Quillette, har klarlagt att denna dominans för kritisk teori i den akademiska världen banar väg för ifrågasättande och paradoxala situationer. I takt med att den kritiska teorin blir mer utbredd och dess anhängare allt mäktigare vänds den ofrånkomligen mot sig själv.

Både extremhögern och extremvänstern sprider sig i hela västvärlden. Det vore förminskande och enfaldigt att lägga skulden för denna utveckling på konfliktteorin eller den kritiska teorin. Medier som hämtar förklaringar till komplicerade sociala företeelser ur felaktiga och svartvita narrativ bär inte heller hela skulden. Den nya vågen av vänster- och högerpopulism har givetvis en mängd orsaker, men tyvärr härskar nu en av dessa orsaker i våra institutioner för högre utbildning.

Claire Lehman är chefredaktör för den australiska tidskriften Quillette.

Översättning: Margareta Eklöf.