Rob, som hon dejtade, sparkad efter misstänkt hustrumisshandel i båda äktenskapen. Jared får inte längre se topphemligt material, men höjdare på besök gav jättelån till det konkurshotade familjeföretaget. H R hotar att lämna Donald i sticket. Gary tröttnar och sticker. Melania väljer klänning till banketten.

Nästa vecka: Donalds handelskrig. Sugen på att trycka på sin stora kärnvapenknapp. Vlad mullrar. Xi befäster makten. Robert filar på fler åtal…

Såpoperakungen i Vita huset vet hur man håller publiken fängslad i en mestadels förfärad omvärld, såväl i ”träsket” som utanför den washingtonska medie- och maktbubblan. Skandalerna virvlar förbi så snabbt att de tar ut varandra.

För tillfället testar Donald Trump ett annat och längre format. Han sitter med armarna i kors över det stinna bröstet. Lyssnar litet, nickar ofta, pratar vitt och brett. Gemensamt för intrigerna vi matas med i såpan Träsket och alla dessa tv-sända politiska sammanträden i Vita huset är att bilden av presidenten förblir densamma, dessutom densamma som den varit ända sedan inträdet på scenen i juni 2015. Han har bara ett vagt hum om sakfrågorna, håller med den han sist talade med och medarbetarna får sedan slå knut på sig för att förklara vad de tror att han menade.

Förra våren förutspådde jag, inte särskilt djärvt, på dessa sidor att högen Trumpböcker bara skulle växa. De flesta är negativa i tonen, men undantag finns, till exempel Let Trump be Trump. Donald J Trump är ”den störste storspelaren i den amerikanska politiska historien. Punkt. Ingen kommer tvåa. Ingen. Inte i modern tid. Ingen kommer ens i närheten”, skriver radarparet Corey Lewandowski (kortvarig kampanjchef) och David Bossie (vän). Detta handlar om den osannolika valsegern, men nu filar de kanske på något liknande om Nordkorea och handelskriget om stålet – långbänksproblem där Trump onekligen svingar vilt omkring sig utan hänsyn till praxis i utrikes- och finanspolitisk elit och diplomati.

Intressant nog hade Michael Wolff tänkt skriva en positiv skildring av Trumps presidentskap. Han fick ja på sin förfrågan om tillträde och parkerade sig strategiskt på en soffa som alla passerar i Västra flygeln. Men snart upptäckte han att det inte stod rätt till och som alla USA-intresserade känner till blev hans bok, Fire and Fury, istället den mest nedgörande och omtalade ”tell all”-skildringen på många år. Att Wolff inte var särskilt populär bland journalistkolleger märktes i bemötandet, men han kunde ju skratta gott hela vägen till banken. Mest invändningar restes dels kring att han inte behärskar det politiska spelet och därför inte dokumenterar några avgörande händelser, dels kring hans arbetsmetoder, och då inte bara det Bob Woodwardska återgivandet av hela samtal han rimligen inte har hört, utan hans beslut att ”ta fasta på den version av händelserna jag trodde var sann”.

Att Melania grät (inte glädjetårar) på valvakan? Att Trump inte trodde att han skulle vinna? Wolff bestämde sig för denna sanning fastän de flesta bedömare utgått från att den vidskeplige Trump inte vågade tro på seger men att han absolut inte ville förlora, särskilt inte mot en kvinna.

Den mest spännande figuren i dramat är egentligen chefsstrategen Steve Bannon, som fick sparken efter en frispråkig intervju med Robert Kuttner i vänstertidningen The American Prospect. Bannon hade betydligt större kunskaper och erfarenhet av amerikanska statsmakten (från flottan och Pentagon) än Trump. Bannons analyser av förvaltningen, den amerikanska ekonomin, Nordkoreaproblemet, det olämpliga i sonen Donald jr:s möte med ryssar och kvinnors växande betydelse i väljarkåren är ofta knivskarpa. I väntan på en eventuell ”tell all”-bok från den ibland omdömeslöse Bannon skulle jag rekommendera Joshua Greens Devil’s Bargain för mer insyn i de ”antiglobalistiska” idéer som trots allt låg bakom Trumps ”Make America Great Again”.

Trumpskeptikerna tycker sig varje dag få bekräftat att de hade rätt. Man ska naturligtvis inte förbise hans många framgångar, och tankesmedjan Heritage Foundation har belåtet summerat att Trump har gjort politik på 64 procent av dess rekommendationer (mot bara 49 procent för Ronald Reagan vid motsvarande tidpunkt). Till exempel: uttåg ur klimatavtalet, högre försvarsutgifter, avregleringar, domartillsättningar, råvaruexploatering på federal mark, skattesänkningar. Om det sistnämnda kan sägas att det knappast är någon Herkulesbedrift att driva igenom sänkta skatter med hjälp av en republikansk majoritet – och utan hänsyn till budgetunderskott eller statsskuld.

Men kaos och impulsiva tweetar dominerar, och mer än en betraktare suckar gärna att ”Det är till och med värre än man kunde tro” (50 gånger värre, säger tidigare stabschefen Reince Priebus i en annan aktuell bok). David Cay Johnston, som har följt Donald Trumps affärer i 30 år, valde just den titeln till sin senaste bok. Han fastslår redan tidigt att ”Trumps presidentskap handlar om Trump. Punkt.” Sedan går han igenom hur Trump agerar på samma skumma sätt i Vita huset som under sin berg och dal-bana som affärsman. Lögner, överdrifter, illvilja, förhalning, inkompetens, alltid redo att sko sig själv, som när han och Melania klev ut ur limousinen framför det nya Trumphotellet på installationsdagen. Ett hotell, med bar och stekhus, som kan ta ut de högsta priserna i Washington för att folk vill synas där eller ställa sig in hos Trump.

Ett kapitel heter ”Forgetting the Forgotten Man”, med exempel på hur slappare miljökrav och urholkningen av konsumentskyddet i banksektorn riskerar att skada kärnväljarna. Avgörande i mellanårsvalet i höst och sedan i presidentvalet 2020 blir huruvida detta visar sig stämma. Reportrar på besök i trakter där Trump segrade med stora marginaler skickar tillbaka bulletiner om att folk inte gillar tonen och tweetandet, men att de är nöjda med att icke-politikern skakar om eliter och etablissemang. Johnston konstaterar för sin del att Trump ”bevisligen är olämplig att inneha något som helst offentligt uppdrag” och utgör en fara för hela världen.

Den konservative skribenten David Frum framför ungefär samma argument och slutsatser om Trumps olämplighet i sin Trumpocracy, om än med elegantare språk och tydlig ideologisk underbyggnad. Han hämtar dock väl mycket ur sina egna läsvärda alster i The Atlantic, och citaten ur helt vanliga nyhetsartiklar ter sig ibland som utfyllnad. Noteras kan att han liksom Trump är en flitig tweetare med dagliga nålstick mot presidenten och dennes administration.

Frums kapitelrubriker skulle passa även hos David Cay Johnston: ”Plundring”, ”Svek”, ”Folkfiender”. De två argaste kapitlen, ”De undfallande” och ”De tillåtande”, handlar om alla de republikaner som gav efter för Trump under valrörelsen och sedan har sett mellan fingrarna med det usla styret till följd av Trumps egen ”djupa och oförbätterliga avsmak för ordning” precis som i företaget Trump Organization. Det Bannonska hotet om att förgöra den administrativa staten tycks ske genom ”att förlama” densamma genom att antingen underlåta att tillsätta vakanta tjänster alls, eller att besätta dem med oduglingar och lycksökare.

”Trumpokrati som system för maktutövning vilar inte på avreglering utan på icke-reglering, inte på att nedmontera staten utan på att förgöra staten i syfte att plundra staten”, skriver Frum.

Det som stör intellektuella som Frum mest (ja, intellektuella på vänsterkanten också) är Trumps nonchalans gentemot hela den amerikanska värdegrunden. I stort som smått. Från att till synes strunta i rysk inblandning i amerikanska val, till smaklösa förolämpningar mot enskilda. Upprepade uttalanden styrker misstankarna om hans autokratiska tendenser, senast uppkasten om att beslagta vapen först för att sedan låta lagen ha sin gång samt obligatoriska dödsstraff för narkotikasmugglare eller ”djur”, som han säger.

Frum medger att Trump nosade upp och förmådde att utnyttja, missnöjet i ”det vita Amerika” och på så vis skapade ett tredje parti. Detta oroar Frum som ingår i den krets unga (eller inte längre så unga) tänkare som försöker formulera en konservativ agenda för det inte så vita framtida Amerika. Han uttalar besvärjelsen att det republikanska partiet överlever Trump, men är bekymrad över utsikterna. Går demokraterna framåt i kongressvalen, kan följden bli att trogna republikaner sluter upp bakom Trump och på så vis stärks hans grepp.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

Om inte de sant konservativa kan hitta en utväg ut ur den Trumpska återvändsgränden, finns det en risk för att själva stabiliteten i det amerikanska samhället försvinner, menar Frum, som inte väjer för en del överord. Den sanna konservatismen måste bli ”modern, ekonomiskt inkluderande och ansvarskännande inför miljön”, förklarar han, med tanke på sitt avståndstagande mot trumpismen föreslår han möjligen litet ologiskt ”en inbromsning av invandringen”. Överhuvudtaget är alternativen han drar upp få – det kanske blir ämne för nästa bok.

Bäst är Frum i avsnitt som det om de unga vita männen, eller med andra ord: inte slentrianbilden av de äldre vita männen, som röstade på Trump. De kände sig som losers i Trumps nollsummespel mellan vinnare–förlorare, och även om de inte tittar på Fox News uppfattar de kodorden som kablas ut. Statistiken bekräftar att det är synd om de här männen som drabbats hårt av strukturomvandlingen, med sjunkande löner, missbruk, skilsmässor och självmord. ”Elitens Amerika märkte för det mesta inget av detta”, menar Frum och exemplifierar med att begreppet ”transgender” nämndes 1 169 gånger i New York Times från november 2015 till november 2016, medan ”opioder” bara förekom vid 284 tillfällen.

Slutligen ännu en spådom. Högar av nya Trumpböcker kommer att publiceras, både i USA och i utlandet. Och gissningsvis kommer i alla fall någon att filmatiseras eller förvandlas till serie av någon tv-producent. Lämplig arbetstitel: Träsket.

I väntan på detta är Wolffs Fire and Fury förstås ett utmärkt tidsfördriv. Men många av de saftigaste godbitarna som plockades ut under den värsta mediecirkusen och turerna kring FBI, justitieministern, paret Jarvanka (dottern Ivanka och svärsonen Jared Kushner) och specialåklagaren för ett år sedan känns nu litet överspelade. Av kombinationen Frum–Johnston förstärks bilden av Trump som en bedragare och kleptoman utan principer, och säljsiffrorna antyder att efterfrågan på denna bekräftelse för #nevertrumpers är stor.

Man kan dock inte beskylla Trump själv för hyckleri, medger Frum. Det väljarna såg var vad de fick. Mot slutet väljer Frum i alla fall en optimistisk ton med förhoppningen att de ”mycket mörka” upplevelserna med Trump i Vita huset leder till att insikten om behovet av en ny gemenskap växer sig starkare i USA.