Alla har inte en lika imponerande, vittförgrenad och i svensk kulturhistoria betydelsefull släkt som Lars Lönnroth. När han skriver om den i sin nyutkomna bok Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap kan han vid sidan av anfadern Erik Gustaf Geijer också ta upp politikern och nonsensversförfattaren Hugo Hamilton, författarinnan Agnes von Krusenstjerna, litteraturkritikern Olof Lagercrantz, dennes son, deckarförfattaren med mera, David Lagercrantz, sin egen far, historikern Erik Lönnroth, sin yngre bror vänsterpolitikern Johan Lönnroth och många andra mer eller mindre kända gestalter. Ändå är Lars Lönnroths syfte kanske inte alldeles olikt den mer ordinära släktforskarens. Också han vill lära känna sig själv genom en sky av förfäder, samtida och senfödda.

”Som barn utsattes Lars för litterär frågesport på herrgården Högfors i Västmanland som innehades av hans mammas moster, Florrie Hamilton.”

Lönnroth framhåller Geijerarvets dubbelhet. Där har funnits ett genetiskt arv av själssjukdom och livsångest. Där har funnits ett arv av begåvning, framförallt litterär. Där har funnits kultur, förpliktande förebilder, ädla tankar och en idealism som snuddat vid det sentimentala. Geijers dotterdotter, Anna Hamilton Geete, vars skildring av morfaderns sista år, I solnedgången, Geijerarvets heliga bok, blev urmoder för ett särskilt kvinnligt Geijerarv. För Geijers dotterdottersdotter Agnes von Krusenstjerna blev mosterns version av detta arv av stor betydelse. Mycket i hennes författarskap handlade om att fullfölja Geijerarvet och samtidigt göra uppror mot det. Det var förpliktande, uppmuntrande, nedslående och förtryckande på samma gång.

Geijer blev trots sin storvulna maskulinitet inspiratör för en linje inom svensk feminism som gick från hans beundrande vän Fredrika Bremer via Ellen Key till Fogelstadgruppens kvinnor. Det handlade inte om ”jämställdhet” i dagens mening utan snarare om att ta tillvara kvinnlig särart, en speciell typ av bildning, ett kvinnligt uppdrag som på det hela taget tedde sig viktigare och djupare än männens. Faran för överdriven känslosamhet och idealisering var uppenbar.

Bland de originella Geijerättlingarna fanns dottersonen Hugo Hamilton. Han blev politiker, någon gång snudd på att bli statsminister, rolig dagboksförfattare med många anekdoter från det politiska livet och författare till nonsensverser – eller ”trollverser” – för barn som han själv illustrerade. Hans mest kända vers, som jag själv minns från min barndom, börjar:

När havet sig lägger i loj, loj, loj,
och solen i simmerisi,
då bliva små trollen så voj, voj, voj,
och fåglarna vimmerivi.

”Sorg är synd”, sade Erik Gustaf Geijer. Hans efterlevande syndade i så fall mycket, deras liv var ofta tragiskt. Så förhöll det sig med Agnes von Krusenstjerna, som tillbringade delar av sitt liv på mentalsjukhus. Samtidigt bjöd hon på sätt och vis in sorgen som en förutsättning för det litterära arbetet. Alla som läst hennes romaner, till stor del utformade som släktkrönikor med hennes egen släkt som förebild, lever sig in i den psykiska skörhet som till stor del är verkens tema. I hennes värld är allting bräckligt och kan vilket ögonblick som helst rasa samman. Lönnroth ger oss släkthistorien, de levnadsöden som vävts in i dessa skildringar.

Ett särskilt avsnitt handlar om Lottie Lagercrantz, som tidigt gick bort genom självmord. Hon var syster till Lönnroths mor Ebba och morbror Olof. Olof Lagercrantz ägnade henne sin vackraste och bäst kända dikt, ”Agnes Charlotta”, som börjar: ”Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna/ aldrig i dödsrikets natt når mig en levande röst.” Morbror Olof, som Lönnroth genomgående ställer sig ganska kritisk till, brände systerns dagböcker, romanutkast och dikter efter hennes död, därigenom bidragande till den minnesförlust som hans dikt beklagar. Lönnroth vill ge henne en viss upprättelse genom att berätta hennes historia.

Lars Lönnroth grubblar över gestalterna i denna släkt, sådana som han känt och sådana han bara läst om. Han känner sig inte ha ärvt svårmodet, men väl givetvis de litterära intressena, talangen att uttrycka sig, det orädda humöret. Som expert på den isländska sagan föredrar han kanske liksom anfadern verklighetssinnet framför mjältsjukan.

En viktig roll i Lönnroths bok spelas av en liten ringklocka av mässing med handtag i form av en tupp. Den hade tillhört Geijer men gick sedan i släkten och användes på ett speciellt sätt. Vid de litterära lekar för barn som hörde till släkttraditionen kunde första pris utdelas genom att vinnaren anmodades lämna rummet för att därefter vid klockans pinglande få återvända och då belönas med någon godsak som tuppen värpt. En tidigare innehavare av klockan, Hugo Hamilton, berättade från sin barndom på 1850-talet hur framgångsrik läxläsning fick sin lön: ”när jag slutat mitt pensum lyfte mormor på tuppen, som då befanns hava värpt en pepparkaka och en sockerbit”.

Som barn utsattes Lars för litterär frågesport på herrgården Högfors i Västmanland som innehades av hans mammas moster, Florrie Hamilton. När han vann skickades Lars ut ur rummet men återkallades av mostern med ett ”kuckeliku” och ett pinglande. Vid återvändandet fanns godsaker under klockan.

Lars Lönnroth har skrivit en rolig, lärd, milt lärorik, tankeväckande och originell bok. Utan tvekan ringer jag i klockan, beredd att belöna författaren med allra minst en sockerbit och en pepparkaka.