Och klart står att nätet erbjuder världens alla hatare en sorts turboaggregat som mångdubblar kraften i och effekten av den ilska och frustration man går och bär på och som man vill uttrycka på något slagfärdigt vis. Näthatet fungerar verkligen i avsändarledet.

Ett genomgående mönster tycks vara känslan av underläge. Man näthatar i regel uppåt. Den som sätter sig och hatar vid tangentbordet är en person som saknar en medial plattform av traditionellt slag och som tycker sig framföra rättmätig vrede genom den verksamma kanal som står till buds. Den hatade representerar i någon bemärkelse ett etablissemang, har eller anses ha privilegiet att tycka och tänka inför en receptiv publik, medan hataren ser sig själv som en ringaktad gräsrot utan röst i det offentliga samtalet. I så måtto är näthatet en digital underavdelning till det mycket gamla klasshatet. Men varje hat har, liksom varje kärlek, sina egna rötter och sin egen historia.

Den brittiskjudiske poeten och romanförfattaren James Lasdun, bosatt i USA, kan säkert uppfattas som en upphöjd etablissemangsfigur, inte minst av sina studenter. År 2003 undervisade han i kreativt skrivande på en högskola i New York, och en av dem som utmärkte sig för flit och begåvning var en kvinna av iransk härkomst. Han läste ett embryo till hennes roman om en familj som genomlevde revolutionen i Teheran, fann begåvning och formuleringsglädje, uppmuntrade henne att skriva färdigt. Något år senare hör hon av sig per e-post, vill att han läser igenom manus i halvfärdigt skick och kommer med råd. Han träffar henne på ett kafé i West Village, pratar om litet ditt och datt och tar emot texten.

Därefter ses de aldrig igen öga mot öga. Ändå kommer Nasreen, som han kallar henne, egentligen heter hon något annat, att kraftigt färga hela hans tankeliv och tillvaro under många år framöver. Efter några veckors mejlväxling, som till en början fokuserar på hennes skrivande och den hjälp hon kan få av en agent och en redaktör som han rekommenderar, blir hon alltmer öppet uppvaktande. Föreslår och antyder saker. Vilket han, efter att först möjligen ha känt sig litet smickrad, snabbt känner sig tvungen att avstyra. Han är synnerligen lyckligt gift, skriver han till henne, och inte alls inställd på någon affär med en före detta student, tack så mycket.

Då öppnar sig helvetets alla portar, och ut strömmar en formidabel och aldrig stillnande störtflod av hat. James Lasdun är en bedragare och plagiatör som har stulit hennes roman och delat ut den till andra, konkurrerande författare som skördar de framgångar som rätteligen tillhör Nasreen. Han stjäl dessutom hennes idéer och använder oblygt dessa i sitt eget skrivande. Han ligger med sina studenter – men inte med henne! – och framför allt är han på alla sätt en typisk jude som uppvisar sitt folks alla dåliga egenskaper i riklig mängd. Hatet blir gradvis alltmer färgat av en hysterisk antisemitism.

Och Nasreen spelar med näthatets hela klaviatur: meddelar sina beskyllningar och teorier till Lasduns bekantskapskrets och uppdragsgivare, skriver hatiska ”recensioner” av hans böcker på Amazon och justerar hans uppgifter på Wikipedia. Och så vidare. Nasreens uppfinningsrikedom och formuleringslist är lika imponerande som hennes outsinliga energi.

Jag kan inte nog varmt rekommendera GiveMe Everything YouHave, den memoarbok där Lasdun försöker reda ut och begripliggöra denna hatiska härva, en bok som samtidigt formar sig till en fascinerande essä om litteratur och skrivande, passioner och relationer och de roller vi helt ovetande spelar i varandras liv, samtidigt som vi själva införlivar de människor vi finner intressanta i det drama som är vårt eget liv, detta utan att fråga om lov. Han och hon hade ju ett slags gemensam ”historia”, var han då en helt oskyldig och neutral betraktare? Nej, svarar han på sin egen fråga. Det är ingen någonsin.

Lasduns infallsrika resonemang om attraktion, likgiltighet och avvisande vindlar sig via bland andra D H Lawrence, riddaren Gawain, Sigmund Freud och Isaac Bashevis Singer för att till slut landa vid klagomuren i Jerusalem. Alla dessa böner och uppmaningar riktade till denna monumentala tystnad. Detta för evigt obesvarade tilltal fylld av förbittring och vanmakt. Ge mig det jag ber om! Se mig! Bekräfta mig!

Mönstret går alltså igen, Lasdun behöver inte gnida in igenkännandet i läsarens näsa. Det är makalöst.