Skinkan tillverkas i vad som ser ut som en tvättmaskinstrumma där köttslamsor i en saltlösning frigör proteiner som klistrar ihop köttmassan i ett stycke. Pulvermoset och den stärkelsefyllda falukorven görs istället av potatisar ur andrasorteringen – vips har rester blivit mat!

Andreas Håkanssons Det ängsliga matsamhället. Det fina med färdigmaten (Fri Tanke Förlag, 2018) är full av detaljerade berättelser om hur industrin gör god och billig mat genom att ta tillvara och spara resurser. Istället för att försöka dölja de tekniska processer som skiljer industrimaten från den traditionella och romantiska bild vi ofta har av hur mat blir till, så gläntar han på dörren till en värld av spännande maskiner.

Den billiga och arbetsbesparande industrimaten har också betytt mycket för yrkesarbetare och kvinnor, och gör kulinarisk variation möjlig också för den som inte rest jorden runt. Håkanssons försvar för mat som anses ful och simpel är välkommet. Mat får som bekant mening också av berättelserna kring den, och de har saknats kring modern mat.

Detta försvar är bara en av bokens dygder. Lika imponerande är Håkanssons behandling av meningsmotståndare. Han bemöter förvisso felaktigheter och myter i sak, men försöker på allvar förstå invändningar. Ja, mer än förstå dem, ibland formulerar han motståndarnas poänger bättre än de själva gör. Anta att du var bjuden på middag och värden serverade en fullgod måltid av industrimat som krävt en rudimentär egen insats. Saknas inte då en ingrediens i form av den kärlek och omtanke som visas genom den egna arbetsinsatsen, viljan att göra något för sina vänner? Frågan har inget självklart svar, men den visar varför industrimaten, sina förtjänster till trots, fortsatt kommer att ha sina belackare.

Håkansson myntar också den vackra termen traditionsoptimist för dem som önskar att mat förvisso ska utvecklas, men organiskt och utan att tappa sin koppling till historien. Här menar han att industrin ibland är oärlig i sina försök att sälja maskintillverkad mat som ”gammaldags” eller ”enligt traditionellt recept”.

Boken är i sig en illustration av problemet den beskriver: en synnerligen nyttig och läsvärd produkt, som dock är anmärkningsvärt illa korrläst (lite roligt när industrimatskritikern Marion Nestle påstås inneha ”tre professorer”). Med lite mer kärlek och omtanke bakom produktionen hade den varit ännu lättare att tycka om.