Diskussionerna om hur vårt filmtittande har förändrats på senare tid blir ofta enkelspåriga. Det är antingen ett allmänt beklagande över att videobutiker och biografer har lagts ner eller ett ystert jubel över hur allt nu finns att se hemma i vardagsrummet. Det är förvisso praktiskt och smidigt med streaming, och ofta billigt. Men det finns problem med det nya sättet att se på film, som är värda att diskutera. (Förutom naturligtvis att alla de servrar som krävs för att hålla igång streamingtjänsterna påverkar miljön negativt.)

En vanlig uppfattning är att biografen alltid har varit det givna sättet att se en film, att man såg den från början till slut i ett mörkt rum tillsammans med främlingar. Men vi har till exempel sett film i tittskåp, på tv, på video, på drive-in-biografer, i parker och på flygplan. Även själva biografvisningarna har varierat till sin karaktär. Exempelvis var det länge tradition i många länder att folk inte gick och såg en film från början till slut utan kom och gick som de ville. De såg slutet på en film, satt kvar och såg början på en annan film, och lämnade sen kanske salongen eller såg början på en annan film, eller den film de nyss sett slutet på. Filmbolagen och regissörerna var inte alltid förtjusta i det här och försökte emellanåt kräva att folk inte fick komma in i salongerna efter att filmen börjat. Den mest kända, och framgångsrika, kampanjen var Alfred Hitchcocks när Psycho (1960) hade premiär. Det var en milstolpe för att göra biogåendet till vad vi idag är vana vid.

”Men tänk om Spotify går i konkurs. Alla de som har slängt sina gamla lp- eller cd-skivor, vad ska de då lyssna på?”

Streaming har närmast ersatt dvd:n, och till viss del tablå-tv, så det handlar fortfarande om att se rörlig bild hemma i lägenheten. Men det finns betydande skillnader mellan streaming och dvd, som är värda att diskutera.

En av de mest berömda, tidiga, filmteoretiska texterna är Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder, skriven i mitten av 1930-talet av Walter Benjamin. Den är tyvärr delvis ett tidstypiskt och grumligt resonemang om marxism och vikten av att göra god kommunistisk konst. Men det essän idag är mest känd för är Benjamins resonemang om hur konstverket, när det blir massproducerat, förlorar sin äkthet och närvaro, sitt ”Här och Nu-värde” och sin ”aura”. Benjamin skriver om hur det förändrar vår relation till konstverket: ”Konstverkets tekniska reproducerbarhet förändrar massans förhållande till konsten.” Det går att fortsätta, och uppdatera, Benjamins resonemang och diskutera hur vår relation till filmen förändras nu när vi genomgått ett nytt paradigmskifte, från analog till digital: konstverket i den digitala tidsåldern.

Under de decennier som videobutikerna existerade var deras utbud mer eller mindre beständigt. Om du såg en film i hyllan – en film du skulle vilja se när du hade mer tid – behövde du inte vara rädd för att den skulle försvinna. Men inget som finns på streamingtjänsterna är beständigt. Filmtitlar kommer och går, och kan försvinna utan någon större förvarning. Ibland läggs hela streamingtjänsten ner med kort varsel. Filmerna blir därigenom mer förgängliga. Det är något av en modern paradox: att allt hela tiden verkar tillgängligt men samtidigt är mer förgängligt.

Själva tillgängligheten, direkt hem, tror jag också påverkar hur vi förhåller oss till det vi ser. När vi får något utan ansträngning (även om det så bara är att gå iväg till en biograf eller en videobutik) blir det inte lika betydelsefullt och istället mer slentrianmässigt. Och när något inte längre är konkret och fysiskt närvarande förlorar det i status och blir mindre värdefullt. Att så många idag anser sig ha rätt till att se film utan att betala för den är ytterligare ett steg i nedvärderingen av filmen som konstart.

Det gäller förstås inte bara film. Musiklyssnande har nästan helt blivit digitalt och läsning är på god väg att bli det också. Hela samhället genomgår en omfattande digitalisering där diskussionen vanligtvis fokuserar på effektiviseringar eller hot mot den personliga integriteten, men mindre om vad det gör med vårt förhållande till omvärlden.

En vanlig, men verklighetsfrånvänd, föreställning är att allt numera är tillgängligt. För några år sedan skulle jag skriva om John McTiernans film Die Hard (1988) och ville först se den igen. Det gick inte. Videobutikerna hade alla lagts ner och den gick inte att streama på någon i Sverige tillgänglig tjänst. (Just nu finns Die Hard på flera streamingtjänster, men det hade jag ingen glädje av när jag behövde den.) Många äldre titlar kan finnas tillgängliga för illegal nedladdning, eller upplagda på Youtube i en grynig version som förmodligen också saknar rättigheter, men tillgängligheten av klassiker för legal streaming är bristfällig. Som det verkar blir tillgängligheten därtill mer begränsad eftersom streamingtjänsterna fokuserar allt mer på nytt och egenproducerat. Disneys växande dominans understryker problemet; de är väldokumenterat snåla med att tillåta visningar och dvd-utgivning av sina produkter, särskilt oroväckande nu när de köpt upp 20th Century Fox och dess rika filmskatt. Här går utvecklingen åt fel håll, med minskad tillgänglighet istället för ökad. Det här var inte samma problem förut då välutrustade videobutiker hade ett stort utbud av klassiker från olika länder. Det finns nog ingen streamingtjänst i Sverige som kan konkurrera med utbudet från en större videobutik.

Att vi har så många olika streamingtjänster är också en skillnad från hur det var under videobutikens era. Då fanns allt utbud samlat på ett ställe. Ville du hyra bröderna Coens senaste film var det bara att gå till butiken. Nu måste du leta bland ett flertal olika tjänster och ibland krävs ett abonnemang för att se något. Skulle du vilja se brödernas tre senaste filmer måste du förmodligen använda olika tjänster, varav kanske bara en tillåter att du hyr en enskild titel.

Du är utlämnad till urvalet som streamingtjänsten gjort åt dig istället för att själv välja fritt. Det blir svårare och svårare att få tag på dvd:er. Och många streamingtjänster för smalare och äldre film har haft svårt att bli lönsamma. Det kommer troligtvis att bli allt svårare både att se klassiker och att göra egna retrospektiv. Därför är det lätt provocerande när journalister och akademiker pratar om hur allt är tillgängligt. Det är en illusion, på samma sätt som idén om att vi har rätt till att avnjuta all konst utan kostnad.

Det är skillnad mellan tillgängligheten av film och musik, och det beror på Spotify. Dess musikutbud är förbluffande stort och i stadig tillväxt. Tänk om något liknande var möjligt för filmen, att all världens filmer fanns tillgängliga på en laglig, påkostad och genomtänkt streamingtjänst med möjlighet att göra spellistor. Att se igenom Jean Renoirs eller Naomi Kawases samlade produktioner, eller ägna en regnig långhelg åt att se 1990-talsfilm från Singapore och sedan runda av med fem screwball-komedier från sent 1930-tal. Det vore naturligtvis en dröm. Men tänk om Spotify går i konkurs. Alla de som har slängt sina gamla lp- eller cd-skivor, vad ska de då lyssna på?