På senare år har vi sett ett växande intresse för kulturen före modernismens genombrott. Fler och fler börjar ifrågasätta den rådande normen inom arkitektur och stadsplanering, och nyöversättningar av Stefan Zweig och Thomas Mann vittnar om en nyväckt längtan efter en annan litteratur än den som varit påbjuden under efterkrigstiden. Entusiasmen inför det moderna projektet har falnat sedan 60-talets rivningsvåg och med viss eftersläpning kan vi nu skönja embryot till en motreaktion också mot dess estetiska dimension.

Förhoppningsvis kan detta också innebära att nittiotalisterna får en renässans. Det kan finnas skäl att fråga sig varför en författargeneration som kanske var den mest uppburna i den svenska litteraturhistorien, älskad av både eliten och de breda folklagren, idag är om inte bortglömd så åtminstone misskrediterade. Är det en slump, en fråga om smakens skiftningar eller rentav konsekvensen av medvetna politiska strävanden?

När Erik Axel Karlfeldt dog 1931 fördes kistan i procession genom huvudstaden under hedersbetygelser som annars bara förknippas med kungligheter. Självaste ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade begravningsceremonin i Storkyrkan. Det är svårt att föreställa sig någon nu levande kulturpersonlighet som skulle föräras motsvarande.

Karlfeldt var – i likhet med de författarkollegor som brukar beskrivas som nittiotalister – omåttligt populär bland såväl den dåtida kultureliten som bland vanligt folk. Hans sista diktsamling, Hösthorn, kom ut 1927, och den första upplagan om 5 000 exemplar sålde slut på mindre än en vecka.

Portalgestalten för den litterära strömning som Karlfeldt tillhörde var Verner von Heidenstam. Denne hade banat väg med sin diktsamling Vallfart och vandringsår, och stridsskrifter som Renässans, där han gick till storms mot 1880-talets tråkiga naturalism. När Heidenstam 1909 fyllde femtio stod han på höjden av sin karriär. Han hade uppnått sitt mål och omnämndes i tidningarna som ”nationalskalden”, i bestämd form. Han utnämndes till hedersdoktor vid Stockholms högskola, varefter han konsekvent titulerade sig doktorn.

Samma år fyllde August Strindberg sextio. Han hade undanbett sig all form av offentlig uppvaktning, förmodligen för att det inte skulle göras jämförelser mellan honom och konkurrenten. Det minskade dock inte hans förtrytelse. Han hade själv längtat efter offentliga utmärkelser och erkännande, och när Heidenstams nära bundsförvant Selma Lagerlöf på hösten det året förärades Nobelpriset i litteratur, som Strindberg hoppats på, var måttet rågat. Strindberg hade heller aldrig gjort upp med Heidenstam efter brytningen mellan de två tjugo år tidigare.

En central del i Heidenstams positionering som nationalskald, det vill säga en litterär företrädare för hela folket, ovanför partigränserna, var hans engagemang i rösträttsfrågan. Med diktsviten Ett folk, en liberal inlaga i rösträttskampen, hade han vunnit popularitet hos den politiska vänstern. Det var mer än Strindberg kunde tåla.

Sedan sekelskiftet hade fackföreningsrörelsen och dess politiska gren Socialdemokraterna varit på kraftig frammarsch. År 1909 ansåg sig LO starkt nog att utmana arbetsgivarna på allvar. Kraftmätningen kom i form av storstrejken som dock blev ett misslyckande, arbetarna fick snopna gå tillbaka till sina arbetsplatser. Men arbetarrörelsen hade spänt sina muskler och fått mersmak. Följden blev en tilltagande polarisering av det svenska politiska landskapet. Inte heller litteraturen gick fri. I socialdemokratiska tidskriften skrev kulturdebattören Erik Hedén om ”De tigande diktarna”, som inte slutit upp på arbetarnas sida under strejken.

Strindberg hade under sitt liv intagit de mest skiftande politiska ståndpunkter och hade med tiden blivit alltmer reaktionär. Som övertygad antisemit hade han tagit ställning mot den oskyldigt dömde Dreyfus. Trots att han under storstrejken inte visat något intresse för arbetarnas villkor, inledde han i dess spår en taktisk ompositionering. Han kunde inte ha valt ett bättre tillfälle. Arbetarrörelsen var i desperat behov av kulturella företrädare som kunde ge den legitimitet och var därför beredd att se mellan fingrarna med Strindbergs hätska angrepp på socialismen i En blå bok, eller det faktum att man var tvungen att gå tillbaka ända till 1885 för att hitta någon radikalism i hans författarskap.

Strindberg gick till angrepp mot Heidenstam och nittiotalisterna i en serie artiklar under 1910. Den första publicerades i den nystartade vänsterpublikationen Afton-Tidningen och hade titeln ”Faraon-dyrkan” och utgjorde ett hätskt angrepp på bilden av Karl XII som hjältekonung. Sedan följde i rask takt utfall mot Svenska Akademien, Nobelpriset, poesin som sådan och mycket mer. Sakta men säkert ringas de egentliga måltavlorna in, nittiotalisterna i allmänhet och Heidenstam i synnerhet. Större delen av kulturetablissemanget sluter upp på Heidenstams sida mot Strindbergs osakliga påhopp. Från socialdemokratiskt håll är det ännu påfallande tyst.

Då följer strindberg upp angreppen med en serie politiska artiklar. Det kommer plötsligt medhåll från socialdemokratiska tungviktare. Först Adolf Lundgrehn i Kalmar, som tar initiativ till en insamling för ett ”folkets Nobelpris” till Strindberg. Därefter följer resten av den socialdemokratiska pressen efter. Strindberg hyllas som arbetarrörelsens företrädare och Heidenstam framställs som hans motpol, en aristokrat med förlegade ideal. Heidenstams radikalism tonas ned och hans klassbakgrund lyfts fram. Resten av nittiotalistgenerationen åker med av bara farten.

1932, ett år efter Karlfeldts död, inledde Socialdemokraterna sitt långvariga maktinnehav. Då var Strindberg sedan länge död, men den polarisering av svenskt kulturliv som han skapat levde vidare. Ett av de områden socialdemokraterna ivrigast grep sig an var kulturpolitiken. Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, drog upp riktlinjerna för den nya konstpolitiken. Bland Engbergs reformer fanns ett importförbud för ”dålig konst” som bevarades till 1951. Större påverkan fick dock de system för statlig finansiering av olika kulturyttringar, där rörelselojala konstnärer och författarskap premierades av de olika bedömningsgrupperna. Under andra drivna ecklesiastikministrar som Ragnar Edenman och Olof Palme skulle politiseringen av kulturlivet fullföljas under efterkrigstiden.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Socialdemokraternas makttillträde sammanföll också med modernismens genombrott i Sverige i samband med Stockholmsutställningen 1930. Litterära modernister som Pär Lagerkvist hade visserligen figurerat sedan 10-talet, men från och med 30-talet skulle modernismen upphöjas till estetiskt ideal i det nya Folkhemmet. Tack vare ett alltmer centraliserat kulturpolitiskt system skulle modernismen få ett starkare genomslag i Sverige än kanske någon annanstans i världen. 90-talisterna och deras anda kunde nu räknas bort av både politiska och estetiska skäl.

I boken Förlorare (2014) belyser Peter Luthersson genom ett antal internationella författarskap från det sena 1800-talet – som Melville, Thoreau, Blixen och Kipling – idékampen mellan 1800-talets och 1900-talets etos, eller om man så vill mellan idealism och modernism:

”Förlorare blir först den författare som får sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt, som av eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande, som förknippas med en världsbild, en verklighetsförståelse och en livshållning som knappast äger annan identitet än den av att vara överspelad.”

Nittiotalisternas oförtjänta marginalisering visar i hur hög grad denna idékamp också utspelat sig i vårt land. Genom en kulturpolitik av en omfattning som saknar motstycke utanför de totalitära samhällena och en sammansmältning av politik och estetik har en hel världsbild mönstrats ut ur det litterära finrummet. Göran Greiders ständiga utfall mot Karlfeldt är ett av många exempel på hur Strindbergsfejdens polarisering alltjämt är levande.