Med bara tio dagars mellanrum förlorade Sverige i april två betydande författare, Lars Gustafsson den 2 och Göran Palm den 12 april. Båda var mina vänner sedan ungdomen, och båda har betytt mycket för min egen utveckling. De flesta av deras läsare har nog uppfattat dem som ideologiska motsatser. Göran blev ju på 60-talet en banerförare och tidvis nästan en fadersgestalt för vänstern, medan Lars sedan slutet av 70-talet framstod som en av medievänsterns argaste kritiker, uppfattad av sina värsta fiender som ett odrägligt högerspöke.

Göran ville vara – och var också – en folklig och jordnära person, som talade med enkla ord på bönders och arbetares vis, medan Lars excellerade som högtflygande intellektuell fantast och akademisk filosof med abstrakta begrepp och ord som det av honom själv myntade ”problemformuleringsprivilegiet”, en term som han skickligt använde för att beröva medievänstern dess makt i offentligheten.

Lars blev under 70-talet, då han fick sitt internationella genombrott, alltmer kosmopolitisk, en världsmedborgare som flög i jetplan jorden runt och tidvis kände sig mer hemma i Berlin, Texas eller San Francisco än i Stockholm. Göran höll sig däremot envist till fosterlandet och var enligt Sven Delblanc ”så svensk att han kunde ställas ut på Skansen”.

Men i grunden hade de två ändå mycket gemensamt, inte minst i ungdomen. På 50-talet tillhörde de samma litterära studentkrets i Uppsala, nostalgiskt skildrad i Lars vackra roman Sorgemusik för frimurare (1983). De studerade båda filosofi för Sören Halldén och framstod tidigt som modernistiska poeter, essäister och kulturdebattörer. Under 60-talet bröt båda med 50-talsmodernismen, samtidigt som de radikaliserades politiskt. Göran hamnade så småningom bland marxister och socialister, medan Lars snarare framstod som liberal. Ingen av dem trivdes dock i längden som partigängare – därtill var båda alltför individualistiska, alltför svåra att anpassa till den svenska välfärdsstatens normer.

Så småningom utvecklades båda, var och en på sitt vis, till hängivna försvarare av det gömda och glömda Sverige – glesbygdens landskap med övergivna konsumbutiker och människor som förlorat sina rötter och sin funktion i modernitetens tidevarv. För Lars Gustafsson sammanföll detta landskap med hans barndoms Västmanland, som han skildrade i sin romanserie Sprickorna i muren och i flera senare romaner. I rätt mycket samma anda skildrade Göran Palm sådana landskaps människor i sitt stora episka blankversreportage, Sverige en vintersaga. När han belönades med Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2006 skrev juryn om vintersagan: ”Här finns de: de många rösterna om den fortlöpande nedmonteringen av drömmen om ett rättvist folkhem.” Detsamma kunde med precis samma rätt sägas om Lars Gustafssons Sprickorna i muren.

Visst finns det också ideologiska skillnader mellan Lars och Görans böcker. Märkvärdigt vore det ju annars. Men man skall inte överbetona sådana skillnader, eftersom man då riskerar att bli blind för det som gör dem älskade som diktare och resonörer långt utanför skaran av politiska meningsfränder.

Under dagarna efter Lars död läste jag om hans roman Yllet, som ingår i Sprickorna i muren-serien. Som några kanske minns handlar den om en ensam och olycklig mattelärare, Lars Herdin, född – liksom sin författare och alla denna romanseries antihjältar – den 17 maj 1936. Det är alltså fråga om ett slags alter ego som gått vilse i tillvaron.

I likhet med diktarna Gustafsson och Palm har också denne Lars studerat i Uppsala och där en kort tid gjort sig bemärkt som begåvad matematiker, men den akademiska karriären avbryts i förtid. I stället för att bli doktor och framgångsrik professor, som han tycktes ha förutsättningar att bli, hamnar Lars Herdin som lärare i Trummelsberg, ett litet västmanländskt brukssamhälle, där han känner sig missanpassad och har svårt att finna vänner eller en kvinna att älska. Då och då funderar han på att begå självmord men det blir liksom aldrig av. Den dominerande symbolen för hans vantrivsel är en äcklig lukt av vått ylle som genomsyrar den trista skola där han arbetar. Hans rektor är en beskäftig karriärist, Måns Wedelin, som ivrigt genomdriver socialdemokratisk skolpolitik med förödande resultat för skolan. Enligt Lars Herdins åsikt reser rektorn ”med hård fyrkantig portfölj till mediakonferenser och studiedagar och fuskar ihop avskyvärda audiovisuella undervisningspaket som inte är till för att lära någon ett förbannat dugg utan bara för att göra det möjligt för sin upphovsman att hålla sig med en Mercedes Sport”.

Själv har Lars Herdin vänstersympatier och brukar ge pengar till skolans FLN-grupp, men han gitter inte engagera sig för övrigt och yttrar sig aldrig i skolans kollegium. ”Att skolan är till för elevernas skull har han ändå aldrig trott på. Den är till för att hålla nere arbetslöshetssiffrorna och stuva undan ungdomen så pass länge att myndigheterna kan hålla en dräglig statistik över sysselsättningen i landet.”

Det finns bara två ljuspunkter i Lars Herdins liv. Den ena är musik, som han lyssnar på så ofta han kan. Den andra ljuspunkten är en lätt asocial och trumpen skolpojke, ”lille Carlsson”, som visar sig ha oväntat stor begåvning för matematik. Lars Herdin vill gärna hjälpa pojken att utveckla sin matematiska talang, men han har svårt att nå fram till honom på grund av sin egen blyghet och pojkens allmänna strulighet. Ur rektor Wedelins synpunkt är pojken enbart ett problembarn som hotar skolans jämlikhetsideal. Den enda i pojkens omgivning som verkar förstå honom är hans flickvän, Claire, som Lars Herdin försöker närma sig i hopp om att hon skall hjälpa honom i hans ambition att göra ”lille Carlsson” till den framstående matematiker som han själv aldrig blev. Det bär sig dock inte bättre än att Lars Herdin inleder en sexuell relation med Claire och därmed sviker sin favoritelev. ”Lille Carlsson” sniffar tinner och går under i missbruk. Lars Herdin själv blir överkörd av en långtradare och dör innan han ännu fyllt 40.

Yllet är alltså en tragisk berättelse, men tragedin tillåts inte dominera helt. Där finns reflekterande och poetiska avsnitt där berättaren, herr Gustafsson själv, träder in i sin egen historia från ett tillfälligt besök i San Francisco och erinrar sig Trummelsbergs svunna dagar, då brukssamhället ännu fungerade. Där finns också komiska inslag såsom berättelsen om Lars Herdins olycksalige morbror Knutte, en alkoholist som är anställd på en tvättfirma i Stockholm och på 40-talet skickas ut på den västmanländska landsbygden för att bli nykter men i hemlighet beslutar sig för att cykla in till Systembolaget i Västerås med en lånad motbok för att köpa sprit. Dock kommer han aldrig fram, eftersom han cyklar vilse och efter väldiga strapatser, när han äntligen tror sig vara vid målet, anländer till precis den punkt där han startade. I denna roman liksom i hela romansviten om sprickorna i muren ekar ändå, trots jämmer och elände, ett hoppfullt omkväde: ”Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.”

I Göran Palms Sverige en vintersaga finns, precis som i Yllet, en dyster bild av ett gammalt västmanländskt brukssamhälle, förstört av den moderna tiden:

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

När Folkets hus fick skulder blev det sålt och rivet, medan byns missionshus harbyggts om till lägenheter. Fiasko förden ädla gräsrotsandan! Så fick bruks-mentalitetens dödgrävarfalangnytt vatten på sin gamla svartalvskvarn,den som beständigt mal ”det går inte”.Underförstått: det här kan bara bruks-patronen eller staten klara, intevi själva! Men i dag går brukspatronoch stat med samma iver in för attdra ner på kostnader och personal,kommunen följer dem i spåren, ochvad finns det då för folk som kan se tillatt hembyn inte tynar bort? Det ärju ingen utomstående som bryr sig!

Men hoppet finns, fortsätter Göran, ty en dag kanske också de slöaste bybor vaknar upp och inser ”att de kanske själva kunde dra / ett litet strå till bygdens framtidsstack”.

Denna paradoxala hoppfullhet, mitt i vintermörkret, hör till det som trots allt förenar Lars Gustafssons och Göran Palms bilder av Sverige.