ÅTMINSTONE FÖR DEN den generation som jag tillhör är kritiken av USA nära förbunden med sextiotalets vänsterrevolt och protesterna mot Vietnamkriget. På den tiden vurmade dåvarande högerpartiet för de amerikanska frihetsidealen och ledaren Yngve Holmberg lanserades som en svensk motsvarighet till Kennedy. Längst gick grupperingen Demokratisk allians som förbehållslöst hyllade USA som frihetens hemort och försvarade jänkarnas förmenta missionsarbete i Indokina och Latinamerika. Historielösa FNL-ungdomar kunde rentav tro att det alltid varit så.

 
Men kastar man en blick bakåt finner man att antiamerikanismen historiskt framför allt omfattades av den politiska högern, som under mellankrigstiden fortfarande var den nationella självkänslans och traditionella konservatismens parti. Man hade ännu inte slutit förbund med den till sin natur fosterlandslösa marknaden och även om de konservativa alltid har försvarat den privata äganderätten, lät man inte rena penningsynpunkter styra politiken. Kultur var inget som taxerades efter börskursen. Det gällde att värna europeisk tradition mot såväl demokratisk förflackning som kapitalistisk rovdrift.

 
Under hela artonhundratalet och första hälften av nittonhundratalet utkom en ström av böcker och stridsskrifter som från konservativa utgångspunkter beskriver Förenta staterna som sinnebilden för den moderna tidens onda. Här finns naturligtvis standardverk som den franske aristokraten Alexis de Tocquevilles ofta citerade verk Om demokratin i Amerika (1835), som egentligen handlar mindre om Förenta staterna än om den demokratiska livsformens betydelse för människorna och hur den skulle kunna utvecklas i det gamla Europa. Långt före kapitalismens genombrott skärskådade Tocqueville den puritanska majoritetskonformism som senare även skulle bli ett europeiskt problem: ”Jag känner inget land där det i allmänhet råder så lite andligt oberoende och så lite verklig diskussionsfrihet som i Förenta staterna.”

 
Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche har i Den glada vetenskapen (1881) några vassa formuleringar om ”det andlösa jäktet som blivit Den nya världens egentliga last” och Hoffmann von Fallersleben – mest känd som skapare av den tyska nationalhymnen ”Deutschland über alles” – talade i en dikt (”Den nya världen”) om ”rövarandan” och ”egennyttan” som råder i frihetens förlovade land. Så här lyder några karakteristiska rader i min fria översättning: ”Därför kommer inget vin från dina rankor/ Och blommornas doft är ljum/ Inga fåglar hörs bakom din frihets skrankor/ Och poesin är död och stum.” Dessa iakttagelser gjordes redan 1843 då antiamerikanismen varken var entydig eller fullt artikulerad.

 
För att förstå den senare misstron mot det moderna USA måste man ha klart för sig att Förenta staterna var ett europeiskt nybyggarland, en koloni där de som inte hade lyckats få en dräglig tillvaro i sina europeiska hemländer för första gången fick en möjlighet (”fair chance”) att förverkliga sina personliga drömmar och framgångsvisioner. Under första hälften av artonhundratalet fick denna amerikanska vitalitet sitt uttryck i vad som brukar kallas pionjärandan. När allt kommer omkring var det frågan om en gigantisk kolonisering av ett omätligt område och utan mänsklig energi och djärvt mod skulle det kn appast ha varit möjligt att ständigt öppna skog och prärie för odlarmödor och hela tiden flytta gränspålarna västerut mot Stilla havet.

 

OM PRÄRIENS VIDDER och nybyggarens frihetslängtan skrev den tyske indianboksförfattaren Karl May en serie romaner som på sin tid blev mycket lästa (inte minst av Adolf Hitler) och är mycket tidstypiska i sin civilisationskritik. I dessa idealiserade berättelser är indianen ofta en ädel, rotbunden naturmänniska som kommer i konflikt med den vite mannens hänsynslösa nyföretagaranda. Men alla nybyggare är inte onda.

 
Redan Karl May skiljde mellan den strävsamma farmaren och den profithungrige ”yankeen” som hela tiden tittar på priset och är själva sinnebilden av den förkastliga kapitalismen.

 
Hjälten Old Shatterhand är i flera avseenden ett tidigt exempel på en antiamerikanism. Framför allt för han en hård kamp mot den ”västliga civilisationens olater”. Dit räknas snikenhet och girighet men också uppkomlingens slöseri, hans ovana att ställa fram alltför hastigt förvärvade penningmassor för att visa omgivningen att han lyckats. När den konservativa högern och radikalkonservativa författare som Oswald Spengler eller Arthur Moeller van den Bruck, men även den unge Thomas Mann, senare på tjugotalet vände sig mot amerikaniseringen i Europa var det just den ekonomiska liberalismens följder på människans själ de hade för ögonen. Ingen av dem betvivlade att det individuella förvärvsbegäret och nyföretagarandan varit en förutsättning för koloniseringen av den amerikanska kontinenten.

 

MEN OM FÖRENTA STATERNA under artonhundratalet gick i pionjärens tecken, så kom nittonhundratalet att behärskas av hänsynslösa börsspekulanter, korruption och en ekonomisk liberalism som slutligen helt undergrävde den politiska friheten. För Thomas Mann gällde det att skydda det opolitiska, inre livet mot demokratins förflackning och likriktning; det var först senare som han blev en omvänd republikan. Ordet kultur blev för honom och många av mellankrigstidens konservativa en beteckning för det centraleuropeiska, tyska, och dit hörde främst föreställningen om ett verkligt folk och en verklig stat, en livets höghet och formernas finhet som fostrats under många generationer.

 
Den schablonartade bild av amerikaniseringens fasor som man får i de hundratals skrifter som cirkulerade på tjugotalet handlar, enkelt uttryckt, om hur de ”mänskliga rättigheternas och frihetens stamort på jorden” förvandlats från en liberal demokrati till en ”plutokrati”, en ”dollardemokrati” där politiken och tidningarna underkastats penningens herravälde.

 
Bakom den vackra fasaden av en förebildlig demokratisk statsordning döljer sig i själva verket sextio rika familjer som genom ”trustbildning” och ”juridiska krokvägar” lyckats få både lagstiftning och förvaltning att fungera i de egna intressenas tjänst. Det finns en till kropp, klädsel och själ normaliserad typ av amerikan, och framför allt amerikanska; en blandning av mobb och snobb som förväxlat den europeiska nationalismen med dollarjakt och världsrekord och vill rasera allt som det gamla Europa har byggt upp. Även religionen, som ursprungligen präglades av nybyggarnas stränga puritanism, har förvandlats från en religiös plikt till tan klös sö ; ndagsunderhållning. Till och med kriget – som i Tyskland fick sin prägel av de pr eussiska officerarnas stränga livsuppfattning – hade bland New Yorks och Chicagos ”parvenyer” förvandlats till en sport. När allt kommer omkring är cowboyen med revolvern i fickan ett amerikanskt påfund.

TILL STANDARDFÖRESTÄLLNINGARNA HÖR även kopplingen mellan antiamerikanism och antisemitism. Uncle Sam avporträtteras inte sällan som jude och ett stående tema är att de sextio familjer som påstås styra den amerikanska marknaden, även genom giftermål söker infiltrera den europeiska överklassen och furstehusen.

 
Även om dessa föreställningar kan avfärdas som ytliga fördomar så finns det några korn av sanning i dem. Varje amerikan är inte en tuggummituggande affärsman, men att kommersialism och konsumism liksom en betydande konformism utgör ett viktigt inslag i den amerikanska samhällsbilden kan ingen förneka. Likaså att mycket, inte bara skyskraporna och frihetsgudinnan, är visuellt tänkta, uppbyggda för att nå största möjliga publik och framgång.

 
När den norske författaren och Nobelpristagaren Knut Hamsun 1927 i Dagens Nyheter lade ut texten om USA var han angelägen om att framhålla den amerikanska gästfriheten och öppenheten. Men ingen kan ta miste på att han i grunden är djupt skeptisk till både framstegstanken och kommersialiseringen: ”Ni amerikaner tycks inte vara tillfreds med det lilla. Ni vill alltid ha mer… Men vad är framsteg? Att vi kan köra fortare på vägarna? Nej, framsteg är kroppens nödvändiga vila och själens nödvändiga ro.” Precis som Thomas Mann skiljer han mellan (amerikansk) civilisation och (europeisk) kultur och som så ofta hos Hamsun innehåller hans text en serie av olika tankar som alla på olika sätt vore värda att följa upp.

 
Vad Hamsun främst vänder sig emot är att det amerikanska livet är ekonomiskt inriktat och därför saknar djup, ”patina”, och detta så mycket mer som det på grund av sin korta historia saknar den europeiska tragiken, det stora ödet som i många århundraden fördjupat och präglat de västerländska folkens ”själ”.

 
Här upphöjs journalismen och filmen till tidens viktigaste uttryck, men den amerikanska kulturen saknar den moraliska tyngd, den prägel av inre nödvändighet och ansvar som ännu på tjugotalet gav den europeiska litteraturen dess resning. Där den inte är förtunnad och förflackad smakar den opportunism och spekulation. ”Marknaden” har blivit det allmänt vedertagna uttrycket för det som i Europa ännu var en bildningstradition. Reklamen styr även kulturen, pockar på uppmärksamhet till varje pris. Man tycks helt ha förlorat insikten om att det skulle vara frågan om något andligt.

 
Nu matas den europeiska kontinenten av världsframgångar och filmiska mästerverk på löpande band, riktiga underverk av teknisk färdighet och stämningsmakeri – och någonstans i detta överflöd sjunker den stora europeiska kulturen i sin grav.

 
Ungefär samtidigt slungade den tyske filosofen Oswald Spengler ut sin teori om västerlandets undergång, och hans bevisföring var så suggestiv att man lätt glömmer bort att den ofrivilligt också kom att liva de bruna bataljonernas steg. I hans bok Jahre der Entscheidung< /em> (Avgö ;r ande år), som utkom strax efter det nationalsocialistiska maktövertagandet, diskuteras även vad den ”hundraprocentiga amerikanismen” är. Enligt Spengl er är det ingen tillfällighet att amerikanen aldrig talar om stat och fädernesland, utan om ”this country”. När allt kommer omkring är det frågan om en ”strövande befolkning av trappers som går på dollarjakt”, fria och obundna av sådant som ståndsskrankor och traditioner, men också förgiftade av den egalitära framstegsmyten.

FRAMGÅNG ÄR ALLTINGS mått, men ve den som misslyckas. Fattigdom betraktas nästan som en synd, och därför ägnar det amerikanska samhället inte någon tanke åt att hjälpa eller skydda de ekonomiskt svaga. Konkurrens betraktas som en del av de mänskliga rättigheterna, men några sociala förpliktelser mot de värnlösa som krossats under kapplöpningens hjul har man inte i de mänskliga rättigheternas hemland.

 
Genomsnittsamerikanen känner enligt Spengler inte någon stat i Hegels mening. USA berömmer sig i stället om att vara landet där den duktigaste (the selfmade man) har ett till synes obegränsat område till sitt förfogande.

 
Men, skriver Spengler, ”likheten med det bolsjevistiska Ryssland är mycket större än man tänker: samma oändliga vidder, som utesluta varje framgångsrikt angrepp av en motståndare och därmed upplevandet av en nationell fara, men som i följd därav icke heller tillåta uppkomsten av ett äkta politisk tänkande”.

 
Visserligen finns det inte något kommunistiskt parti i USA. Men det beror enligt Spengler bara på att den amerikanska nivelleringen (”en massexistens som är normerad efter det undre genomsnittet”) har berövat den amerikanske arbetaren hans klasstolthet och karaktär. Därför betraktar han sitt arbete som en ren funktion, ”ett jobb”. Det utesluter enligt Spengler inte att det i USA skulle finnas en nästan rysk form av ”statskapitalism”, representerad av mängden av truster som motsvarar den ryska statsförvaltningen. Det är, sammanfattar Spengler, ”den faustiska maktviljan, men överförd från det organiskt framvuxna till det själlöst mekaniska. Dollarimperialismen, som behärskar hela Amerika ända till Santiago och Buenos Aires, liknar med sin inrangering av den politiska makten i ekonomiska tendenser precis den bolsjevistiska imperialismen.”

 
Det som förenade alla konservativa kritiker av USA under mellankrigstiden var deras mardröm om det moderna massamhället. Det är tron på den starka staten eller politikens primat över penningen som går igen hos dagens globaliseringskritiker, även om de själva inte skulle acceptera en sådan beskrivning.

 
Vad de unisont vänder sig emot är de sociala orättvisorna och enformigheten på det andliga området: liggande mitt i en spindelväv av skenor tornar de nya städerna upp sig, människorna blir termiter, utlämnade åt kapitalismens konsumtionsnycker och konstfärdigheter som till förvillelse liknar varandra. Samma affärsskyltning och filmreklam syns i London och New York, Calcutta och Oslo, samma skandaler sätter sinnena i rörelse, samma klädmärken och bilar omger dem. Eller som den unga Weimarrepublikens tysk-judiske utrikesminister Walther Rathenau uttryckte det i sin bok Nutidens väsen (1918): ”Aldrig voro under medeltiden två grannstäder i ett land – Nür nbe rg och Köln, Genua och Venedig – så i väsentliga avseenden lika varandra som idag London och Paris, New York och Berlin.”

TJUGOTALET VAR I själva verket den period d&a ring; man för första gången på allvar kan tala om en amerikanisering i stor skala och särskilt tydligt blev det i Tyskland. Det slagna tyska folket fick nu uppleva hur wienervalsen trängdes undan av nyare melodier, teatern och modet följde ängsligt vad som gällde på Broadway, även filmen och litteraturen försökte i stället för rummet framhäva ytglansen.

 
Även sådana som tidigare drömt om ”de obegränsade möjligheternas land” betraktade nu den amerikanska individualismen som roten till den moderna tidens onda. Vänstermannen Karl Krauss talade ironiskt om ”Ford-schritt” (efter ”Fortschritt”, framsteg) för att beskriva den kombination av ekonomism och puritanism som ansågs beteckna den amerikanska livshållningen.

 
Att beskriva övergången från den konservativa antiamerikanismen till nationalsocialismens paroller om ”judiskt världsherravälde” låter sig inte göras på detta begränsade utrymme och det var långtifrån alla radikalkonservativa som avvisade Förenta staterna. Arthur Moeller van den Bruck – mannen som skrev boken Det tredje riket – räknade USA, Tyskland och Ryssland till de unga, livsdugliga folken medan de gamla kulturnationerna England och Frankrike hade historien bakom sig. Hans bok Das Recht der jungen Völker (1919) var i själva verket en vädjan till den amerikanske presidenten Wilson att därför avstå från alltför hårda skadeståndskrav mot tyskarna. Den trosvisshet som besjälade skalden Walt Whitmans diktning bars upp av en föreställning om Amerikas världshistoriska mission som – åtminstone i sina erövringsanspråk – påminner om den imperialistiska hänförelse som fyllde det tyska trettiotalet.

 
Efter andra världskriget fanns det av naturliga skäl inte plats för någon antiamerikanism från höger. Författaren Ernst von Salomon skrev med boken Der Fragebogen (1951) en svidande uppgörelse med de amerikanska ”befriarna”, men på det hela taget följde tyskarna i öst och väst lydigt sina nya läromästare i spåren. Marschallhjälpen och den politiska omskolningen efter andra världskriget bidrog väsentligt till att undanröja den gamla tyska föreställningen om en Sonderweg med udden riktad västerut.

Per Landin är fil dr och kulturskribent på Dagens Nyheter.