Det öppna Sverige
Påståendet att Sverige i grunden är ett samhälle med omfattande etnisk diskriminering utgör ett återkommande tema både i den politiska berättelsen och i samhällsdebatten. En utbredd och i samhällsformationen inbyggd diskriminering av invandrare och etniska minoriteter anförs som en förklaringsgrund till fenomen som utanförskap på arbetsmarknaden, underrepresentation i olika sammanhang eller geografisk segregation.
Idén att Sverige som land och svenskar som folk har en diskriminerande hållning till det annorlunda har funnits med i den politiska retoriken sedan 1980-talets slut, då det blev nödvändigt att förklara varför invandrares sysselsättning var lägre än inföddas. När invandrare hade högre sysselsättning än infödda fram till 1970-talets slut, och samtidigt attityderna mot invandrare och utlänningar var bevisligen mindre toleranta eller accepterande än nu, förekom sådana beskrivningar av Sverige inte i mittfåran av samhällsdiskussionen.
I en anslagsframställning för året 1990/1991 hävdade sålunda dåvarande diskrimineringsombudsmannen, DO, Peter Nobel att mycket talade för att ”invandrare hade stora problem på arbetsmarknaden och att det inte kunde uteslutas att förklaringen var just diskriminering”.
Samma slags argument har framförts över de ideologiska skiljelinjerna och de partipolitiska blockgränserna. Ulrica Messing, integrationsminister i slutet av 1990-talet framhöll att ”bristen på mångfald i arbetslivet och i samhällslivet” skulle bekämpas och att det handlade om en ”öppen attityd till mångfalden”:
”Det handlar om att bekämpa den etniska diskrimineringen, både den öppna och den dolda. Det handlar om de faktiska hinder som finns på olika arbetsplatser som gör det svårt för personer med utländsk bakgrund att få ett arbete, trots att de har den rätta kompetensen. Och det handlar om att öka medvetenheten om mångfaldens fördelar i arbetslivet.”
Från borgerliga politiker framfördes likartade analyser. I en kammardebatt i riksdagen i mars 1999 sade moderaten Mikael Odenberg: ”Huvudskälet ligger i den trångsynthet, den inskränkthet och alla de fördomar som vi har, vi som brukar kalla oss för vanliga hederliga svenskar.” Elver Jonsson från Folkpartiet stämde in: ”Tyvärr är bevisen överväldigande för att etnisk diskriminering i arbetslivet vid anställning och även senare är vanligt förekommande […] Den diskriminering som ständigt pågår då personalchefer, anställare mer eller mindre automatiskt sållar bort ansökningshandlingar på personer med annorlunda namn. Man väljer det man känner igen, man väljer bort det okända. Så pågår denna process automatiskt.”
Den dåvarande socialdemokraten Greger Hatt och hans kollega Nalin Pekgül, då Nalin Baksi, skrev 1998 om ”det systematiska etniska förtrycket i Sverige” som uppgavs skapa ”de särskilda utslagningsmekanismerna mot invandrare som finns på arbetsmarknaden”.
En likartad tes formulerades i relativ nutid av Arbetsförmedlingens generaldirektör, Angeles Bermudez-Svankvist i en intervju i Dagens Nyheter i september 2011: ”Vi måste tala klarspråk – vi har en diskriminering på arbetsmarknaden i Sverige. Det är därför 200 000 utrikes födda står utanför.” Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström framförde en mjukare variant av tesen, när hon i en intervju i Dagens Industri samma höst pekade på att det fanns 1 400 utrikes födda arbetslösa ingenjörer inskrivna på arbetsförmedlingen i Västra Götaland, samtidigt som industrin sade sig inte hitta rätt kompetenser. Engström menade att detta var ett ”tecken på diskriminering” som gödde främlingsrädsla. Om infödda arbetsgivare sade Engström: ”Man är rädd för det som är okänt.”
Tankegången ser ungefär ut så här: I Sverige råder på det stora hela full jämlikhet inför lagen för landets invånare (för såväl medborgare som de utlänningar som har rätt att vistas permanent i landet). Om sålunda utlandsfödda i Sverige är överrepresenterade bland dem som befinner sig i utanförskap på arbetsmarknaden eller är underrepresenterade i politiken, i medierna eller bor segregerat är den rimligaste förklaringen (ibland ”den enda rimliga förklaringen”) att de är utsatta för etnisk diskriminering inom dessa samhällssektorer.
Den mest systematiska framställningen av Sverige som ett land präglat av diskriminering och rasism kom i mitten av 2000-talet då två offentliga utredningar publicerades, med uppgiften att fastställa den strukturella diskrimineringens omfattning i Sverige och föreslå åtgärder för att motverka diskrimineringen: Det blågula glashuset. Strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56) och Integrationens svarta bok. Agenda för jämlikhet och social sammanhållning (SOU 2006:79).
Utredningarna hävdade att det fanns en omfattande diskriminering av människor med invandrarbakgrund och deras barn i skolsystemet, på arbetsplatserna, i välfärdsinstitutionerna, av medierna, av rättssystemet, på bostadsmarknaden och i politiken. Man kom också fram till att strukturell diskriminering och rasism var två likvärdiga uttryck för samma samhällsfenomen: ”Den svenska forskningen inom olika områden visar att en form av kulturellt präglad rasism är den allra vanligaste i Sverige. Denna formuleras som stereotypa föreställningar om invandrares och svenskars kulturer, ofta helt väsensskilda och oförenliga. Utifrån denna förståelse av rasism är det svårt att skilja på strukturell diskriminering och rasism, de beskriver egentligen samma fenomen.”
Men tesen om strukturell diskriminering hade varit i politisk påse innan den kom i SOU-säck. Ty även om utredningarna använde sig av ett vetenskapligt språkbruk och hade ett stort stall av akademiker som bistod dem med underlag, var uppgiften inte att belägga ifall strukturell diskriminering förekom eller inte, utan att kartlägga dess omfattning, vilket framgick av de kommittédirektiv som regeringen utfärdade och som tillkom på initiativ av statsrådet Mona Sahlin.
I direktiven skrev regeringen att trots alla framsteg som gjorts i arbetet mot diskriminering i Sverige, fanns det ”tecken på att strukturell diskriminering av etniska eller religiösa minoriteter kan förekomma inom flera samhällsområden. Det rör sig bland annat om regler eller normer inom olika institutioner och andra samhällsstrukturer som diskriminerar personer från dessa minoriteter och som inte går att komma till rätta med genom ett individskydd mot diskriminering. Utredningens uppdrag blev därför att ”systematiskt sammanställa och sedan redovisa den kunskap om finns om sådan diskriminering i Sverige”. En sådan process skulle skapa ”medvetenhet om situationen i vårt land och underlag för att bedöma vilka behov av åtgärder som finns”.
Denna beskrivning av ett Sverige präglat av intolerans och diskriminering som så många politiker torgför ska kontrasteras mot den svenska invandrarpolitiken och integrationspolitiken under de senaste fyra decennierna. När invandrarpolitiken, som den då kallades, introducerades för första gången på 1970-talet, definierades den ”invandrar- och minoritetspolitik”. Den gamla och inte i klartext uttalade, men i praktiken så inriktade, politiken om assimilation i svensk etnicitet och kultur, övergavs. Den nya politikens explicita utgångspunkt var att de då relativt nyanlända grupperna av invandrare till Sverige skulle utvecklas till nationella minoriteter och borde därför få hjälp att forma sig som sådana minoriteter genom stöd till kulturbevarande. Hemspråksundervisning och lagar mot diskriminering infördes. När invandrarpolitiken i mitten av 1990-talet förvandlades till integrationspolitik var dess grundidé att såväl migranterna och den svenska majoritetsbefolkningen skulle få statsmaktens bistånd i att hitta formerna för att uppgå i ett mångkulturellt samhälle. Anpassningsbördan låg lika mycket på majoritetsbefolkningen som på nykomlingarna.
I september 1992 tilldelades Sverige det tyska Carl Bertelsmann-priset med motiveringen att den långsiktiga svenska integrationspolitiken skulle kunna tjäna som en förebild för en framtida europeisk invandringspolitik, något som statsmakterna också tog för vana att framhäva i sitt eget informationsmaterial. Priset kan sägas ha varit en kvittens på den första invandrarministern Anna-Greta Leijons målformulering från 1975, att ”steg för steg göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område”. Den svenska integrationspolitiken har också på senare tid fått mycket positiva omdömen angående sina normativa målformuleringar. När europeiska Migration Policy Group i Bryssel mätte och rangordnade integrationspolitiken i 28 länder år 2006 fick Sverige mer poäng än något annat land på grundval av fyra faktorer: Det var frivilligt att delta i de integrationspolitiska åtgärderna, politiken var tydligt sysselsättningsinriktad och i hög grad decentraliserad. Naturalisationslagstiftningen tillhörde Europas mest liberala och naturalisation sågs som ett viktigt inslag i integrationen och inte som ett slutmål för integrationsprocessen.
Dessa beskrivningar belyser givetvis inte alls huruvida integrationspolitiken var lyckad i sig eller ej. (Vi vet att den inte är det, vilket också påpekas av Migration Policy Group.) Vad som är relevant för diskussionen kring påståendet om Sverige som ett rasistiskt och diskriminerande land är istället frågan om politikerna i ett sådant samhälle verkligen skulle ha format invandrar- och integrationspolitiken med det normativa anslag som den kommit att gestalta sig i, under fyrtio år.
En invändning vore tesen att politiska program av detta slag inte återspeglar folkviljan, utan vad en elit utanför demokratisk kontroll bestämmer över människors huvuden. Den senare delen av detta påstående, att svensk politik skulle kunna formas i processer utanför det demokratiska skeendet kan vi lämna därhän. En annan invändning är att den politiska eliten säger och beslutar om en sak, men har en agenda att genomföra en annan politik som underhåller diskriminering och rasism. Huvudproblemet med denna typ av konspirationsteorier är inte att de är självbevisande. Det är att teorierna förutsätter orimliga sammansvärjningar som omfattar en mycket stor grupp av personer under väldigt lång tid.
Men det vore ändå möjligt att föreställa sig att medan en upplyst elit av politiker inför toleranta och frihetliga lagar kring invandring och integration, så utmärks den stora folkmassans attityder av intolerans, xenofobi eller rasism.
Det finns likväl inget fog för sådana påståenden. Ser man till de attitydundersökningar som gjort i Sverige i mycket långa serier, visar det sig att Sveriges befolkning rör sig mot en allt öppnare och accepterande hållning visavi ”det främmande”. Att utanförskapet i form av sysselsättningsklyftan mellan invandrare och infödda under denna tid kommit att öka, kan därmed inte förklaras av hårdnade attityder från majoritetsbefolkningens sida.
Av de studier som statsvetaren Marie Demker gör med utgångspunkt i de så kallade SOM-undersökningarna framgår att andelen som anser att det är ett bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige, har minskat från 65 procent 1992 till 41 procent 2010. De som helt eller i stort sett instämmer i påståendet att det finns för många utlänningar i Sverige har minskat från 52 procent 1993 till 36 procent 2009. De som instämmer i påståendet ”Jag skulle inte tycka om att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen”, har minskat från 25 procent 1993 till 12 procent 2009.
Resultaten från studier bekräftas också i tidigare attitydundersökningar. I slutet av 1990-talet skrev forskarna Charles Westin och Elena Dingu-Kyrklund om hur svenskarnas attityder sett ut sedan en lång tid tillbaka:
”I Sverige finns det en unik serie jämförbara undersökningar av svenskarnas attityder till invandrare […] det finns inga tecken på signifikant ökning av rasistiska eller främlingsfientliga attityder sedan undersökningarna började år 1969.”
Att svaren från de intervjuade inte kan avfärdas med att det rör sig om läppars bekännelse och deklarerade politiskt korrekta attityder, framgår av arbetsmarknadsstatistiken. Mellan åren 2000 och 2010 ökade antalet förvärvsarbetande med cirka 250 000 personer. Av dessa var närmare 160 000 utrikes födda och 90 000 infödda. Mer än två av tre som fick jobb var alltså utrikes födda personer; långt över de utrikes föddas andel av totalbefolkningen. Det tyder inte på ett samhälle där diskriminering och rasism är endemisk och inbyggd i strukturerna.
Men om andra länder uppvisar än öppnare attityder till invandrare och utlänningar än Sverige, skulle likväl tesen om omfattande rasism och strukturell diskriminering i Sverige kunna ha en bärighet. Att Sverige är avvikande i detta avseende framgår av de attitydundersökningar som görs av European Social Survey, och som också återges i en artikel av bland andra Mikael Hjerm i detta nummer av Axess. Av dem framgår att svenskarna har minst negativa attityder av de 26 undersökta europeiska länderna både vad gäller migration och migranter. Och mätningen av attitydförändringen mellan 2002 och 2010 bekräftar Sveriges unika position relativt andra europeiska länder. Också dessa förhållanden utgör motbelägg om påståendet om utanförskapet som en följd av negativa attityder mot migration och migranter. Hur kommer det sig annars att till exempel Tyskland, där befolkningen är mindre tolerant och accepterande visavi migration och migranter än befolkningen i Sverige, uppvisar ett lägre sysselsättningsgap mellan invandrare och infödda än vad Sverige gör?
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Ytterligare ett likartat belägg för Sveriges position internationellt, kom i maj 2013, då en sammanställning publicerades i Washington Post om världens rasmässigt mest toleranta respektive intoleranta länder, på grundval av enkätsvaren i World Values Survey. I över 80 olika länder ombads de svarande att identifiera vilka grannar slags grannar som de inte skulle önska sig (bl a från kategorier som för landet relevanta namngivna etniska grupper, homosexuella eller ”människor av en annan ras”). Från sammanställningarna av de svar som angav ”människor av en annan ras”, framgick att Sverige, tillsammans Norge och de anglo-saxiska länderna runt om i världen (USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) och ett antal länder i Latinamerika ingick i den grupp med länder där minst andel av befolkningen hade invändningar mot att som grannar få ”människor av en annan ras” – i samtliga fall färre än 5 procent av de svarande. Bland de länder som hamnade näst högst ( fler än 30 procent) och högst (fler än 40 procent) fanns Indien, Sydkorea, Albanien, Jordanien, Bangladesh, Hong Kong, Saudi Arabien, Egypten och Iran.
Varför är då utsagan om en omfattande strukturell diskriminering så persistent i den svenska samhällsdebatten? Jag tror att det finns (minst) tre förklaringar.
En har att göra med integrationspolitikens uppenbara misslyckande vad gäller utanförskap på arbetsmarknaden, låga grader av självförsörjning och ett långvarigt bidragsberoende bland migranter i Sverige. I ett politiskt perspektiv blir det fördelaktigt att låta ”strukturer” få skulden. Med strukturell diskriminering som förklaringsgrund undviker man obekväma frågor om diskrepansen mellan politikens målsättningar och dess leveransförmåga. Frågor som rör skilda immigrantgruppers sociala, humana och kulturella kapital och förutsättningarna för dessa olika gruppers framgångsrika integration i svensk samhällsliv behöver inte ställas. Med förklaringar som strukturell diskriminering, undviker man också (och dessutom felaktigt) att kalla sina väljare för rasister eller främlingsfientliga.
Den andra förklaringen är att begrepp som strukturell diskriminering och rasism passar väl in på en grundläggande civilisationskritisk syn på de västliga samhällena och däribland även Sverige. Därmed kan också Sverige, som i Det blågula glashuset, beskrivas på följande sätt:
”Det direkta svenska deltagandet i slavhandeln och imperialismen var i jämförelse med större europeiska stater förhållandevis blygsamt, men Sverige var ändå en del av den europeiska koloniala och imperialistiska sfären. Även om Sverige spelade en roll i utkanten gynnades man av kapitalackumulationen i kolonierna som möjliggjorde industrialiseringen. Som del i det kapitalistiska Europa gynnades Sverige av imperialismen precis som Europa i sin helhet. Sverige var en del av samma ekonomiska system vilket medförde att de gemensamma rasistiska teorierna fick ett stort fotfäste även i Sverige.”
Slutligen gynnar diskursen om ett land där strukturer diskriminerar och rasism tillhör vardagen, intagandet av en stark och väl synlig position för den som vill iscensätta och utmåla sig som offer och som har denna möjlighet genom att hänvisa till att vara invandrare eller att ha minst en förälder som är invandrare. Martyrskap och offeridentitet, ofta internaliserad och genuint känd, blir starka maktredskap, som kan växlas in i allt från publicitet till politisk eller samhällelig framgång.
Det mest beklagliga med påståendet om att Sverige skulle vara ett intolerant och diskriminerande samhälle blir därmed signalerna till unga invandrare och barn till utlandsfödda, från den politiska eliten och av de som kan etablera sig som talespersoner för de förmenta offren för denna diskriminering. Budskapet till dessa unga blir att det inte lönar sig att försöka ta sig in i det svenska samhället, att känna en ödesgemenskap med det och att göra yrkeskarriär i det, eftersom diskrimineringen är inbyggd i dess strukturer. Och därmed kan de invandrare som likväl känner sig hemma i Sverige och är framgångsrika samhällsmedlemmar utmålas som kollaboratörer och femtekolonnare, vilket det getts otaliga exempel på under det senaste decenniet.
Thomas Gür är journalist och författare
Författare och företagare.