Det spridda blottandet är en slags sexuell bolsjevism
Vi vet redan att elektriker och bilmekaniker kan hyras, utan generade ursäkter. Städning, disk och tvätt – undantaget kemtvätt – är däremot skambelagt att köpa. Varje svensk är förpliktigad att, som det kärnfullt heter, ”ta hand om sin egen skit”.
Men nu har en ny hushållsnära tjänst introducerats: det ”assisterade självmordet”. Intressant är att det verkar vara just bland dem som har moraliska invändningar mot städhjälp, som ”rätten” till sin egen mördare, helst med statliga subventioner, är självklar.
Jag antar att pressen kommer att fyllas av allt ihärdigare krav på subventionerade mordtjänster, i takt med att molltonerna ur Karons lur växer sig starkare för dessa, mestadels, ”fyrtiotalister”. De har genom åren underhållit oss med krav på de mest fantasifulla ”rättigheter”, från ”rätten” att ta död på sina barn, om dessa haft den dåliga smaken att komma vid fel tidpunkt, till ”rätten” till gratis dagisplats, om de varit hänsynsfulla nog att komma vid rätt tidpunkt.
Skillnaden är att det den här gången inte finns något skäl att hålla emot. Det enklaste vore att para ihop dem två och två, ge dem lämpliga redskap, och låta dem ”assistera” varandra. Kanske i form av familjeunderhållning, ledd av Svenska Dagbladets Karin Thunberg, i någon av våra tv-kanaler.
I en generationell mening skulle det också uppfylla kravet på att ”ta hand om sin egen skit”.
* * *
Telefonkatalogen brukade innehålla små uppmaningar, varav en var ”Telefonen är till för korta meddelanden”. Numera talar, så vitt jag förstår, alla i telefon dygnet runt. Det beror på att telefonen fått bild och kallas ”nätet”.
Resultatet, enligt välunderrättade källor, är att den pornografiska industrin är på väg att gå under. När de tekniska hämningarna släppt har det nämligen visat sig att de flesta av oss antingen är voyeurer, eller blottare, eller möjligen båda delarna. Det är en distraherande tanke att etern omkring oss, i skrivande stund, är tjock av kostnadsfria och pulserande underliv.
Andy Warhol, den amerikanske ”konstnären”, spådde en gång att framtiden bjöd alla kändisskap i femton minuter. Han hade nästan rätt: det är våra genitalier – för kännaren säkert lika personliga som våra anletsdrag – som är garanterade sin beskärda tid i strålkastarljuset.
Mot denna något klibbiga bakgrund, begärde den amerikanske pornografen Larry Flynt, nyligen 5 miljarder dollar i statligt stöd: ”Amerikanerna kan vara utan bilar och sådant, men de kan inte klara sig utan sex.”
Om vi bortser från det uppenbara tankefelet – biltillverkare levererar trots allt inte bara spännande och närgångna bilder av bilar – är förslaget värt en diskussion.
Å ena sidan är det spridda blottandet ett exempel på den kult av amatören, som förslummar västerländsk kultur. Det är en slags sexuell bolsjevism, där var och en ger efter förmåga och tar efter behov. Statens uppgift borde då vara att försvara det professionella hantverket.
Å andra sidan hade Marx en poäng när han talade om ”opium för folket”. Svenska kyrkan är sedan länge oförmögen att fylla denna viktiga funktion. Fri tillgång till nakna underliv skulle, hypotetiskt, kunna göra det. I så fall är statsintresset snarare att stötta ”nätet”; Om ”folket” är upptaget framför sina bildtelefoner med byxorna kring vaderna, när uppviglarna kallar, kan vi kanske undvika otrevligheter av det slag vi minns från 1789 och 1917.
Vilket av dessa alternativ som är den rätta kulturkonservativa hållningen kräver eftertanke. Om de ”nya moderaterna” och deras kulturminister mot förmodan begriper frågeställningen, råder jag dem att snarast tillsätta en utredning. Berth Milton jr knackar snart på.
* * *
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Många av oss har sett Finland som ett föredöme. Det är en nation som har kvar mycket av det som Sverige har förlorat: ett försvar, svenskspråkiga människor med bildning och, inte minst, Finland. Men när en Jakobstadsbo nyligen dömdes till två år och fyra månader i fängelse, efter att ha importerat snus, blev det uppenbart att något måste ha gått förfärligt fel. Nu läser vi att den finska regeringen överväger förslag från en ”tobakspolitisk arbetsgrupp”.
När suffixet -politisk hängs på ett oskyldigt förled, innebär det alltid någon form av vanvett. Mycket riktigt: lakritspipor ska kriminaliseras och en snusdosa i fickan ska leda till dryga böter. Finland ska vara ”helt tobaksfritt” år 2040.
Det är otänkbart att denna modiga lilla nation, denna nordiska igelkott, för att travestera tv-profilen Annika Hagströms man, accepterar sådana fasoner utan strid. Till vad nytta var då Marskalk Mannerheims frihetskrig?
Under tiden som finländarna tuktar sina ”arbetsgrupper”, bör varje svensk Finlandsvän öppna sitt hem för ett finskt barn och se till att det aldrig saknar en prilla under sin lilla läpp, såsom är varje fri finländares rätt.
Skribent.