Litteraturvetaren Birgitta Holm har berättat om en läsupplevelse som har varit så hänförande att den kommit att styra hela hennes liv som läsare, lärare och skribent. Upplevelsen orsakades av en bok vars dramatiska tillkomsthistoria vore förtjänt av en egen bok.

Boken påbörjades i 1930-talets turbulenta Tyskland och fullbordades många år senare i andra världskrigets Istanbul. Författaren var en tysk litteraturhistoriker som på grund av sin judiska börd hade tvingats lämna sin professur i Marburg. Hans namn var Erich Auerbach, och bokens titel var Mimesis. Dargestellte Wirklichkeit in der Abendländischen Literatur.

Då Mimesis kom ut – i Schweiz 1946 – hade Auerbach lämnat det Europa han en gång älskat för att istället bli amerikansk professor vid Pennsylvania State University. Där blev han snabbt en ryktbar företrädare för den judiska dia­spora som under efterkrigstiden bidrog till att göra USA till en intellektuell och konstnärlig stormakt. Det skulle inte heller dröja länge innan Mimesis började väcka den hänförelse som Birgitta Holm vittnar om, då hon i inledningen till boken Tusen år av ögonblick (2002) skriver: ”Till mina stora läsupplevelser i livet hör Erich Auerbachs Mimesis.”

Holms reaktion var långt ifrån ovanlig. Mimesis har varit en uppenbarelse för generationer av litteraturälskare. Påminnelser om det fick vi 1996, då man firade femtioårsminnet av den första upplagan, och 1998 då den utkom i svensk översättning av Ulrika Wallenström med titeln Mimesis. Verklighetsframställningen i den västerländs­ka litteraturen.

Jag har en dröm som jag bär med mig sedan gammalt, en dröm som kanske förutsätter just att få bli gammal.

Sedan dess har Mimesis blivit en del av det västerländska kulturarv som boken berättar om. Därom vittnar också böcker som till exempel Daniel Mendelsohns An Odyssey. A Father, a Son, and an Epic (2017), Conny Svenssons De läste Dante (2019), Lydia Sandgrens Samlade verk (2020) eller Lars Noréns En dramatikers dagbok (2020). Andra vittnesmål kom i samband med de välbesökta konferenser, till exempel i Köpenhamn, som man arrangerade 2021 med anledning av att det då var 75 år sedan boken första gången kom ut.

Att Auerbach har blivit en del av kulturarvet har säkert flera skäl. Det viktigaste är nog att han med stilistisk briljans och svåröverträffad sakkunskap målar upp ett vidsträckt panorama över den västerländska litteraturen från Homeros till Virginia Woolf.

Auerbachs metod var att se det stora i det lilla. Genom närläsning av korta utdrag från representativa författare fick han deras texter att öppna sig mot världen. Utfrån en liten passage ur Boccaccios Decamerone kunde han fånga in det centrala i en hel epok utan att för ett ögonblick tappa texten ur sikte.

Metoden var visserligen inte särskilt lätt att kopiera – den krävde djupa kunskaper på vida fält – men det gjordes många spännande försök. ”Att se det stora i det lilla” kunde därför i goda händer bli ett välbehövligt korrektiv till de riktningar inom litteraturvetenskapen som hävdat att man borde ”hålla sig till orden på sidan”.

Men det finns säkert också ett annat skäl till Auerbachs ryktbarhet. Genom sitt sätt att berätta om den västerländska litteraturens historia ville han förse sina läsare med ett motgift mot alla former av fanatism och fundamentalism. Den tolkningsstrategi han utvecklade var nämligen bland mycket annat ett sätt att överbrygga ideologiska motsättningar, först och främst mellan judiskt och kristet men i förlängningen också mellan det sakrala och det sekulära.

Hos auerbach fanns alltså mycket att ta till sig för unga lustläsare som inte bara var intresserade av böcker utan också av livet och världen utanför litteraturen. Till de mest mottagliga hörde Birgitta Holm. Den hänförelse hon upplevde, då hon på 1950-talet läste Mimesis, har satt otaliga spår i hennes författarskap.

Ett vittnesbörd om det var redan hennes doktorsavhandling, Gösta Oswald. Hans liv och verk och hans förbindelser med det svenska 40-talet (1969). Längre fram skulle läsningen av Auerbach bli vägledande för den undersökning av kvinnliga författarskap som blev huvudspåret i hennes fortsatta verksamhet som forskare och essäist. Ännu tydligare blir Auerbachs närvaro i den tidigare nämnda Tusen år av ögonblick. Här berättar hon att boken är resultatet av en dröm hon burit med sig ända sedan ungdomen – att skriva en hel bok som skulle likna Mimesis. Dittills hade hon bara tillämpat Auerbachs metod på enstaka författarskap, men nu ville hon liksom mästaren själv skapa ett översiktsverk, där analyserna av de enskilda författarskapen fungerade som avsnitt i en sammanhängande litteraturhistoria. I bokens inledning skriver hon sålunda:

”Jag har en dröm som jag bär med mig sedan gammalt, en dröm som kanske förutsätter just att få bli gammal. […] Den starka läsupplevelsen av att läsa Auerbach får färg också av hans metod. Varje kapitel börjar i ett textavsnitt, utifrån vilket de större sammanhangen rullas upp. Litteraturens plats i historien blir synlig. […] Ingen gör väl honom det efter, men det var min dröm att på mitt sätt få följa honom i spåren. Att på svensk botten undersöka var och hur en ny verklighetsgestaltning tar form.”

Realiseringen av denna dröm blev den hittills mest givande av Holms många böcker. Inspirerad av Auerbach tecknar hon den svenska kvinnolitteraturens historia genom närläsningar av ett antal tidstypiska författarskap. Dit hör bland andra Heliga Birgitta, Agneta Horn, drottning Kristina, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Märta Helena Reenstierna, Anna Maria Lenngren, Fredrika Bremer, Victoria Benedictsson, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Maria Sandel, Moa Martinson, Sara Lidman och Birgitta Stenberg.

Auerbachs ande vilar också över Holms nyligen utgivna Mnemosyne. Nio essäer om skapande (Ellerströms). För en gångs skull nämner hon honom inte vid namn, men hans metod – att se det stora i det lilla – ligger genomgående till grund för analyserna.

Särskilt tydligt är detta i kapitlet om Christa Wolf, dissidenten i tidigare DDR som på grund av kritik mot kommunistpartiet tidvis hamnade i onåd hos de styrande. I Mnemosyne fokuserar Holm på det självbiografiska i Wolfs författarskap, men hon ser det också mot bakgrund av kalla kriget, kärnvapenhotet, Sovjet­unionens branta väg mot sönderfall och marknadsliberalismens segertåg i USA och England.

Viljan att se det stora i det lilla manifesterar sig i Mnemosyne också på flera andra sätt. Proust, Eliot, Duras, Beckett och Borges tolkas där som delar av en större helhet. De blir till länkar i en kedja som sträcker sig från antiken till vår egen tid.

Men här finns också mer specifika likheter med Auerbach. Exempel får vi i inledningskapitlets jämförelse mellan Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Här fokuserar Holm på ett tema som hon måste ha mött i Mimesis – upplevelsen att befinna sig i en situation där skilda tidsplan möts eller till och med sammansmälter.

Sådana möten är ett återkommande tema hos Auerbach. Ett välkänt exempel hittar vi redan i upptakten till Mimesis. Där analyserar han förhållandet mellan de båda tidsplanen i den episod i Odysséen där Odysseus gamla amma ska tvätta hans fötter. Plötsligt upptäcker amman det ärr som han många år tidigare fått under en vildsvinsjakt. Denna episod får sin laddning genom en lång tillbakablickande exkurs som börjar med hjältens spädbarnsår och fortsätter till dess han någon gång i övre pojkåren får det bett av vildsvinet som orsakat ärret. Men ett liknande möte mellan skilda tidsplan diskuteras också i slutkapitlet i Mimesis. Där är det inledningen av Virginia Woolfs roman Mot fyren som är exemplet.

Viktigast är ändå den vilja till överblick och vidsyn som Holm tagit i arv från Auerbach. I Mnemosyne finns ingenting av den närsynthet eller trånga sekterism som stundom hotat att göra litteraturanalysen till ett reservat för lärda specialister eller världsfrånvända skönandar.