Naturen ger inte ifrån sig några normer – den bara är. Normerna är något som vi tillför när vi väljer att tolka naturliga förlopp som rättesnören.

Själva uttrycket ”naturlig” används dessutom ofta på ett tvetydigt sätt som döljer klyftan mellan beskrivning och värdering. Å ena sidan kan ”det naturliga” helt enkelt beteckna det vanligt förekommande, eller det som förekommer i naturen; å andra sidan kan det beteckna det önskvärda och moraliskt goda. Men att något är vanligt förekommande (som till exempel fattigdom, hungersnöd och gängkriminalitet) innebär ju inte att det är moraliskt gott. Och att något förekommer i naturen (som till exempel översvämningar, vulkanutbrott och malariamyggor) innebär inte heller nödvändigtvis att det är något önskvärt.

Desto mer intressant är därför filosofen Fredrik Svenaeus bok Det naturliga, i vilken han ger sig själv uppgiften att ”definiera och försvara det naturliga som argument och livsideal”. Han utvecklar sin ståndpunkt i fem kapitel som tar upp ämnen som könsidentitet, utmattningssyndrom, teknologiberoende, livet på sociala medier och transplantations- och genteknologi. Som exemplen antyder så är det den mänskliga kroppen och det mänskliga livets innehåll som står i centrum för Svenaeus analys av det naturliga.

Han är väl medveten om att han rör sig på minerad mark. Att, som Svenaeus gör, ifrågasätta det lämpliga i att undantagslöst erbjuda så kallad könskorrigerande kirurgi till alla tonåringar som upplever sig ha fått fel kropp i förhållande till det kön de identifierar sig med, är att be om bråk. Vi lever i en tid och i ett samhälle som uppmuntrar till lättkränkthet i frågor som rör livsstil, kultur och självbild – åtminstone när det gäller grupper som samtidigt antas vara offer för diskriminering. I en sådan miljö kan det ses som höjden av arrogans att påpeka att en tonåring som begär könskorrigering kanske egentligen är missnöjd med sin kropp av andra skäl än att den inte uttrycker hennes upplevda könsidentitet. Svenaeus menar att det naturliga förvisso inte utesluter möjligheten av kvinnor i mäns kroppar och vice versa. Men givet att könskorrigeringar är mer eller mindre irreversibla, så kan det finnas anledning att vänta med dem till dess att patienten fyllt 18 år (vilket nuvarande lag också föreskriver) och haft möjlighet att granska sina motiv.

Svenaeus betonar det naturliga i vår förmåga att skaffa oss kunskap genom känslor och har helt säkert en poäng i att det är kännandet likaväl som tänkandet som gör oss medvetna om oss själva. När huvudvärken bultar i tinningarna, så vet vi att vi finns. Men därav följer inte att känslan alltid är ett tillförlitligt rättesnöre för vårt handlande. Som Svenaeus själv påpekar så rymmer våra känslor också en del av orsakerna till krig och konflikter: ”urgamla känslor som handlar om behov av att dominera och förenas i kampen för något som överskrider en själv och vardagens futtigheter”. Här verkar vi komma tillbaka till Hume: det naturliga är inte nödvändigtvis av godo. Till slut kommer Svenaeus till den helt rimliga slutsatsen att kroppens känslor måste ”läsas av med hjälp av tankens och reflektionens karta”. Omvänt kan vi notera att även den Platon som Svenaeus förebrår för att vara så njugg mot det mänskliga känslolivet skrev om kärleken som en väg att förstå skönhetens sanna väsen.

Utan känslor, begär och avsikter skulle det av filosoferna omhuldade förnuftet inte ha något att arbeta med. Det är i föreningen av rationalitet och begär som vi har en möjlighet att fånga inte bara människans natur, utan också förutsättningarna för ett moraliskt förhållningssätt som kan förtjäna att kallas naturligt. Fredrik Svenaeus har med sin bok bidragit till att belysa detta väsentliga samband mellan känsla och förnuft.