Men nu har Steven Pinker, professor vid Harvard med lingvistik som huvudämne, skrivit en tjock bok där han försöker övertyga oss om motsatsen. Aldrig någonsin har en människa löpt så liten risk som nu att dödas av en annan människa, hävdar han. Krig och våld håller på att bli historiska företeelser, någonting folk ägnade sig åt förr i tiden …

Böcker på 800 sidor är nästan alltid på tok för långa – en kritik som dock med mindre eftertryck än vanligtvis kan riktas mot Pinkers tegelsten. Att hans bok tvärtom får MVG beror på att dess ämne är superviktigt, att dess författare har en unik bredd på sina kunskaper alltifrån Bibelkunskap till genomik och att han till råga på allt skriver en förföriskt elegant prosa. En invändning slipper han dock inte undan: texten innehåller massor av amerikanismer som lämnar oss läsare i Gamla världen i sticket.

Pinker menar att dagens människor i långt högre grad än gårdagens bryr sig om varandras välbefinnande och liv. Ohyggligheter som tortyr för att pressa fram bekännelser från en misstänkt eller offentliga avrättningar med metoder där ingen möda sparas för att förvärra och förlänga den dömdes lidande är om inte obefintliga så dock utomordentligt sällsynta idag jämfört med på den gamla goda tiden.Tortyr och bränning av ”häxor” eller för den delen av husdjur är idag otänkbara företeelser. Mäns våld mot kvinnor och föräldrars aga av barn var långt in på 1900-talet något man kunde skämta om; idag anses sådana beteenden som allvarliga brott – inte i alla länder men dock i fler och fler. Naturligtvis kan ingen glömma de fruktansvärda folkmord som dödade omkring 6 miljoner judar i Tyskland, en fjärdedel av befolkningen i Kambodja på 1970-talet och inemot en miljon tutsier i Rwanda så nyligen som 1994. Men icke desto mindre: jämfört med alla tidigare perioder som det finns trovärdig information från har våldet i världen sjunkit till rekordlåg nivå. Inga stormakter har gått i krig mot varandra, utan tvärtom har de löst en rad hotande konflikter genom förhandlingar, medan atombomberna sakta men – förhoppningsvis – säkert rostar sönder i sina tunnlar.

Hur kan man förklara denna ”långa fred”, som Pinker kallar det senaste halvseklet? Många faktorer har naturligtvis bidragit, och det är svårt att avgöra deras relativa betydelse.

Genom naturligt urval har vi människor, påpekar Pinker, utrustats med en förmåga till empati, som låter oss märka och förstå våra medmänniskors sorg och smärta. Tack vare ny teknik har varje enskild person bragts i närmare kontakt med varje annan person här på jorden. Ett aktuellt exempel: de pågående omvälvningarna i arabvärlden, vars effekter på enskilda människor vi i realtid kunnat följa i våra tv-apparater. Pinker menar att dessa möjligheter spelat en viktig roll i ”globaliseringen” av vår empati och därmed gjort oss mindre positiva till att starta eller delta i strider med andra länder eller grupper. Vi har ju med egna ögon sett att ”de är människor de också”.

En annan viktig faktor är att allt fler nationer får en allt bättre fungerande statsmakt med monopol på våldsanvändningen. Småkrig och vendettor mellan stammar eller släkter kvävs därför i sin linda. De länder där hänsynslöst våld härskar än i denna dag kännetecknas av en obefintlig eller kraftlös statsmakt, som exempelvis Demokratiska Republiken Kongo eller Somalia. En effektiv statsmakt i kombination med en fungerande demokrati och måttliga klasskillnader tycks vara en kombination som bidrar till att öka ett samhälles eller en nations fredlighet. Men balansen är bräcklig: plötsligt brann London …

Traditionerna i olika samhällen är naturligtvis av stor betydelse för deras varierande grad av våldsamhet. Om en tung tradition föreskriver att varje man måste döda en annan man (eller ett lejon), då har de unga männen knappast något val utan måste genomföra dådet. Så kallade hedersmord är ett särskilt avskyvärt uttryck för en djupt rotad tradition hos vissa folkgrupper. De offerceremonier som regelbundet utfördes av ett antal mellan- och sydamerikanska folkstammar kostade årligen tiotusentals människor livet, och ingen vet hur många olyckliga och oskyldiga som inkvisitionen och korsriddarna plågade ihjäl. Kanske har den religiösa fundamentalismens minskade inflytande bidragit till ”den långa freden”. Oroväckande är i så fall den uppgång i det religiösa engagemanget som för närvarande noteras runt om i världen, för därmed ökar risken för våldsamma konflikter i framtiden.

Den ökade internationella handeln, vars vinster minskar eller försvinner i händelse av krig och våld, demokratiseringen och inte minst feminiseringen av maktapparaten i allt fler länder har utan tvivel också bidragit till den ”långa freden”. Även om det finns ett antal exempel på krigiska kvinnliga politiker, tycks en ökad andel kvinnor i maktens boningar i allmänhet minska våldet inom ett land liksom dess internationella aggressivitet.

Pinkers framställning övertygar om att många typer av våld och konflikter låg på en rekordlåg nivå under det senaste halvseklet, något som föranleder en suck av lättnad hos alla oss som i vardagslag har svårt att hitta goda skäl för framtidsoptimism. Strax dyker emellertid invändningar upp mot hans för all del garderade optimism. Hur kommer det sig att många äldre personer i vårt tämligen fridfulla land nuförtiden knappt vågar vistas utomhus efter mörkrets inbrott? Varför måste man ha lås och bom för dörrar till rum och byggnader där inga dyrbarheter förvaras och som ingen människa förr i tiden skulle drömma om att hålla låsta? I storstäder ute i världen har oron för och vaksamheten mot våld stigit till en närmast grotesk nivå. En egen erfarenhet: på hotellen i Nairobi fanns på 1950-talet överhuvudtaget inga lås vare sig i entrédörren eller i dörrarna till rummen (tro’t eller ej), men nuförtiden patrullerar maskingevärsbeväpnade vakter dag och natt utanför entréerna … Utrikesdepartementet varnar deltagarna i det stundande handbolls-VM i São Paulo för väpnat våld och annan grov brottslighet.

Gång på gång betonar Pinker att han i sin bok dokumenterar och analyserar skeenden i förfluten tid men inte mer än spekulerar om framtiden. Det finns skäl att erinra om Blandarens kloka påpekande att ”det är svårt att sia, särskilt om framtiden”.