Det är när sjukdomsinsikten får fäste hos den sjuke som det finns hopp. Först när patienten förstår och erkänner sin situation kan operationer, läkemedel och rehabilitering vända lidande till helande och hälsa. Det är det som håller på att hända i Sverige just nu, att sjukdomsinsikten etableras. Bilden av ”föregångslandet” krackelerar.

Allt färre kan blunda för att den jämlika, progressiva, radikala, anständiga, humanistiska nationen i norr uppvisar svårartade problem med organiserad brottslighet och gängkriminalitet, fallande studieresultat, hederskultur, bostadsbrist; att alltför få vill arbeta på landets sjukhus, bemanna polisstationerna och försvara landets gränser; att många människor lever i områden där svensk lag inte längre upprätthålls; att tillvaron har blivit mer riskfylld för äldre och för kvinnor; att barn som far illa, riktigt illa, hamnar i högarna av outredda ärenden hos polis och socialtjänst. Det blir alltmer uppenbart att den stolta svenska förvaltningstraditionen inte är vad den en gång varit. Politisk aktivism, inkompetens och överdrivet fokus på kommunikation, värdegrund och kundundersökningar har förvandlat Myndighets-Sverige till en bränsleslukande varmluftsballong.

Visst finns det folk som fortfarande pekar på de siffror som visar att det går bra för Sverige men struntar i siffrorna som speglar de växande problem som alltfler upplever och bevittnar i sin vardag. Dessa problemskeptiker blir dock allt färre, och de får allt svårare att med trovärdighet hävda att det mesta går åt rätt håll.

Vi börjar förstå att samhällskroppen inte mår bra. Det gör ont på många ställen samtidigt, syresättningen fungerar dåligt och de vitala organen börjar svikta. Vi inser detta – och det är hoppingivande. Nu finns chansen att söka hjälp och sätta in effektiv behandling. Mycket kan hända de närmaste åren, sådant som mer resurser och bättre organisering av det som ger medborgarna trygghet, utbildning, vård och omsorg, bättre myndighetschefer och stramare verksamhetsmål.

Men kommer vi att må bättre? Kommer depressionerna att minska? Självmordstalen gå ner? Kommer våra barn och ungdomar att bli tryggare och gladare? Kommer vi återigen att börja öva oss i de medborgerliga dygder som vi negligerat så bedrövligt på senare tid.

Jag är rädd att svaret är nej. I ett avsnitt av pratshowprogrammet (SVT 29/9) var en av gästerna den amerikanska författaren, forskaren och parterapeuten Esther Perel. Det var en lisa att höra henne tala, hennes analyser av relationer, otrohet och mänskliga drivkrafter gick bortom de politiska och moralistiska deviser som annars präglar varje svensk debatt om familjer och parrelationer. Mot slutet sa hon följande, ungefär, som ett slags beskrivning av bakgrunden som våra relationer utspelar sig mot: ”Vi lever i ett samhälle präglat av individualism. Den har fört lyckan från himmelen ner till jorden – och gjort den till ett påbud. Förr hörde lycka till livet efter detta, men nu vill vi leva ett lyckligt liv här. Vi har inte större begär än mormor hade, men vi anser oss ha rätt att leva ut dem.”

Det finns inget klandervärt i att önska sig ett lyckligt liv, tvärtom. Det som gör mig missmodig är att lyckan har blivit en moralisk plikt. Det är din skyldighet som människa, gentemot dig själv, att göra lyckan till ditt livs främsta mål. Som Perel säger, ett påbud – men också en rättighet. Du har rätt att vara lycklig, det förtjänar du.

Men lyckan är inte en rättighet, lika lite som känslan av solvärme tidigt om våren eller ljudet av salta vågor som väser in över en snäckstrand. Lyckan är något att tacksamt ta emot, i skärvor, i glimtar, i hastiga skurar. Den är ingen ledstjärna över tillvarons svårnavigerade etiska landskap. Med ett sådant riktmärke blir livet en jakt på bekräftelse och tillfredsställelse, en omättlig hunger efter nöje, underhållning och prestige, en för de flesta ouppfylld dröm om den allt omstörtande och den allt förvandlande kärleken.

Idén om att allt, egentligen, borde vara lustfyllt och roligt berövar den slitsamma vardagen dess mening. Som medborgare blir vi själviska, lata och osjälvständiga, lätta byten för konsumism, som järnfilspån till magneten dras vi till de ”sanningar” som för tillfället utgör tidsandan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Ja, det hela är verkligen mycket olyckligt.

Susanna Birgersson är fristående kolumnist.