Kvarnarbetare, comptometeroperatris, lampskärmssömmerska, fyrvaktare och rikstelefonist.

I betänkandet Grundskolan, SOU 1961:30 (underlag för beslut som innebar att enhetsskolan 1962 övergick till obligatorisk nioårig grundskola) redovisades vilken utbildning som krävdes för en mängd yrken, bland dem sådana som idag är bortglömda, obsoleta. Vilket är exempel på det omöjliga i att, på längre än några få års sikt, förutsäga hur en framtida arbetsmarknad kommer att te sig, hur utbildningsutbudet ska se ut för att motsvara behoven.

Ändå ägnas detta mycken mer eller mindre politisk energi och annan retorisk möda, när framförallt högre utbildning diskuteras.

Att det är länge sedan grundskolebetänkandet presenterades framgår också av att begreppet ”högre utbildning” då oftast avsåg gymnasieskola och högstadielinjer, inte som idag universitet och högskolor. Akademien var fortfarande en hyfsat fredad zon, gällande explicita förväntningar och omvärldens mer eller mindre politiska klåfingrighet.

En annan tidsmarkör är själva utredningen, 1957 års skolberedning, som kan jämföras med att politiker, oavsett område, numera hellre nöjer sig med att utse en så kallad samordnare.

Och om utbildningspolitiska utredningar väl förekommer har man märkbart bråttom. När generaldirektören för Skolinspektionen, Ann-Marie Begler, gavs uppdraget att utreda förlängd skolplikt, tioårig skola och obligatorisk sommarskola, gavs direktiven i mars 2014 och utredningen ska vara färdig i sommar.

Förre universitetskanslern Lars Haikola fick i april 2014 alliansregeringens uppdrag ”att se över vilka utbildningar högskolan erbjuder och hur väl de möter de behov som finns”, vilket knappast kan tolkas som annat än en vittomspännande och arbetskrävande översyn. Men trots detta skulle utredningsarbetet vara slutfört i oktober i år. Och nuvarande regering visade sig till och med vara ännu mer otålig och har satt en ny tuffare deadline, man vill se slutbetänkande redan i juni.

Varför denna brådska? Samtidigt som området högre utbildning tillskrivs stora förhoppningar och förväntningar, när det i retoriken kan låta som om det hänger på rätt slags utbildningsutbud för att rädda både välfärdsstat och BNP kunde man ju annars tänka sig att underlag för politiska beslut skulle få ta tid?

Har höghastighetsutredandet möjligen att göra med den där ständiga förändringen som blivit en närmast obligatorisk beskrivning av arbetsliv och samhälle? Att det så att säga inte lönar sig att ägna åratal att utreda, om förutsättningarna visar sig ha blivit något helt annat, med tanke på den där föränderligheten som för övrigt formulerades också i grundskolebetänkandets skifte mellan 1950- och 1960-tal, ”det är slutligen angeläget att framhålla att skolans sociala fostran sker med inriktning på att förhållandena i vårt moderna samhälle karaktäriseras av snabb föränderlighet”.

1961 års omfattande grundskoleutredning har förstås flera likheter med dagens politik och retorik, rörande utbildningssystemet. Det hette visserligen inte ”breddad rekrytering” men resonemangen känns igen: […]ett betydande antal elever från lägre socialgrupp inte erhåller den utbildning som kommer deras med hänsyn till teoretisk begåvning jämbördiga kamrater från mera privilegierade miljöer till del. Betydande utbildningsreserver har där igenom uppstått i de lägre socialgrupperna. Även om flertalet av dem, som nu gått miste om den högre utbildning de skulle ha kunnat tillgodogöra sig, på andra vägar gjort stora insatser i samhällslivet, är det givetvis ur samhällets synpunkt ineffektivt att inte ta till vara de studiebegåvningar som finns. Samtidigt innebär detta för många enskilda en orättvisa, som är oförenlig med målsättningen för en demokratisk skola.”

De (politiska) ambitionerna har sedan dess rört sig uppåt genom årskullarna, flyttats framåt i (och tack vare) ett expanderande utbildningssystem.

Rekrytering till lägre skolnivåer behöver inte längre ”breddas”, ”alla” förväntas gå vidare till gymnasieutbildning och får regeringen som den vill blir också gymnasiet obligatoriskt.

Idag handlar rekryteringsresonemangen istället om universitet och högskola, den breddade rekryteringen är sedan 2001 inskriven i högskolelagen och precis som 1961 understryks att utbildning ska ses ”ur samhällets synpunkt”. Omvärldens, politikernas och näringslivets intresse och förväntningar har tilltagit sedan 1960-talet, som Göran Blomqvist och Thorsten Nybom beskriver det i ”Högskolan i förändringarnas tidsålder” (SULF:s skriftserie XIII, 2001):

”Högre utbildning och forskning hade åtminstone fram till det andra världskriget i första hand värdesatts såsom kulturella aktiviteter, dvs de hade i hög grad utgjort ett mål i sig. Under det senaste halvseklet har de dock gradvis börjat betraktas nästan uteslutande som ett medel att uppnå andra politiska och ekonomiska målsättningar.”

”Lugnets tid är förbi”, lär en prorektor i Lund sagt i ett tal 1963, om att akademien förvandlats till ett instrument i omdaningen av samhället. Utifrån denna instrumentella roll alstras en fascinerande retorik, när utredningarna inte får ta alltför lång tid och därför inte kan vara alltför omfattande, är det som om pratet om nyttan av högre utbildning har tilltagit.

Man kan stundtals få intrycket av att det liksom skulle vara möjligt att prata igång det paradisiska tillstånd då varje student matchar exakt de jobb som kommer att finnas och helst de som redan finns.

Också här märks otålighet, på konferenser om högre utbildning påpekar näringslivsföreträdare och politiker att ”vissa företag skriker efter arbetskraft”, men i brådskan tar diskussionen om detta inte hänsyn till att högre utbildning tar flera år och att det, när studenten är färdig med utbildningen, mycket väl kan visa sig att företagen då börjat skrika efter något helt annat.

För den som satsat på ”fel” utbildning eller arbetsliv gäller kompetensutveckling, där universitet och högskolor förväntas spela en allt större roll, också för det omhuldade begreppet ”livslångt lärande”.

Framförallt gäller ambitionerna den livslånga sysselsättningen, vi lever otvivelaktigt i arbetslinjens tid, det som den socialistiske författaren Henri Saint-Simon i början av 1800-talet formulerade, ungefär, som att det som gör oss till bra anställda är samma färdigheter och kompetenser som gör oss till bra medborgare.

Konsensus råder också om att nyckeln till kompetensen är ”kunskap” lika med högre utbildning. På en TCO-konferens i januari medverkade den för högre utbildning ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson och drog sitt strå till den retoriska stacken av förväntningar genom att fastslå att ”högre utbildning är en riktig framtidsbransch”, att ”kunskap är den globala ekonomins konkurrensfördel” och lovade att regeringen ska ”investera i den högre utbildningen”.

Hur det ska gå till är inte helt glasklart, antalet högskoleplatser ska byggas ut, förutsatt att det sker med bibehållen och – om ministern skulle kunna bestämma – helst stärkt kvalitet.

Inte ens inbitna högskoleexpansionsskeptiker har några invändningar.De flesta inser åtminstone att det inte går att backa bandet och reducera antalet lärosäten. Inte så länge studenter är intresserade, inte så länge högre utbildning är given att använda som konjunkturregulator; en nedlagd bilfabrik leder ofrånkomligen till politiska påbud om nya platser på närliggande högskola. Istället för antalet högskolor är det utbildningsutbudet som ifrågasätts, om huruvida det är relevant, inte så mycket för studenterna som för det lobbystarka näringslivet och de politiska förväntningarna.

”Forskningen och utbildningen har kommit att betraktas som en produktivkraft vid sidan av arbete och kapital”, som Nybom–Blomqvist formulerade det. ”Framtidsbranschen” som statsrådet Hellmark Knutsson talar om är hursomhelst statliga myndigheter, därmed också sedan 1994 underkastade något så krasst som ett produktivitetsavdrag, i syfte att universitet och högskolor ska vara lika effektiva som tillverkningsindustrins administration, vilket tål att begrunda i förhållande till pratet om en fri akademi. I likhet med andra myndigheter och företag gäller också för lärosäten sådant som ”målstyrning” och omorganisationer tänkta att höja effektiviteten, åtgärder som eftersom de aldrig kan sägas vila på någon som helst vetenskaplig grund, snarare framstår de som besvärjelser, inte att man verkligen uppnår något ”mål”.

Att en besvärjande retorik präglar det omgivande samhällets debatter om högre utbildning hör gissningsvis också samman med den förutnämnda rörelsen uppåt, framåt i utbildningsnivåerna, så att det som tidigare gällde för skolan nu återfinns i högskolan. Och om skolan känner sig som bekant många kallade att ha en åsikt. Alltfler – även de som inte nödvändigtvis besitter någon påfallande sakkunskap – känner sig, precis som med skolan, därför kallade att ha en åsikt om högskolan, från okritiskt påhejande till debattens pessimister som befarar en Pisakatastrof också för högre utbildning. En annan relativt färsk aspekt på att det kommit att pratas alltmer om universitet och högskolor är att studenternas föräldrar har tillkommit med högljudda åsikter om, exempelvis, den professor som inte godkänner barnets/studentens tenta.

I det offentliga samtalet i form av konferenser är synpunkterna självfallet mindre privata samt vänligare. Det råder inte fullt lika respektfull ton som när det konfereras om forskning – politiker är som bekant överförtjusta i forskning, så länge inte forskningsresultaten, gällande exempelvis betyg eller klimatpåverkan, påverkar politiken de vill föra – men högre utbildning har åtminstone seglat upp som erkänt väsentlig, att det är något som det måste satsas på, efter åren av miljardsatsningar på forskning. Man skulle här faktiskt kunna tala om en mer realistisk syn på verksamheten vid universitet och högskolor, en insikt om att forskning och utbildning hör ihop och att det är dags att ge upp den synnerligen svenska modell som innebär att en professur ses som ett sätt att slippa undervisa studenter.

Och Helene Hellmark Knutsson försäkrar ju att regeringen vill stärka den högre utbildningen, ”stärka” är för övrigt ett av de mest frekventa orden när ministern och andra politiker talar om högre utbildning.

Hellmark Knutsson, ett otippat ministerval (som gällande formell politisk makt innebär att högre utbildning har nedgraderats från att ha sorterat under Jan Björklund, som var departementschef och partiledare med mer direkt inflytande i regeringen och på budgeten) har snabbt visat sig skicklig på det gängse pratet om högre utbildning, hon är duktig på att skapa publikkontakt, sättet att tala uppfattas som lyssnande, som att hon inbjuder till dialog.

Till skickligheten hör att hon undviker att trassla till det med alltför hög konkretionsgrad, vilket skulle riskera besvärliga motfrågor eller bara sämre stämning. Och man kan verkligen inte anklaga just Hellmark Knutsson för bristen på konkretion, den fanns redan införlivad i retoriken kring högre utbildning.

Det finns givetvis skarpa, väl underbyggda inlägg från sakförståndiga deltagare i debatter och konferenser, men alltid i svår konkurrens med det där sympatiska, vänliga påhejandet, utifrån goda avsikter, snarare än vetenskapligt stöd. För vad i all världen betyder egentligen sådant som att i största allmänhet stärka högre utbildning och att – som utbildningsminister – dessutom stärka kvaliteten i densamma?

Att universitet och högskolor producerar och förvaltar vetenskap innebär sannerligen inte att diskussioner och debatter om denna produktion och förvaltning behöver utgå från det vetenskapligt förankrande. Snarare påminner det om konferenser och debatt om ungefär vilken bransch som helst, där man samlas för att se mer eller mindre lyckade powerpoints och att enas om diffusa slutsatser som att ”kunskap är framtiden i en föränderlig värld”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det går att jämföra med hejarklackars entusiasm på läktaren, med liturgi och frälsningslära. Den som växt upp i 1960-talets frikyrkotäta Småland känner igen hur psalmerna går när man hör all salig förtröstan på den världsledande forskningen och den högre utbildningens välsignelser, framförallt på att detta ska ha positiva effekter, rentav rädda välfärden och BNP.

På sammankomster kring dessa frågor dröjer man sällan vid högre utbildnings-bubblan, risken att en ”investering” i högre utbildning inte skulle leda till annat än att studenten kan räkna med förtur till låglönejobbet, före den som ”bara” gått ut gymnasiet. I det påhejande pratflödet är det också ytterst sällsynt med de perspektiv som Ylva Hasselberg , professor i ekonomiska historia, tillför, nämligen att högskoleexpansionen inte har motsvarats av någon expansion av samhällets elitpositioner.

Helt enkelt att problemet med sysselsättning inte så mycket handlar om högskolans utbildningsutbud, utan om företagens och den offentliga sektorns utbud av jobb. Och det är ju föralldel en konferens man gärna skulle övervara, en där företag förväntas agera för att motsvara omvärldens och studenters efterfrågan på jobb, istället för tvärtom.

Lika sällsynt är att ifrågasätta vikten av det som sagt omhuldade ”livslånga lärandet”. Och det är naturligtvis ett tilltalande begrepp, som signalerar både kompetensutveckling och folkbildning. Men det är bortom konferenspratet möjligt att tillföra en viss komplikationsgrad. I antologin Den högre utbildningen. Ett fält av marknad och politik (2012) dränerar ekonomhistorikern Daniel Ankarloo ”livslångt lärande” på det mesta av positiv laddning.

Han skriver istället om förlorad kontroll, om det livslånga lärandet som en räddningsplanka i ett ständigt föränderligt arbetsliv där osäkerhet följaktligen är ett permanent tillstånd och all mödosamt förvärvad kompetens och kunskap kan visa sig ha kort hållbarhet. När bästföredatum har gått ut är det bara att börja om, med sikte på att åter göra sig ”anställningsbar”, vilket knappast är kompatibelt med individuella val eller lust att förkovra sig.

Trots att det, oavsett hur kvalificerade deltagare en debatt har, aldrig kan bli annat än gissningar kring vilken kompetens som kommer att efterfrågas om sådär tio år, kan inga konferenser eller politiska utfästelser bidra till att avgöra vilken av dagens utbildningar och yrken som inte kommer att finnas kvar och vilka sysselsättningar som kommer att gå samma öde till mötes som fyrvaktaren och rikstelefonisten. Inte heller går det att debattera fram vilka helt nya och därmed idag okända yrken som garanterat kommer att uppstå.

Lärosätena ska i princip och åtminstone enligt högtidsretoriken få bestämma över vilket utbildningsutbud som ges, men det är verkligen inte samma sak som att få vara ifred för det omgivande samhällets önskemål och önsketänkande, det tåget gick väl ungefär 1963, i höjd med att prorektorn i Lund konstaterade att lugnets tid var förbi.

Drygt femtio år senare är det fortfarande frivilligt att läsa vid universitet och högskolor, men med tanke på förväntningarna är det kanske en tidsfråga innan både högre utbildning och gymnasieskola blivit obligatorisk. Och om det visar sig att inte ens det räcker för att uppfylla alla förhoppningar om att både avhjälpa (ungdoms)-arbetslöshet och tillgodose arbetsgivarnas behov så återstår ju alltid att göra också det livslånga lärandet obligatoriskt, att i jakten på rätt, samt föränderlig kompetens kollektivansluta oss alla till en livslång skolplikt.

MarieLouise Samuelsson är författare och journalist.