Amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861 och varade till 1865, en i Förenta staternas historia oöverträffat dödlig konflikt som kom att forma det nationella amerikanska psyket och än idag fortsätter att påverka politiska och kulturella attityder. Det hade naturligtvis en betydande effekt på tidens författare och diktare: Walt Whitman skrev spaltmeter om krigets och slaveriets fasor, och åtskilliga amerikaner, såväl män som kvinnor, skrev dagböcker, insändare och dikter. Denna litteratur är vid det här laget väl dokumenterad.

Jag är dock mer intresserad av en av krigets mer förbisedda röster, poeten Emily Dickinson. Hon är naturligtvis inte förbisedd i vanlig mening – hon firas som amerikansk nationalhjältinna och är översatt världen över – men Dickinson är inte den första man tänker på när inbördeskriget kommer på tal. Det har länge hållits för sant att Emily Dickinson inte lade någon större vikt vid krig eller andra världsliga affärer; att hon tvärtom låste in sig på kammaren i familjehemmet och skrev transcendenta verser om fåglar och olycklig kärlek. På senare år har myten om den ängsliga

kvinnan i vitt börjat monteras ned, och en viktig del i den processen har varit att spåra Dickinsons interaktioner med sin samtid. Det kräver ett djupare engagemang i hennes dikter: vi kommer inte hitta uttryckligt patriotiska utrop eller politiska ställningstaganden hos Dickinson. Hon är ingen Harriet Beecher Stowe, som med Onkel Toms stuga sades ha hjälpt till att starta inbördeskriget. Inför presidentvalet 1884 skrev Dickinson till väninnan Mary Bowles:

Innan jag hinner skriva nästa brev kommer vi ha en ny tsar. Är syster patriotiskt lagd? George Washington var detta lands fader – George Vem? Det sammanfattar all politik för mig – men jag älskar ändå trummorna, och de ljuder nu.

Samtidigt kunde hon skriva dikter om Christofer Columbus och hur han upptäckte hennes hemland. Om vi går djupare blir det tydligt att Dickinson trots allt både påverkades av och på sitt eget sätt deltog i det som hände hennes land under 1860-talet.

Först några biografiska noteringar. Emily Dickinson föddes 1830 i Amherst, Massachusetts, en välmående och sömnig liten stad i New England. Familjen, med rötter från John Winthrops skepp, var akademiskt sinnad och Dickinson fick en för sin tid gedigen utbildning som innefattade språk, matematik, geologi, fysik och kemi. Det religiösa klimatet var puritanskt: New England är berömt för predikanter som Cotton Mather, Jonathan Edwards och Edward Taylor. Samtidigt växte transcendentaliströrelsen fram med frontfiguren Ralph Waldo Emerson och författare som Henry David Thoreau och Margaret Fuller.

Dickinson räknas till ”den amerikanska renässansen”, den period då amerikansk litteratur äntligen började frigöra sig från sitt europeiska arv för att istället ägna sig åt den autentiskt inhemska upplevelsen. Det är mycket tveksamt om hon själv upplevde sig som en del av någon sådan rörelse, Dickinsons umgänge med andra författare var minst sagt begränsat. Hon läste dem, skrev brev till sina vänner om dem, men hon deltog inte i de litterära salonger som hennes väninna och granne Susan Gilbert Dickinson anordnade. Om hon velat hade hon kunnat träffa både Emerson och Harriet Beecher Stowe. Men hon verkar inte ha haft något behov av det: hon stannade inne med böcker av George Eliot, Keats, makarna Browning och framförallt med Bibeln. Hon läste tidskrifter och tidningar, särskilt The Springfield Daily Republican (som grundats av vännen Samuel Bowles) och The Atlantic Monthly, en av dåtidens mest tongivande publikationer.

Dickinson är numera nationalhjältinna, firad och översatt världen omkring. Men till vilken grad kan hon sägas vara amerikansk; hur speglar hon vad som försiggick i USA på 1860-talet, då hon var som mest aktiv? Dickinsons mest kreativa period sammanföll ju med amerikanska inbördeskriget, 1861–1865 (hon skrev omkring 937 av sina totalt nära 1 800 dikter under dessa år).

Kriget fällde sin skugga över tidens litteratur, över romaner, diktsamlingar, tidningsnotiser, artiklar och reportage. I The Atlantic Monthly beskrev författaren, föreläsaren och poeten Oliver Wendell Holmes hur läsandepraktiken förändrades. Människor blev som besatta av nyheterna, och den relativt nyuppfunna elektriska telegrafen både födde och stillade hungern på ständiga uppdateringar. Kriget var ett av de första att dokumenteras med kamera, och telegrafens genomslag gjorde att slagen kunde rapporteras nästan i realtid. Holmes berättade om en vän som såg till att ta omvägar hem från arbetet eftersom han var rädd för att stöta på någon pratglad bekant som kanske råkade avslöja det senaste innan han själv hade fått en chans att läsa notiserna. Listorna över döda, skadade och saknade från slagfältet publicerades i tidningarna. ”The only news I know / Is Bulletins all day / From Immortality”, skrev Dickinson till vännen och kaptenen Thomas Wentworth Higginson 1864; förmodligen anspelade hon på just dessa listor. Kriget nådde inte lilla Amherst, och Dickinsons välbärgade familjemedlemmar kunde betala sig ur aktiv tjänst. Men Atlantics redaktion var mycket engagerad. Striden om nationens öde stod inte bara vid Petersburg, Antietam eller Gettysburg; den fördes även i den kulturella sfären. Alla medel var nödvändiga, och tidskriftens prospekt inför 1861 gjorde läsarna uppmärksamma på detta:

Republikens liv och nationens intressen kräver en manlig och generös slags aktivitet, och denna tidskrifts ledare kommer inte underlåta att rekrytera den bästa talang landet kan uppbringa för att med styrka och vältalighet stödja de åsikter och principer som hjälper det folkliga hjärtat att stå fast vid Frihet och Rätt. En upphöjd amerikansk anda kommer alltid att finnas återgiven på dessa sidor.

Man publicerade patriotisk poesi – till exempel Julia Ward Howes Battle Hymn of the Republic månaden efter att Lincoln hade deklarerat krig – och eldfängda essäer som underströk vikten av att upprätthålla republikansk och nordstatlig stolthet. Det ”upphöjt amerikanska” genomsyrade tidskriften liksom den genomsyrade hela Dickinsons tid.

Kritiker som Shira Woloskey och Cristanne Miller har spårat inbördeskriget hos Dickinson och pekat ut dikter om döende soldater och slagfält. Miller föreslår att Dickinsons diktrad ”What I can do – I will – / Though it be little as a Daffodil” är ett svar på det stridsrop som publicerades i The Springfield Daily Republican i februari 1862: ”Work we want – not words . . . Men to fight, and women to pray for them!” Hon kopplar också ihop ”A Sickness of the World it most occasions / When Best Men die” från 1865 med fallna soldater. Dickinson skriver om ”Drums off the Phantom Battlements”, som om hon kunde höra trumslagen från Virginia. Hennes vän Thomas Wenworth Higginson deltog som kapten i 51st Massachusetts Infantery. Hon redogör också (i lätt nedlåtande ordalag) för ett besök av en soldat som försökt samla pengar till kriget. Vi kan alltså ta för givet att Dickinson hade kunskap om vad som skedde; med tanke på hur mycket hon läste hade hon inte kunnat ignorera kriget ens om hon hade velat.

Min egen forskning fokuserar dock på hur Dickinson förhåller sig till kriget i en transatlantiskt kontext, specifikt i utbytet mellan USA och Italien. Det amerikanska inbördeskriget sammanfaller nämligen i tid med Italiens enande, den så kallade Risorgimento-rörelsen, samtidigt som en aldrig tidigare skådad mängd amerikaner reser till Italien för att bilda sig, skriva, skulptera och titta på konst. Dickinson reste inte själv, men hon skrev många dikter som refererade till Italien (den kanske mest berömda är en dikt där hon fantiserar om att stå vid Alpernas rand och längta: ”Italy stands the other side! / While like a guard between – / The Solemn Alps – / The siren Alps / Forever intervene!”). Hon älskade dessutom Elizabeth Barrett Browning, som tillsammans med maken Robert Browning utgjorde det kanske mest kända brittiska exilparet på kontinenten – de bosatte sig i Florens och Barrett Browning skrev revolutionsdikten Casa Guidi Windows och versromanen Aurora Leigh med italienska teman.

På 1800-talet blev den europeiska bildningsresan, på engelska grand tour, ett populärt fenomen även hos den övre medelklassen på andra sidan Atlanten. Unga män och kvinnor reste genom Florens och Rom med sina skissblock och skrev entusiastiska brev hem som ofta publicerades i tidningarna. De bekantade sig med ruinerna av den romerska republik som på många sätt låg till grund för det amerikanska nationsbygget. Historikern Gordon S Wood beskriver hur den amerikanska revolutionens fäder inspirerades av den romerska litteraturens guldålder, av den ”cykliska historien och Romarrikets fall”. Cicero, Tacitus och Cato var nationalhjältar: de levde i en tid då den romerska republikens glansdagar redan var över, och korruption och moraliskt förfall spred sig likt en särskilt smittsam sjukdom. ”Många av [de amerikanska revolutionärerna] såg det nya landet som en pånyttfödd romersk republik”, skriver Wood. De baserade sin politiska apparat på romerska principer, och den berömde statsmannen och medförfattaren till The Federalist Papers Alexander Hamilton kallade Rom för ”frihetens amma”. Än idag bär den amerikanska arkitekturen spår av antiken med Washingtons tempelliknande byggnader och Kapitolium.

Föreställningarna om Rom levde kvar på Dickinsons tid. Därmed blev Italien ett slags spegel för den amerikanska nationen, särskilt som det italienska folket var inbegripet i en intensiv frihetskamp. Tillsammans med turistvurmen ledde detta till en förnyad amerikansk identifikation med Italien. Detta kom särskilt till uttryck i en trend i krigslitteraturen som Dickinson särskilt engagerade sig i, nämligen vulkanen som poetisk bild för krigets fasor. Det var förvisso ingen ny idé; den fick sitt stora genomslag under franska revolutionen. Romantikens fascination för det sublima och för gotiska ruinlandskap spelade förstås in i vulkanvurmen, liksom Vesuvius intensiva aktivitet under 1800-talet. Utbrotten bevakades av konstnärer och turister, vars rapporter ofta publicerades i den amerikanska dagspressen. Men under 1860-talet blev vulkanen alltmer ett uttryck för social och politisk omvälvning. ”Vi lever […] ovanpå en vulkan”, skrev The Fayetteville Observer. The Springfield Daily Republican, Dickinsons morgontidning, jämförde upprepade gånger landets politiska situation med naturfenomen. Nationen stod darrande ”inför vulkanens rand”, dess ”politiska institutioner […] hängde” över en ”den mänskliga passionens vulkan”; den genomgick ”en extraordinär och våldsam kris lika plötslig som ett vulkanutbrott”. I New York visades Frederic Edwin Churchs målning ”Cotopaxi”, föreställande en sydamerikansk vulkan, och dess blodröda utbrott tolkades av den samtida amerikanska pressen som en bild av kriget.

Dickinson skriver om vulkanen som ett begravt, underjordiskt hot, något som när som helst kan förgöra allting, ”A still – Volcano – Life” som mullrar natten igenom, ”A quiet – Earthquake style” med läppar av korall som öppnas och stängs ”And Cities – ooze away”. Hon beskriver en vulkan övertäckt av gräs, en plats där fåglar gärna landar en stund, men som i själva verket bubblar oroväckande: ”How red the Fire rocks below / How insecure the sod / Did I disclose / Would populate with awe my solitude.” Här är Dickinson helt i linje med tidningarnas oro över det instabila och ömtåliga politiska landskapet. I en annan dikt använder hon sig av vulkanen som ett instrument för att illustrera förhållandet mellan Italien och Österrike. Under 1800-talet var Österrike ett av de största hoten mot italiensk enhet och den viktigaste antagonisten i de tre italienska frihetskrigen. ”Through fissures in / Volcanic cloud / The yellow lightning shone /…/ When Nature falls upon herself / Beware an Austrian”, skriver Dickinson och visar att hon var mycket medveten om samtidens politiska skeenden.

Talar man om vulkaner under 1800-talet kan man förstås inte låta bli att tänka på Pompeji. Utgrävningarna av den berömda ruinstaden tog ny fart på 1860-talet under ledning av Giuseppe Fiorelli. Rapporter från Pompeji publicerades ofta sida vid sida med krigsnyheter i Dickinsons morgontidning och tycks ha haft en upplivande effekt på krigströtta amerikaner. Det finns något lockande i Pompejis historia: det är en stad som begravts under damm och aska men ändå har lyckats överleva, en stad som grävts fram och nu besöks av tusentals människor. På samma sätt kunde amerikanska värderingar överleva. Särskilt förtjust var man i upptäckten av en romersk senator som återfunnits vid Pompejis portar med svärdet höjt. Strax efter krigsutbrottet vid Fort Sumter gav den före detta presidenten Millard Filmore ett tal till nordstatare i Buffalo: ”Må varje man /… / förbli vid sin post /… / likt den romerska senatorn vid Pompejis port /… / [må] de efterlevande, när stormen bedarrat, hitta vårt skelett och vår rustning på den plats där plikten krävde att vi stod.” Hans ord spreds snabbt över landet.

Dickinson skrev många år senare om en pojke på en bädd av lava: ”How good his Lava Bed / To this laborious Boy”. Kanske var det ett senkommet svar på notiserna hon läste i The Springfield Daily Republican, där fynden från Pompeji presenterades i detalj. Arkeologerna hittade ”en sovande flicka” och flera familjer som ”sov på sin bädd av aska”. ”Lava Bed” kan också alludera på historien om hur Robert E Lee, sydstatsgeneralen, nattetid korsade lavafält på väg mot slaget vid Contreras under det mexikansk-amerikanska kriget. Denna berättelse skulle senare komma att bli del av mytologin kring den heroiske Lee. Dickinson var förvisso nordstatare, men det förefaller inte omöjligt att hon skulle ha fascinerats av Lees dåd om hon hört talas om dem.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Heroism, död och återuppståndelse var centrala teman i 1860-talets litteratur. År 1861 publicerade Atlantic Monthly, Dickinsons favorittidskrift, en artikel om ett möte mellan artikelförfattaren och den legendariske italienske generalen Garibaldi som utspelade sig mitt bland Pompejis ruiner: ”Vi kände oss rörda av det märkliga sammanträffandet av tid och plats [och vi] utropade: ’Se här omkring oss symbolerna för Italiens död, och han som ger bud om dess återuppståndelse.’” Här kunde amerikaner mitt under brinnande inbördeskrig finna tröst: trots att Italien slitits itu av krig och uppror kunde det italienska folket redan börja tolka Pompeji som en positiv symbol, en symbol för återupprättelse. Staden blev till och med en plats som kunde inspirera till heroiska dåd genom den kontrast den utgjorde. Andra röster i Atlantic skrev om Pompeiis andliga aspekter, hur staden inte var ”de dödas stad” utan snarare besjälad.

Ju längre kriget led, desto mer övertygade tycktes många skribenter bli om att den amerikanska republikens förstörelse i viss mån var nödvändig. En entusiastisk korrespondent i New England skrev 1863 om hur regionen var ”livskraftig som en vulkan, med ett medborgarskap lika evigt som hennes kullar – men det är livskraftigheten som är mest produktiv”. Det kan låta märkligt – hur kan vulkanutbrottets våldsamhet vara bättre än stabiliteten i ett ”evigt” medborgarskap, när medborgarskap och stabilitet var själva kärnan i nordstatspropagandan? Men det är faktiskt en logisk slutsats. Vulkanutbrottet tolkades nämligen som en både förödande och kreativ process: de flesta av Atlantics läsare visste att vulkaner kunde ge upphov till nya öar och nya land, och kanske även att ny flora ofta växte upp efter ett vulkanutbrott. Efter Vesuvius utbrott hade man grävt fram juveler och mynt ur askan; det riktigt värdefulla hade bevarats.

En progressiv nordstatare kunde alltså finna hopp i inbördeskriget. När stormen dragit förbi skulle endast det ädla, eviga och hållbara finnas kvar. Ja, faktum är att Förenta staterna med sin längtan efter emancipation måste förgöra gamla attityder för att skapa nya. Originalversionen av den amerikanska konstitutionen tillät slaveri; bara genom att metaforiskt jämna det land med marken som byggts på ett sådant dokument kunde Förenta staterna röra sig framåt och återfödas. När vulkanens eldar slocknat kunde något nytt uppstå.

I en odaterad dikt som man dock kan tänka sig skrevs efter krigsslutet drömmer Dickinson om en ”Vesuvius at Home”, en vulkan på bakgården som hon kan begrunda – kanske en liknande symbol för rening och förnyelse. När Dickinson skriver om vulkaner, om Vesuvius och Etna, kopplar hon nämligen ofta samman dem med sin egen kreativa process som poet. Vulkanutbrottet är en artikulation av det som länge tryckts undan men som likväl måste sägas.

Denna syn på vulkanen är kanske det som gör mig mest övertygad om att Emily Dickinson hade förstått något av sin tids politiska och litterära anda, och att hon deltog i den: i sin 1860-talspoesi navigerar hon rakt in i spänningarna mellan förstörelse och skapande, bevarande av traditionella strukturer och längtan efter nya möjligheter. Det gör henne till en av krigstidens mest intressanta röster.