Våren 2011 började Sebastian Thrun fråga sig om klassrummet verkligen var rätt plats för hans kurs i artificiell intelligens. Thrun, professor i datavetenskap vid Stanford, hade inspirerats av Salman Khan, grundare av den nätbaserade Khan Academy, vars videofilmer och diskussionsgrupper har använts av miljoner människor för att studera allt från aritmetik till historia. Så kom det sig att Thrun samma sommar tillkännagav att hans kurs under höstterminen skulle erbjudas gratis på Stanfords webbplats. Han omorganiserade kursen i korta segment i stället för timslånga föreläsningar, lyfte in problemuppgifter och instuderingsfrågor och lade till en virtuell kontorstid via Google Hangout. Antalet antagna tog ett språng från 200 studenter vid Stanford till 160 000 studenter över hela världen (bara 30 stannade kvar i klassrummet). Några månader senare grundade han ett vinstdrivande online-företag kallat Udacity; hans kurs, tillsammans med många andra, är nu tillgänglig för alla med snabb uppkoppling.

Samtidigt grundade två av Thruns kolleger vid Stanford, Daphne Koller och Andrew Ng, ett annat vinstdrivande företag, Coursera, som lägger ut kurser med lärare från ledande universitet som Princeton, Michigan, Duke och Penn. Tre miljoner studenter har skrivit in sig. Harvard och MIT, som inte ville låta sig överglänsas, tillkännagav förra våren ett eget partnerskap online, EdX, ett icke vinstdrivande företag med ett startkapital på 60 miljoner dollar. Ett nytt fenomen kräver ett nytt namn, och därför har MOOC – Massive Open Online Course (”storskalig öppen nätkurs”) – nu tagits upp i ordboken. Hittills har dessa MOOC:s levt upp till det första o:et i akronymen: de är öppna, det vill säga vem som helst kan läsa kurserna kostnadsfritt.

Många utanför den akademiska världen utropar entusiastiskt att dessa storskaliga nätkurser är det bästa som hänt utbildningen sedan uppfinnandet av lösa typer. Inom den akademiska världen har nätkurserna däremot mötts av utbredd skepsis. Som professor Joseph Harris nyligen kommenterade i The Chronicle of Higher Education: ”Jag ser inte hur en MOOC kan vara mycket mer än en digitaliserad lärobok.”

Storskaliga öppna nätkurser är i själva verket det senaste i en lång rad försök att använda tekniken för att göra utbildning mer tillgänglig. För sextio år sedan finansierade Ford Foundation en grupp akademiker som skulle studera det som då var den allra senaste tekniken: television. Med ett språkbruk nästan identiskt med det som används idag förklarade en rapport om projektet att televisionen hade förmågan att pressa ned kostnaderna, möjliggöra insamling av data om studenters inlärningssätt och utsträcka ”den förstklassige lärarens räckvidd till fler studenter”. Från 1957 till 1982 sände den lokala CBS-kanalen i New York City ett morgonprogram med universitetsföreläsningar kallat ”Sunrise Semester”. Men solen gick aldrig upp över televisionen som ”leveranssystem” för utbildning.

På 1990-talet inledde mitt eget universitet, Columbia, ett projekt kallat Fathom, med användning av den då relativt nya internettekniken. Tanken var att sälja nätbaserade kurser med stjärnlärare som Simon Schama och Brian Green till horder av förmodat ivriga kunder. Men de betalande konsumenterna dök aldrig upp i förväntad omfattning, och när Fathom lades ner hade det, enligt vissa uppskattningar, kostat Columbia åtminstone 20 miljoner dollar. I en tillbakablick konstaterade projektledaren Ann Kirschner att hon och hennes kolleger varit ute för tidigt – ”före bredband, före videoklipp och Ipod och allt annat”.

Vi kommer förstås alltid att vara ”före” ett eller annat. Förre rektorn för University of Michigan, James Duderstadt, förutspår en teknik som kommer att ”totalt uppsluka alla våra sinnen” – något i stil med de ”känselfilmer” (feelies) som Aldous Huxley i Du sköna nya värld tänkte sig skulle göra ”talfilmer” (talkies) förlegade. Media Lab vid MIT har redan utvecklat en väst som ger dig en kram när en vän ”gillar” något som du har lagt upp på Facebook. Det dröjer kanske inte länge innan vi kan logga in oss på en Shakespearekurs med låt oss säga Stephen Greenblatt som lärare och känna hur hans saliv stänker när han reciterar ur Macbeth: ”tomorrow and tomorrow and tomorrow”. En sådan teknik kommer troligen att finna sin största marknad inom porrbranschen, men det finns ingen anledning att betvivla att även den akademiska världen kommer att anamma och anpassa den efter sina syften.

Många är övertygade om att de storskaliga nätkurserna ska kunna tygla högskolornas och universitetens skenande kostnader. I decennier har undervisningsavgifterna överträffat inflationstakten. De senaste tio åren har det genomsnittliga listpriset vid privata universitet stigit med nästan 30 procent (även om undervisningens nettopris inte har ökat lika mycket, eftersom de ekonomiska bidragen har ökat ännu snabbare). Vid delstatsuniversiteten har problemet förvärrats genom minskande medel. Så täcks till exempel mindre än 6 procent av den årliga budgeten för University of Virginia av delstatsmedel. Förra hösten hörde jag den högste ekonomiske chefen för ett universitet formulera saken koncist: Problemet, sade han, är inte i första hand kostnaden för att läsa på universitet, utan förskjutningen av den ekonomiska bördan från staten till studenten.

Det finns många orsaker till att kostnaderna för den högre utbildningen fortsätter att skjuta i höjden: utgifter för att utrusta högteknologiska naturvetenskapliga laboratorier, prioritering av forskning som lockar bort lärarna från klassrummet (och i sin tur kräver att fler lärare anställs för att sköta undervisningen), en växande personalstyrka för att hantera allt från statliga regleringar till rådgivning åt alltmer stressade studenter. Vid vissa institutioner finns också mindre försvarbara orsaker, som slösaktig dubblering, påkostade faciliteter och kostsamma löner och förmåner för ledande administratörer och lärare.

Den mest övertygande förklaringen till de obevekligt stigande kostnaderna gavs emellertid för nästan 50 år sedan av ekonomen William Baumol och hans student William Bowen, senare rektor vid Princeton. För några månader sedan höll Bowen två föreläsningar där han återkom till sin teori om ”kostnadssjukan”. ”I arbetsintensiva industrier”, förklarade han, ”som scenkonst och utbildning, finns det mindre möjligheter än inom andra sektorer att öka produktiviteten genom att till exempel låta kapital ersätta arbetskraft.” Teknologiska framsteg har gjort det möjligt för exempelvis bilindustrin att producera fler bilar med färre arbetare. Under tiden gör lärare fortfarande saker och ting på i stort sett samma vis som de har gjort i århundraden: de talar till, förhör och betygsätter studenter (idealt sett i relativt små grupper). Som Richard Vedder, ekonom vid Ohio University, brukar skämta: ”Med eventuellt undantag för prostitution […] är undervisning det enda yrke som inte haft någon produktivitetsökning under de 2400 åren efter Sokrates.”

Det är ett sant påstående – men det undergräver oavsiktligt sin egen poäng. Jag misstänker att de flesta skulle instämma i att det finns vissa verksamheter – däribland undervisning och prostitution – där förbättrad produktivitet och skalekonomi inte är önskvärda, åtminstone inte ur konsumentens synvinkel.

De sant troende menar att den nya digitala tekniken äntligen kommer att låta pedagogerna öka produktiviteten genom att färre lärare kan producera fler ”utbildningsresultat” (dagens term för utbildade studenter) än någonsin tidigare. Men det är för tidigt att säga om de storskaliga nätkurserna verkligen kommer att bidra till att bota kostnadssjukan. Nätkursernas egen ekonomiska bärkraft är långtifrån säkerställd. De vinstdrivande företagen måste tjäna pengar åt sina investerare, och de icke vinstdrivande måste generera intäkter för de universitet som tillhandahåller deras startkapital.

Om ny teknik kan bota eller ens hämma kostnadssjukan innan den tar kål på patienten, vore det till stor nytta för allmänheten. Den mörka sidan av denna ljusa dröm är farhågan att nätundervisningen kan komma att spräcka den bubbla som den högre utbildningen verkar utgöra. Enligt detta resonemang börjar konsumenterna redan inse att de betalar för mycket för alltför lite. Om prissättningen skrämmer bort dem eller om de flyr från marknaden, kommer de att hitta nya sätt att bedriva studier, utanför de fysiska institutioner som hittills haft monopol på utfärdandet av betyg som visar vad de utexaminerade förmodas ha lärt sig. Om detta händer vore det ett klassiskt fall av ”omstörtande innovation” (disruptive innovation) – en term som populariserats av Clayton Christensen, professor vid Harvard Business School, som hävdar att ”inom alla möjliga branscher, från datorer till bilar och stål, kommer de aspiranter som börjar på botten av marknaden med att sälja enkla produkter till mindre krävande konsumenter för att därefter förbättra sin ställning utifrån detta fotfäste, att driva de tidigare marknadsledarna till ett omstörtande frånfälle”.

Den första fasen av denna process har vi redan bevittnat. Tidiga konsumenter av nätkurser var ofta studenter med familj eller arbete, för vilka heltidsnärvaro vid ett universitet inte kunde komma på fråga. Medan underfinansierade offentliga utbildningsanstalter kämpade för att fylla sådana studenters behov växte privata vinstdrivande ”universitet” fram, som till exempel Phoenix, Kaplan, DeVry och Strayer. Dessa aktörer erbjuder främst nätkurser som betjänar – vissa skulle säga exploaterar – ett ökande antal konsumenter (ett ord som alltmer används som synonym för studenter). Första gången jag hörde någon lovorda vinstdrivande universitet var för fem eller sex år sedan, när en väl insatt investerare sade till mig: ”Titta på Kalifornien – det offentliga systemet kan inte möta efterfrågan, så därför tänker vi gå in.” Han utgick från det lika säkra som sorgliga antagandet att offentliga nyinvesteringar knappast lär återupprätta det som en gång i tiden var ett oöverträffat system för offentlig högre utbildning. I augusti förra året stod nästan en halv miljon studenter på väntelistor för övertecknade kurser inom Kaliforniens postgymnasiala utbildningar.

Hittills har den vinstdrivande sektorn betraktats med förakt eller likgiltighet av etablerade universitet. Det stämmer med Christensens teori om ”omstörtande innovation”: enkla och billiga produkters intrång på mer exklusiva marknader kommer plötsligt och överraskande, eftersom de mer exklusiva aktörerna har invaggats i tron att deras plats i hierarkin är oangriplig. Det som har hänt med tidningar och förlag är uppenbara exempel. Plötsligt förändras allt, och det gamla sveps bort av det nya.

Tack vare det bestående värdet av prestige lär det dröja länge innan Harvard måste frukta för sin existens. Men ett skäl att tro att vi står på randen till en genomgripande förändring är att nätkurser passar särskilt bra för studentlivets nya rytmer. På traditionella universitet betraktar många studenter redan icke uppkopplad tid som en form av påtvingad isolering. Föreläsningssalarna har blivit slagfält där lärarna kämpar för att locka bort studenterna från mobiler och laptoppar. Kontorstider ersätts alltmer av e-post. För de miljoner som har använt sådana nätskolor som Khan Academy är tanken på timslånga föreläsningar över en termin på 15 veckor redan en anakronism. ”Omstörtande innovation” är en variant av Joseph Schumpeters berömda förklaring att kapitalismen fungerar genom ”skapande förstörelse”. Vilka innovationer och nyskapelser kommer att ske vid våra högskolor och universitet, och vad kommer att omstörtas och förstöras?

En sårbar punkt är själva lärarkåren, som redan befinner sig i ett bräckligt tillstånd. Det gäller särskilt dem som undervisar i ämnen som litteratur, historia och konst. Humanvetenskaperna står för en oförändrad eller minskande andel av alla utfärdade examina, delvis för att studenterna ofta betvivlar deras värde i den verkliga världen. Och samtidigt som de humanistiska institutionerna krymper samarbetar vissa institutioner för att krympa dem ännu snabbare (eller lägga ner dem helt och hållet), för att undvika dubbla anställningar i ämnen där studentefterfrågan är låg. Så har till exempel Columbia, Yale och Cornell tillkännagivit ett samarbetsprojekt som innebär att undervisningen i vissa språk – som rumänska, tamil eller yoruba – kommer att ske via telefonkonferenser. Det är bra för studenterna, eftersom ämnena fortfarande kommer att vara tillgängliga. Men det är dåligt för blivande lärare – efterhand som antalet tjänster minskar kommer forskning och stipendier i dessa ämnen att sina.

Hittills har de flesta vittnesmål om värdet av undervisning på nätet kommit från motiverade studenter, ofta vuxna som vill bygga vidare på vad de redan lärt sig i traditionella utbildningsmiljöer. Det handlar om personer med tydliga mål och tilltro till sin egen förmåga. Stanford har till och med etablerat en nätskola ”för begåvade studenter” från hela världen (ett internatprogram sammanför dem under sommaren). På läkarutbildningen vid samma universitet har man infört ”föreläsningssalar utan föreläsningar”, där studenter tillägnar sig materialet på egen hand utifrån korta videofilmer för att sedan sammanstråla i klassrummet och diskutera kliniska tillämpningar av vad de har lärt sig.

Men det är en sak att förvänta sig att briljanta tonåringar eller läkarstudenter ska vara självgående. En helt annan sak är att undervisa studenter som behöver grundlig vägledning. En färsk rapport från Community College Research Center vid Columbia konstaterar att studenter som läser nätkurser utan tillräckliga förkunskaper, enligt en av författarna, ”kommer längre efter än de skulle göra om de läste kurser med personlig lärarkontakt”. Michael Crow, en av arkitekterna bakom Fathom och nu rektor för Arizona State University, och förvisso ingen traditionalist, varnar för en framtid i vilken ”rika barn undervisas av lärare och fattiga barn undervisas av datorer”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Hur angelägna dagens studenter än må vara när det gäller att skaffa sig den ena eller andra kompetensen i en enormt konkurrenspräglad värld, är det många som fortfarande längtar efter den vidgning av såväl hjärta som sinne som är den sanna bildningens gåva. Det är svårt för mig att tro att upplevelser av det slaget kan komma till stånd utan undervisning ansikte mot ansikte och den fysiska närvaron av andra studenter.

Likväl är jag övertygad om att de som nu leder oss in i den digitala framtiden verkligen vill sprida bildningens gåva till fler människor än någonsin förr. För närvarande har ungefär 58 procent av studenterna vid USA:s offentliga fyraåriga universitet tagit examen efter sex år. Det vore till stort gagn för samhället om den nätbaserade undervisningen kunde förbättra den statistiken – även om det bör noteras att andelen som slutför sina studier bland studenter inskrivna på de storskaliga nätkurserna hittills är ännu lägre – bara 10 procent.

Alldeles bortsett från de storskaliga öppna nätkurserna finns det en imponerande rad nya försök att tillmötesgå fattiga studenter – däribland det likaså nätbaserade offentliga Western Governors University, som tar omkring 6 000 dollar i undervisningsavgift och utfärdar ansedda examina inom områden som informationsteknologi och företagsekonomi. Southern New Hampshire University – även det en icke vinstdrivande institution – har satsat hårt på nätbaserade studier, som man kombinerar med program på campus; och Carnegie Mellon University har presenterat ett ”initiativ för öppet lärande” som erbjuder betygs- och avgiftsfria kurser med stora interaktiva möjligheter, vilket verkar fungera bra inom vetenskap, matematik och nybörjarkurser i språk.

Hos de bästa av de nya utbildningspionjärerna finns en sant Emersonsk passion för att omskapa världen, för att förkasta den förlegade övertygelsen att förändring alltid innebär försämring. Hos dem känner jag ett innerligt instämmande i Emersons vägran att tro ”att världen avslutades för länge sedan” och i hans hävdande att ”liksom världen var formbar och flytande i Guds händer, är den för alltid det för varje gudomligt attribut vi riktar mot den”.

Inför en sådan översvallande entusiasm ter det sig dåraktigt och fåfängt att komma med invändningar. I en eller annan form är den uppkopplade framtiden redan här. Men om vi inte är ovanligt kloka i vårt bruk av denna nya makt kommer vi att höra oss själva säga som Emersons vän Henry David Thoreau sade, om en äldre teknikrevolution: ”Vi kör inte på järnvägen; den kör över oss.”

Andrew Delbanco är professor i American Studies vid Columbia UniversityTexten är hämtad från The New Republic. Översättning: Jim Jakobsson