Dikt och sanning
Idag har vi en god kunskap inte bara om atomen och dess delar, utan också om hur atomerna bygger upp all den materia vi känner. Newtons mekanik har på atomär nivå framgångsrikt ersatts med kvantmekaniken. Utan den Darwinska evolutionen, kompletterad med ingående kunskaper inom genetiken, vore modern biologi otänkbar. Om världsalltet vet vi idag att det kom till i stora smällen för knappt 14 miljarder år sedan, att det är väldigt stort och rymmer många miljarder galaxer liknande vår vintergata. Den naturvetenskapliga forskningen har gett oss en mycket god kunskap om materiens yttringar, från kvarkarna långt inne i atomkärnan till kvasarerna långt bort i kosmos.
En uppsjö böcker har under åren skrivits om denna forskning och om alla upptäckterna. De senaste decennierna har också böcker av mer spektakulärt slag gjort succé. Styrkta av de framgångar vetenskapen hittills haft, har ett antal tongivande fysiker – Stephen Hawking och Max Tegmark är några av dessa – tillåtit sig att spekulera i vad som kan finnas bortom dagens kunskapshorisont. De har bland annat argumenterat för att atomerna innerst inne består av supersträngar och att det finns många universa vid sidan av vårt eget. Visst måste forskare pröva djärva idéer om vad som kan finnas bortom kunskapens nuvarande gränser. Men så länge idéerna saknar starkt stöd av etablerade teorier eller av experiment och observationer måste man förse dem med varningstexten SPEKULATION. Det gäller särskilt när man för ut dem till en bredare krets. Så har inte alltid varit fallet.
Det är därför en lisa att läsa den nya boken The Big Picture av en annan tongivande fysiker och kosmolog, Sean Carroll. Den är skriven i en mer ödmjuk stil. Med god överblick över hela den västerländska tankevärlden vill han också ta ett större grepp på vad en världsbild innebär. Han vill inte bara skildra vad ett naturvetenskapligt synsätt innebär, vilka grundläggande metoder som tillämpas och vad som gör att dagens naturvetenskapliga världsbild har en mycket hög grad av tillförlitlighet. Han vill också argumentera för att en vetenskaplig grundsyn inte står i motsats till mänskliga värden som medkänsla och omtanke. Boken spänner således över stora delar av naturvetenskapen, från grundläggande fysik över livets och medvetandets materiella förutsättningar, till att också behandla många frågor kring värderingar, etik och religion. Kort sagt vill han motivera och förmedla vad det innebär att vara vad han kallar ”poetisk naturalist”.
Jag återkommer strax till vad termen ”poetisk” betyder i detta sammanhang. Vad som menas med ”naturalist” är lättare att beskriva: det är för Carroll att ha tillit till att det bara finns en värld, den naturliga värld vi ser runt omkring oss och som forskarna har undersökt så noggrant. Att vara naturalist innebär också att hävda att det i allt som vi ser inte finns något annat än atomer, att atomerna har smådelar, och att smådelarna – liksom växelverkan mellan atomerna – beskrivs av 1900-talets grundläggande fysikaliska teorier kvantmekaniken och relativitetsteorin. Denna förklaringsgrund sammanfattar Carroll i vad han kallar ”The Core Theory”, som jag här vill kalla ”grundbultsteorin”. I denna ingår även vår föreställning om universum, om dess struktur och om dess utveckling sedan den stora smällen. Allt detta är, menar Carroll – och de flesta forskare är beredda att hålla med – väl etablerad kunskap. Det skall tilläggas att, så strängteoretiker och multiversumkosmolog han än är, så undviker Carroll att spekulera kring supersträngar och parallella universa; sådant är definitivt inte en del av grundbultsteorin.
Att all materia består av atomer innebär inte att grundbultsteorin räcker för att förklara sammansatta fenomen: ingen kan idag från atomer och kvantmekanik räkna ut hur vädret blir imorgon eller vad liv är. Här kommer nästa grundidé i ”poetisk naturalism” in. Även om all materia består av atomer, och även om alla fenomen har sin upprinnelse i växelverkan mellan atomer, så är det mycket mer relevant och mer upplysande att beskriva vindens verkningar eller en levande varelse med andra termer och begrepp än ”enbart” som en ansamling av atomer.
Carroll talar om ”emergent phenomena”, framväxande fenomen. Ett exempel: att enbart skildra en luftmassa som en ansamling atomer i samspel är inte särskilt upplysande. Istället är det mycket mera informativt att tala om dess temperatur och tryck, och om vindstyrkan. Det är just det förhållandet att ett och samma fenomen kan beskrivas på flera olika sätt som Carroll vill återge med benämningen ”poetisk”. ”Poetisk naturalism” är alltså uppfattning att naturen lyder under grundbultsteorin, men att man måste ta hänsyn till att olika fenomen kan behöva skildras med andra termer och på annat sätt för att ta hänsyn till hur komplexa de är.
Vi måste alltså, menar han, inse att det finns en begränsning i vår förmåga att – ens med dagens superdatorer – beräkna hur atomer i samverkan beter sig och hur nya fenomen kan uppstå när många atomer samverkar. Carroll ser detta mer som ett praktiskt hinder, inte en fundamental begränsning. Det är atomerna, kvantmekaniken och de grundläggande krafterna som utgör grunden för en förklaring av vad som sker i världen. Ett exempel: även om grundbultsteorin inte i detalj kan förklara vad liv är, så behövs för en sådan förklaring enligt den poetiska naturalismen inga särskilda ”vitala krafter”, inte heller någon skapare. Övernaturliga fenomen har ingen plats i en naturalistisk världsbild.
Förtjänstfullt går Carroll igenom hur den naturvetenskapliga kunskapen har byggts upp och vad som är grunden till att den har vunnit så stor tilltro. Han betonar bland annat vikten av det som på forskningsspråk kallas ett bayeseanskt angreppssätt; namnet kommer från den engelske kyrkomannen och statistikern Thomas Bayes, som på 1700-talet lade den formella grunden för detta sätt att resonera. Lite schematiskt innebär angreppssättet att man hela tiden omprövar sin kunskap mot vad man undan för undan lär sig. I metoden ligger att man ställer upp hypoteser och gör förutsägelser om vad som skulle inträffa om hypotesen är riktig. Om förutsägelserna stämmer vinner hypotesen i trovärdighet, annars blir det tvärtom. En idé som har klarat många sådana prövningar har hög tillförlitlighet inom det område där den har prövats. Och omvänt: uteblivna bekräftelser ger låg trovärdighet.
Det är precis därför som grundbultsteorin har vunnit så stark tilltro och varför de flesta forskare är så skeptiska till parapsykologi. Det är dock, betonar Carroll, aldrig fråga om strikta, logiska bevis – som i matematiken – för att hypotesen är sann, ”bara” en viss sannolikhet för att den gäller. En hög sannolikhet jämställs, för alla praktiska syften, med visshet. Det är sådana överväganden som vi ständigt gör när vi lever och agerar, även om vi kanske inte alltid är medvetna om det. Tage Danielsson må säga vad han vill, men så fungerar vi i världen.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Carroll väjer inte för frågor kring värdenormer och livets mening. Självklart fordrar etik och värdeteori en beskrivning som ligger långt borta från grundbultsteorins terminologi, men det poetiska i poetisk naturalism har också här plats för de skildringar som är de mest tillämpliga. För en naturalist måste dessa skildringar inrymma att normer och levnadsregler inte kommer till oss genom några övernaturliga uppenbarelser eller påbud, utan är mänskliga påfund. Carroll betonar dock starkt att detta inte gör dem skenbara eller meningslösa. Meningen med livet kan visserligen inte sökas i några överjordiska, transcendenta trossatser. Att vi själva får skapa mening innebär dock inte att livet blir mindre meningsfullt för det!
Det är, kan man tycka, inte så mycket nytt som Carroll har att komma med. Allt det han tar upp har i en eller annan form behandlats förut. Men helgjutenheten imponerar. Jag uppskattar särskilt att han försvarar sin poetiska naturalism inte med dogmatiska resonemang utan genom att försöka övertyga med väl underbyggda argument.
Jag uppskattar också ödmjukheten i Carrolls presentation av vad vi vet och vad vi inte vet. Han lyckas med den svåra konsten att till läsaren förmedla såväl osäkerheten kring vad som ligger utanför kunskapens gränser som säkerheten i vad som ligger inom dem. Även om vi idag, exempelvis, saknar detaljerad förståelse för livets uppkomst, så talar allt för att forskarna skall kunna finna en förklaring baserad på grundbultsteorin. Ja, en naturalist hyser faktiskt så stor tilltro till grundbultsteorin att man vågar hävda att denna teori under alla omständigheter kommer att vara gångbar också framöver. Atomer kommer alltid att ha sin plats i naturförklaringen, om än kanske som en ”poetisk” beskrivning inom en ännu djupare teori.