Uttrycket ”meritokrati” myntades på femtiotalet av den brittiske sociologen Michael Young. Young noterade att Storbritannien på relativt kort tid hade gått från att vara ett samhälle där social härkomst bestämde vad människor kunde förväntas uppnå med sina liv, till ett där intellektuell prestationsförmåga var den avgörande faktorn. I sin dystopiska fabel The Rise of the Meritocracy beskrev Young en framtid där en intelligent och högutbildad elit härskar över en permanent underklass av ointelligenta, lågutbildade människor. Emedan de intelligenta människorna bara parar sig med andra intelligenta människor, och därmed också får intelligenta barn, är ojämlikheten total och oundviklig.

Om Youngs vision blir verklighet under det kommande seklet kan ingen säga att vi inte har blivit varnade. Charles Murray har lagt ner större delen av sitt liv på att kartlägga just denna utveckling. I det hyperkontroversiella verket The Bell Curve, författad tillsammans med Harvardprofessorn Richard Herrnstein, beskrev Murray hur varje individs intelligenskvot mer eller mindre avgör var han eller hon kommer att sluta i ett samhälle som alltmer präglas av ”kognitiv stratifiering”. Trots att boken kom ut för över 15 år sedan är dess budskap, och dess författare, minst lika omstridda som när den publicerades.

Charles Murray är på många sätt själv en ren produkt av den moderna meritokratin. Det var tack vare skiftet i intagningskriterier från så kallade ”sociala faktorer” (vem din pappa är) till meritokratiska (betyg och högskoleprov) bland amerikanska elituniversitet under sextiotalet som landsortsbon Murray fick möjlighet att studera vid Harvard.

Efter att han tog sin examen flyttade Murray till Thailand, där han sysslade med utvecklingsarbete. Många av hans senare insikter om hur världen fungerar kan spåras till denna period.

– Jag arbetade med människor som var mycket fattiga och kunde inte låta bli att notera hur lite deras materiella situation hade att göra med hur lyckliga de var.

När Murray några år senare arbetade med att utvärdera inhemska välfärdsprogram slogs han av kontrasten mellan det han sett på den thailändska landsbygden och det han såg i den amerikanska innerstaden. Inga av de program han utvärderade verkade göra människor vare sig lyckligare eller mindre fattiga – snarare tvärtom.

Det var denna insikt som låg bakom hans första bok, Losing Ground där han framförde tesen att det amerikanska välfärdssystemet gör mer skada än nytta och borde avskaffas. Det som gjorde Murrays resonemang särskilt övertygande var att han inte alls verkade ogilla fattiga människor. Hellre än att följa det politiska modet och polemisera om bidragsfuskande ”välfärdsdrottningar” så använde han statistik för att visa hur statliga program uppmuntrade självdestruktivt beteende inom samhällets mest utsatta grupper.

– Den värsta konsekvensen av 60-talets sociala program var utan tvekan splittrandet av den svarta innerstadsfamiljen. Alla andra problem – kriminalitet, arbetslöshet, avhopp från skolan – går att härleda från att det plötsligt blev socialt accepterat och ekonomiskt gångbart att uppfostra barn utan fäder.

Losing Ground blev en viktig del av republikanernas intellektuella arsenal när de tog över kongressen 1994. När Bill Clinton två år senare, till den amerikanska vänsterns förtvivlan, gick med på att urholka landets välfärdssystem tackade han Charles Murray för att ”ha gjort landet en tjänst”.

Några år efter att Losing Ground hade publicerats beslutade sig Murray och vännen Herrnstein för att skriva en bok om intelligens och dess samband med olika sociala faktorer. Nästan omedelbart efter att projektet påbörjats fick Murray sparken från tankesmedjan Manhattan Institute, som bara några år tidigare hade sponsrat Losing Ground. Ämnet ansågs helt enkelt för kontroversiellt. Murray lät sig dock inte skrämmas.

– Jag började forska på intelligens för att det är så förbaskat intressant. På den tiden var begreppet IQ praktiskt taget paria inom idéernas värld – man pratade helt enkelt inte om det. Under det sena sjuttiotalet utvärderade jag sociala program som var till för att hjälpa ungdomsbrottslingar i Chicagos innerstad. Bland de data som jag hade till mitt förfogande fanns de IQ-test som alla lagförda ungdomar i staden hade fått genomföra. Jag brydde mig inte ens om att skriva upp resultaten! Precis som alla andra så var jag helt övertygad om att IQ-test inte hade någon betydelse alls, att de var kulturellt betingade, och så vidare. Några år senare upptäckte jag till min förvåning att det fanns tonvis med vetenskaplig litteratur som visade att jag hade haft helt fel: att IQ-test faktiskt är ganska bra, att de mäter en hel del viktiga saker, att de korrelerar väl med inkomst, utbildning och framgång i livet, att de är lika giltiga för svarta som för vita etcetera. För en sociolog var det som att upptäcka ett gigantiskt fält fullt av diamanter som ingen vill plocka upp – en hel massa intressanta ämnen som ingen annan vill skriva om. Det var så The Bell Curve började.

Erik W Larsson: Men är inte IQ ett förlegat begrepp? Är inte Howard Gardners teori om mulitpla intelligenser att föredra?

Charles Murray: Howard Gardners teori är användbar när man diskuterar talanger. Det är onekligen sant att olika människor har olika talanger och att du kan få ut mer av att känna till en persons hela begåvningsprofil än att bara känna till vad vederbörande har för IQ. Det som driver de multipla intelligensernas förespråkare till vansinne är dock ett faktum som varit känt i århundraden; nämligen att resultaten från olika slags kognitiva tester tenderar att korrelera med varandra. Att det finns en generell faktor för mental förmåga – den berömda g-faktorn – är inte kontroversiellt inom vetenskapen idag. Sentida fynd om hjärnans aktivitet och struktur har bara stärkt denna konsensus.

EWL: Är inte IQ-test utformade på ett sätt som gynnar vita västerlänningar?

CM: I så fall behöver de ondskefulla testmakarna genast gå tillbaka till ritbordet och se till att de där förbaskade östasiaterna slutar skriva bättre på proven än vita européer. Ärligt talat: inget ämne har studerats mer utförligt är kulturell bias hos IQ-test. Den tekniska litteraturen är fullkomligt enstämmig; moderna intelligenstest är nästan helt fria från kulturell bias. Vissa av testerna har inget kulturellt innehåll över huvud taget; till exempel de som endast är baserade på abstrakta mönster.

När den publicerades år 1994 slog The Bell Curve ned som en meteorsvärm över det amerikanska kulturlandskapet. Trots att den var nästan tusen sidor lång och innehöll hundratals diagram och källhänvisningar blev den genast en storsäljare. Murrays medförfattare Richard Herrnstein dog några veckor efter det att boken publicerats, varför Murray på egen hand fick lov att försvara bokens kontroversiella slutsatser. Med sin förkärlek för kärnfulla och svepande uttalanden retade Murray fullkomligt gallfeber på landets liberala intelligentsia. I en uppmärksammad intervju med New York Times förringade han bland annat betydelsen av sociala barriärer för framgång och menade istället att ”dagens fattiga människor är fattiga för att de inte är smarta nog för att bli läkare”. Bokens allra mest känsliga kapitel var dock det som handlade om skillnader i IQ mellan olika grupper, framför allt mellan svarta och vita amerikaner.

EWL: Temat för The Bell Curve var intelligens, men om man ser till hur boken behandlades i media så får man intrycket att boken endast handlade om ras. Hur gick det till?

CM: Inte bara ras, utan ras och gener. Så om du frågar en godtycklig person på gatan om de har hört talas om The Bell Curve så kommer de att svara att det är en bok som försöker bevisa att svarta är genetiskt underlägsna vita. Jag och Richard upptäckte snart att ras och IQ har samma status idag som sex hade i viktorianska England; på ytan beter sig alla som om det inte finns, men innerst inne är alla helt besatta av det och bara väntar på en ursäkt att få prata om det. När vi berättade för vänner och bekanta att vi höll på att skriva en bok om IQ så gled konversationen alltid automatiskt in på ämnet ras, och därefter på gener. I efterordet till pocketversionen beskrev vi The Bell Curve som ett slags Rorschach-test. I slutänden spelade det ingen roll vad vi skrev – så länge IQ och ras var inblandat så projicerade människor alla sina obehagliga känslor inför ämnet på boken och sade: ”Titta vad de här gräsliga typerna skriver för något!”

– Jag mådde mycket dåligt under en lång period efter att The Bell Curve publicerades. Jag skulle inte beskriva det som skuldkänslor, eftersom jag inte tyckte att vi hade gjort något fel, men jag var definitivt tyngd av det hela. Men sedan en dag, när jag diskuterade The Bell Curve i något sammanhang, kom jag att tänka på bokens kritiker och sade något i stil med ”jäkla idioter!”. Och det är väl ungefär så jag har känt sedan dess. Reaktionen mot The Bell Curve var bara ren idioti.

EWL: Det verkar finnas en genuin rädsla bland folk att om det plötsligt är okej att prata öppet om sådana här saker så är det Auschwitz nästa. Är inte det en legitim farhåga?

CL: Bara själva tanken på att det skulle kunna leda till ett nytt Auschwitz innehåller så många antaganden om vad sanningen egentligen innebär. Ett av de antagandena är att sanningen, om vi plötsligt skulle prata öppet om den, är väldigt otäck och skrämmande. Vad jag och Richard försökte förklara var att de skillnader som existerar för det första inte är skrämmande, och för det andra att frågan om huruvida de har sitt ursprung i gener eller ej egentligen inte hör hit. Låt oss säga att du imorgon fick veta att skillnaderna i uppmätt IQ mellan svarta och vita helt och hållet var ett resultat av miljö; vad skulle det spela för roll för dig och ditt samspel med an dra människor? Eller om vi tänker oss det motsatta scenariot; att du skulle få reda på att skillnaden helt och hållet var ett resultat av gener. Vad skulle det göra för skillnad?

Imorgon, när du går och intervjuar Condoleezza Rice eller Barack Obama, skulle du då säga till dem att de är korkade? Självklart inte, eftersom du behandlar människor utifrån vilka de är, snarare än vilken grupp de tillhör. Det finns en genomsnittlig skillnad i intelligens mellan vita och svarta, vilket innebär att väldigt många vita är dummare än väldigt många svarta. Vad jag inte förstår är varför det skulle göra någon skillnad om man ser till hur du behandlar människor i ditt dagliga liv. Etniska tyskar har i genomsnitt femton poäng lägre IQ än etniska judar; ändå så var det tyskarna som anklagade judarna för att vara en ”underlägsen ras”. Så varför skulle ett ärligt samtal om de här sakerna leda till ett nytt Auschwitz när Auschwitz självt var ett resultat av okunnighet snarare än kunskap? Jag har väldigt lite tålamod med den typen av argument.

EWL: Men det verkar ju inte som om vi människor fungerar på det sättet. Ligger det inte i vår natur att generalisera om olika grupper hellre än att behandla människor som individer?

CM: Jag kan sympatisera med det du säger, eftersom jag själv ofta hör människor generalisera om grupper på ett sätt som är olämpligt. Jag vill dock mena att den typen av uttalanden är ett resultat av för lite diskussion om dessa ämnen än för mycket. Att svarta i genomsnitt gör sämre ifrån sig än vita i skolan eller på olika standardiserade tester har aldrig varit någon hemlighet, det var känt långt innan jag och Richard skrev vår bok. Problemet är att så länge man inte får diskutera sådana här saker öppet, så kan man inte heller tala om varför det är så viktigt att behandla människor som individer.

EWL: Vi får ju också komma ihåg att människor har andra egenskaper än just sin hudfärg; det vill säga att de också är långa och korta, trevliga och otrevliga, friska och sjuka, och så vidare.

CM: Absolut. De har alla möjliga kvaliteter som är mycket viktigare än vare sig deras ras eller IQ. Den reaktionen mot The Bell Curve som kanske roade mig mest var när folk anklagade mig för att inte ha förstått att de flesta människor idag är av blandat etniskt ursprung, och att man därför inte kan prata om ras. Mina två äldsta döttrar är halvasiater. Så ja, jag har förstått att de flesta människor idag är svåra att klassificera etniskt, det är ingen nyhet för mig.

EWL: Vilket är ditt allra värsta minne från Bell Curve-perioden, om vi kan kalla den så?

CM: Det finns väldigt mycket att ta av, men ett minne sticker särskilt ut. Steven Jay Gould, som skrev den berömda The Mismeasure of Man, recenserade boken för New Yorker. Han skrev alla de förutsägbara sakerna som andra redan hade påpekat för oss. Men jag kommer ihåg en rad som gjorde mig så arg när jag läste den att jag rullade ihop tidningen och kastade den i väggen. Gould diskuterade den utförliga regressionsanalys som vi hade genomfört för att få fram våra resultat och han skrev något i stil med att ”de nog ändå bara gjorde analysen en gång”. Varje analys i den boken är resultatet av månaders noggrant statistiskt arbete! Innan boken trycktes samlade jag ihop alla databaser och körde om varenda jävla analys ytterligare en gång bara för att vara helt säker på att allt stämde till punkt och pricka! Angreppen mot min kompetens och ärlighet som forskare var det som gjorde mest ont. Att bli kallad för rasist betyder inte särskilt mycket i dagens USA om jag ska vara ärlig; man kan bli anklagad för att vara rasist av alla möjliga skäl.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den kritik som The Bell Curve ådrog sig i media var oerhört hätsk och rörde allt från författarnas statistiska metoder till deras påstådda kopplingar till rasistiska forskningsinstitut. Bokens budskap påminde i mångt och mycket om det hos Losing Ground – att sociala ingenjörer som vägrar se otrevliga sanningar i vitögat ofta gör mer skada än nytta. Den fortsatta kognitiva stratifieringen av samhället ser Murray som en problematisk men oundviklig process som vi människor måste försöka hantera på ett realistiskt sätt.

– Vare sig man gillar det eller ej så är det ett faktum att globaliseringen kommer att skapa ekonomiska klyftor mellan människor av olika intelligensnivåer. Hellre än att överföra pengar mellan människor för att jämna ut löneskillnader på artificiell väg bör vi istället sträva efter är att se till att så många människor som möjligt kan uppnå lycka genom att hitta en värderad plats i samhället. Att ha en värderad plats innebär att någon skulle sakna dig om du försvann. Sådana platser kan bara existera om det finns något för människor att göra. En man som arbetar på en lastkaj för tio dollar i timmen kanske inte får någon större tillfredsställelse genom sin karriär, men han kan ändå känna att han har en värderad plats genom att ta hand om sin familj eller göra något värdefullt för samhället där han bor. Genom att ta över alla sådana uppgifter och överföra dem till en central byråkrati berövar vi många människor möjligheten att leva meningsfulla och lyckliga liv.

EWL: År 2008 skrev du en bok som hette Real Education. I boken riktar du hård kritik mot en intellektuell tendens i vårt samhälle som du kallar för utbildningsromantik. Vad är utbildningsromantik för något?

CM: Utbildningsromantik är föreställningen om att vilket barn som helst kan bli precis vad han eller hon vill om han eller hon bara får möjligheten. Den behandlas praktiskt taget som en dogm bland amerikanska pedagoger, vilket får mig att misstänka att ingen av dem har fler än ett barn. Ingen förälder som jag har träffat i mitt liv tror på utbildningsromantiken när det gäller deras egna barn. De inser ganska snart att Jane kan lära sig mer matte än Mary, och att det inte finns något som deras lärare kan göra åt saken. Egentligen tror jag inte att lärare innerst inne tror på utbildningsromantiken. Om de gör det så saknar de helt kontakt med verkligheten.

EWL: I boken hävdar du också att alldeles för många unga amerikaner går på college, och att många av dem skulle må bättre av att göra något annat. President Barack Obama har dock satt upp som ett av sina mål att öka antalet collegeelever i landet med åtta miljoner före 2020. Har presidenten fel?

CM: Det är ett idiotiskt mål. Republikanerna är å andra sidan precis lika idiotiska när det handlar om utbildningsfrågor. Ingen vill säga rätt ut att endast en liten minoritet av dagens ungdomar har någon nytta av att tillbringa fyra år i en universitetsmiljö och studera akademiska ämnen. För alla andra – inklusive en hel del smarta ungdomar – finns det betydligt bättre sätt att tillbringa de fyra åren direkt efter high school, och betydligt mer effektiva sätt för dem att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver.

Murray återvände nyligen till temat ”kognitiv stratifiering” i en uppmärksammad artikel i Washington Post. I artikeln ger han Tea Party-rörelsen rätt för att ha uppmärksammat hur landets mediala och politiska eliter helt saknar förståelse och empati för vanliga människor. Artikeln irriterade många och gav upphov till flertalet arga gensvar, företrädesvis från medlemmar av landets mediala och politiska societet.

– Artikeln var en sammanfattning av en tes som jag framför i min kommande bok Coming Apart at the Seams som handlar om den nya kognitiva eliten och vad dess uppkomst innebär för USA:s framtid. Charles Murray må själv tillhöra det intellektuella toppskiktet, men hans hjärta ligger ändå hos den amerikanska medelklass som han lärde känna som pojke, en klass som nu sakta är på väg att tyna bort. Hans vision för framtiden är skrämmande lik den som Michael Young beskrev femtio år tidigare i Rise of the Meritocracy. I Youngs bok får de ointelligenta massorna till slut nog och gör uppror mot sina intelligenta härskare. Murray, däremot, ser historien utvecklas annorlunda.

– Problemet med Youngs scenario är att det krävs en hel del organisatorisk talang för att sätta igång ett uppror över huvud taget. Men om alla intelligenta människor redan har svepts upp i meritokratin så lär det inte finnas någon kvar som är smart nog att organisera en revolt, eller hur?