Åtminstone den Kissinger som under mer än ett kvartssekel var den amerikanska utrikespolitikens starkast lysande fixstjärna, både som superdiplomat under Nixon- och Fordadministrationerna (1969-77), och därefter som ständigt efterfrågad och flitigt citerad som utrikesorakel. I boken Dr Kissinger och världshistorien har författaren David Andersson tecknat ett närmast filosofiskt porträtt av denne USA-diplomatins dinosaurie.

Boken är tacksamt nog inte ytterligare en vidräkning med Kissingers cyniska maktspel kring Chile, Pakistan, Östtimor eller Indokina. Och det är heller inte ännu en hyllningsskrift till duon Nixon–Kissingers djärva grepp att inleda avspänningsdialog med USA:s dåvarande huvudfiender Kina och Sovjetunionen på en och samma gång. David Andersson har istället borrat i Kissingers tankevärld och diskuterar hur denna formats av dels den europeiska storpolitikens historia, dels den nutida historia som Kissinger själv i högsta grad var med om att utforma.

Tämligen välbekant är Kissingers förkärlek för 1800-talets ”europeiska maktkonsert” (Concert of Europe) efter Napoleons fall och Wienkongressen 1815, som han själv mästerligt skildrat i sin doktorsavhandling To Restore the World från 1957 (i svensk översättning: ”Att återvinna världen” 1973). I Wien lyckades framförallt Österrikes och Storbritanniens utrikesministrar Metternich och Castlereagh, helt utan omvärldens och undersåtarnas insyn, åstadkomma en maktbalans i Europa som i stort sett bevarade freden i hundra år. Snilledraget var, enligt Kissinger, att man inte utestängde eller i onödan bestraffade Napoleonkrigens förlorare Frankrike. Därmed desarmerade man på förhand eventuella franska krav på nationell revansch.

Vid Versailleskonferensen 1919 efter första världskrigets slut begick segrarmakterna dock ett sådant misstag. Påhejade av hämndlystna folkopinioner bestraffade statsmännen Tyskland med stora landavträdelser och ohyggliga krigsskadestånd. Inte undra på, hävdar Kissinger, att ett tyskt revanschbegär frodades, med eller utan Hitler. Varken Tyskland eller kommunistrevolutionens Sovjet fick sitta med vid Versailleskonferensen, eller ens i Europas finrum under mellankrigstiden. Fredsfördraget i Versailles fick aldrig samma förankring i Europa som Wienkongressen hade haft, och därför uteblev en europeisk maktbalans som alla – även förlorarna – kunde acceptera.

Men även utan Versaillesfördragets pariastämpling av Tyskland hade de övriga europeiska stormakterna anledning att se upp. Första världskriget innebar paradoxalt nog att förloraren Tysklands geopolitiska ställning stärktes – starka grannar som Österrike-Ungern och Tsar-Ryssland hade kollapsat, samtidigt som ärkerivalen Frankrike var utmattat. En storpolitisk comeback av Tyskland var ofrånkomlig. Enligt Kissinger var därmed inte det ökända Münchenavtalet 1938, där Storbritannien, Frankrike och Italien vek sig för Hitler-Tysklands expansionskrav, fullt så avgörande som det ofta framställs. Med sin naiva tro på ”fred i vår tid” och opåkallade nedrustning (även i Sverige) hade det övriga Europa i själva verket sänkt garden på ett oförlåtligt sätt.

Att än en gång underskatta motståndaren var det aldrig tal om i efterkrigstidens USA, inte heller för Kissinger och Nixon. Men nu handlade det om supermakten Sovjet, som hade gott om kärnvapen och därför aldrig kunde besegras militärt. Därför, menade Kissinger, måste man försöka åstadkomma en ny sorts maktbalans, där det handlade om att hantera den olösliga konflikten att både USA och Sovjet kunde förinta varandra med kärnvapen. Så föddes och formades détente, avspänningspolitiken, med strikta nedrustningsavtal och en pompös toppmötesdiplomati som symboliserade de båda antagonisternas formella jämställdhet i stormaktspolitiken. Détente mötte hård kritik, både från amerikanska hökar som ansåg att Nixon–Kissinger och deras efterföljare därmed inbjöd till sovjetisk aggression, och från sovjetiska dissidenter som ansåg att USA offrade deras kamp för frihet och demokrati på avspänningspolitikens altare. David Andersson uppehåller sig ganska ingående vid båda sorternas kritiker.

I historiens backspegel hade kritikerna fel om avspänningspolitiken, medan Kissinger i stort sett fick rätt. I gengäld hade Kissinger, liksom de flesta av oss andra, rejält fel när det gällde den dramatiska inrikespolitiska utvecklingen i Östeuropa. Strax efter sin avgång 1977 formulerade han följande framtidsutsaga: ”Idag, för första gången i vår historia, står vi inför den vissa verkligheten att det kommunistiska hotet är evigt.” Så yttrade sig alltså Kissinger endast ett par år efter den banbrytande Helsingforskonferensen 1975. Där undertecknade 33 europeiska stater samt USA och Kanada ett närmast genialt kompromissdokument som kombinerade krav på respekt för existerande europeiska statsgränser (östsidans villkor) med krav på respekt för mänskliga rättigheter, enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I Helsingforsavtalet ingick villkoret att hela dokumentet skulle publiceras i framträdande medier i samtliga länder, vilket även gällde partidrakar som sovjetiska Pravda och östtyska Neues Deutschland. Att de mänskliga rättigheterna sålunda sattes på pränt i öststaternas paradorgan gav upphov till en revolutionär händelsekedja: frihetsmanifestet Charta 77 i Tjeckoslovakien, fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen, Gorbatjovs glasnost- och perestrojkapolitik i Sovjetunionen, vilka sammantagna kan sägas ha resulterat i kommunistdiktaturernas fall.

Det var förvisso inte Kissinger och USA som var pådrivande när det gällde skrivningarna i Helsingfors om frihet och mänskliga rättigheter. Initiativet togs av de västeuropeiska demokratierna, även om Kissinger–Nixon–Fords efterföljare plockade upp kraven på mänskliga rättigheter och gjorde dem till ett utrikespolitiskt huvudtema (Jimmy Carter), ett stridsrop (Ronald Reagan) och rentav ett motiv för anfallskrig (George W Bush). David Andersson visar tvärtom att Kissinger alltid ställt sig mycket skeptisk till att låta omsorg om mänskliga rättigheter påverka USA:s relation med kommunistdiktaturerna – det må gälla judar och andra dissidenter inom Sovjetblocket likaväl som de brutalt nedskjutna demonstranterna på Himmelska fridens torg i Peking 1989. Det är också här Andersson ger sitt allvarligaste underbetyg åt Kissingers supermaktsdiplomati: ”Hans okänslighet för mänskliga rättigheter bidrog också till en missbedömning av maktförhållandena mellan USA och Sovjet. Han förstod inte dynamiken i rättighetskrav eller skörheten hos diktaturerna.”

Ett annat huvudspår i realpolitikern Kissingers tänkande röner däremot tydlig uppskattning i David Anderssons bok. Med Kissingers egen, aningen egendomliga, formulering: ”Politikens centrala problem är inte att bekämpa ondskan utan att hålla rättfärdigheten i schack.” Vad som åsyftas är den ofta kontraproduktiva amerikanska benägenheten till självförhärligande moralism inom utrikespolitiken, en historisk övertygelse att det är Amerikas (av Gud givna) uppgift att sprida USA:s eget samhällsskick, frihet och demokrati över hela jorden – eller som George W Bush drastiskt uttryckte det: ”att göra slut på tyranniet i världen”. Knappast någon president undgår Kissingers kritik på den punkten (givetvis undantaget Nixon och Ford). I modern tid är ett uppenbart exempel John Kennedys svulstiga retorik ”vi är beredda att betala vilket pris som helst, bära varje börda […] för att garantera frihetens överlevnad och framgång”, som i förlängningen ledde till tio års Vietnamkrigskatastrof. Nära i tid ligger Bushadministrationens ovan citerade attityd efter 11 september-attentaten som lett till mer än tio års fruktlösa krigshelveten i Afganistan och Irak. Under Clintonadministrationens relativt fredliga år på 90-talet fick uttrycket ”America is the indispensable country” – att USA är oumbärligt för världsordningen – väldigt genomslag, något som idag framstår som närmast tragikomiskt med tanke på supermaktens snabba reträtt på de flesta globala arenor.

Så i centrala avseenden har Henry Kissinger tillhört de främsta belackarna av det egna landets utrikespolitik. Nära nog en lite udda avvikare, åtminstone tankemässigt, från huvudfåran av optimistiska världsförbättrare inom amerikansk utrikesförvaltning. David Andersson har genom sin analyserande närläsning av ett drygt halvsekels utsagor från denna diplomatins guldfågel visat att USA:s omvärldspolitik har varit märkligt oförutsägbar. Även före det kaos som nu verkar ha brett ut sig i världspolitiken.