Jazzen, en musikform som länge ansågs vara en samhällsfara och bestå av primitiva djungelvrål, har nu upphöjts till något av det högsta som mänskligheten har skapat. För somliga av oss är det ingen nyhet. Jag har känt till det ända sedan jag för fler decennier sedan än jag tänker erkänna hörde Charlie Parkers solo i Parker’s Mood.

Det är också signifikativt och till jazzens eviga ära att totalitära regimer gjort sitt bästa för att förbjuda den. Den fick inte spelas i Stalins Sovjetunion, och när franska musiker i det av nazisterna ockuperade Frankrike spelade ”St Louis Blues” gick den under namnet ”La tristesse de Saint Louis”. Jazzen har länge varit ett starkt vapen i USA:s mjuka maktutövning.

Jazzen hade inledningsvis dåligt rykte i fina kretsar, och den var i flera betydelser populär. Att lyssna på jazz hade inget snobbvärde, musikens amerikanska storstjärnor spelade upp till dans i svenska folkparker. Den var folkligt förankrad, den var sin tids populärmusik, och den hade sitt ursprung bland folket.

Jazzen som musikform har sina rötter i den amerikanska Södern bland slavar som slet ont på bomullsplantagerna och som inte hade glömt det musikaliska arvet från Afrika. Den blev snart en övervägande urban musik med New Orleans som ett slags ground zero. I sin kunniga, entusiastiska och instruktiva bok How to Listen to Jazz kallar Ted Gioia New Orleans smältdeglarnas smältdegel. Här möttes afrikanska, engelska, skotska, spanska, franska och säkert många flera musikaliska traditioner. Et voilà! En dag för mer än hundra år sedan stod Buddy Bolden där med sin kornett. Bolden har beskrivits som den förste jazzmusikern – and the rest is history.

Bolden efterlämnade inga inspelningar och dog vid ganska unga år på Louisiana State Insane Asylum. Ändå måste han, menar Gioia, ha gjort något helt nytt vars eko, och det är inga överord, skulle höras över världen.

Gioia är praktiserande musiker och författare till en rad utmärkta böcker om jazz. Han vet att jazz numera anses ha blivit ett nischintresse för insnöade nördar i den högre medelåldern; ungdomens musik har blivit gubbmusik. Han bygger sin bok, skriver han ”på idén att noggrant lyssnande kan avmystifiera i stort sett alla jazzens mysterier och underverk”. Men innan så kan ske måste vi, hävdar han, först göra oss av med mycket av det vi har lärt oss om klassisk musik.

Jazzmusiker var ofta till helt nyligen självlärda och saknade formell utbildning vid något konservartorium. Många tycks ha haft en mamma som spelade piano eller sjöng i den lokala kyrkokören. De skapade eller, med tanke på att så många av dem kom ur fattig, svart slum, var tvungna att skapa, sin egen approach till instrumentet. Alltså långt ifrån strikta, akademiska krav på hur man ska spela trumpet eller piano. Men spannet är vitt: Thelonious Monk skulle inte klara sig vid en akademisk pianoutbildning, medan Art Tatum eller Oscar Peterson förmodligen skulle spela skjortan av konkurrensen.

Gioia påpekar att tonträff inom jazzen skiljer sig från klassiska ideal där den vanligen ska vara exakt. En bra jazzmusiker har inte det kravet på sig, utan det ska helt enkelt bara låta bra. Gioia skriver att Miles Davis, som knappast var en virtuos på sitt instrument, gjorde tekniska misstag men att också dessa låter rätt. Och det är till slut det enda som räknas.

Åtminstone två egenskaper skiljer jazzen från de flesta andra musikformer. Stora delar av den är improviserad, och det ska svänga om den. Ingen vet i förväg hur det kommer att låta; samma låt kan ena stunden låta som en trött rutingenomgång av kända fraser för att i nästa stund bli helt magisk. Det ska också svänga om den. Gioia skriver att ”om man söker svängets hemliga källa så är en bra plats att leta efter den i samspelet mellan bas och trummor”. Han råder oss att lyssna till samspelet mellan Paul Chambers bas och Philly Joe Jones trummor i Miles Davis inspelningar från 50-talet. Att ge musiken den rytmiska elasticitet som ett genuint sväng kräver har, vitt spridda föreställningar om motsatsen till trots, ingenting med ett snabbt tempo att göra.

Allra svårast att få det att låta bra, skriver Gioia, är att lyckas i ett tempo som är aningen snabbare än en människas normala hjärtslag. Musiken låter lika naturlig som ett andetag men är i själva verket tecken på sällsynt mästerskap. För att rätt förstå hur det låter rekommenderar han oss att lyssna på Count Basies ”Li’l Darlin’” från albumet med de berömda eller kanske numera ökända omslagsbilden av en atombombsexplosion.

En något överraskande rekommendation från Gioia är att vi ska lyssna till medioker eller rent av dålig jazz (som han vänligt nog undviker att namnge) för att på så sätt begripa hur skickliga genrens mästare är. Det är, om liknelsen tillåts, först när man har sett allsvenska fotbollsmatcher som man riktigt förstår hur bra de bästa lagen i La Liga eller Premier League faktiskt är.

Gioia är en skicklig pedagog som guidar oss genom den skenbart enkla men i själva verket ofta intrikata uppbyggnaden av jazzkompositioner. Han tar oss igenom en tidig Jelly Roll Morton-låt som först låter ganska corny (delvis beroende på tidens – 1926 – primitiva inspelningsteknik), men som visar sig vara ett noggrant strukturerat stycke av en mästare. Något liknanden gäller enskilda solister. Mästarna konstruerar sina solon i distinkta fraser som känns färdiga eller självklara när man en gång har hört dem. Amatörerna klipper av sina fraser när de måste hämta andan.

Vänligt men bestämt tar Gioia sina läsare vid handen och tar med dem ända fram till själva musiken, som han dissekerar så att också formellt okunniga entusiaster förstår litet bättre. Men formalismen är något som passar bättre som analytiskt redskap när det handlar om det som omväxlande och inte så litet arrogant har kallats klassisk musik, seriös musik eller västerländsk konstmusik. (Som om inte alla dessa tre epitet skulle vara lika tillämpliga på Louis Armstrong, Duke Ellington och Charlie Parker som på Bach, Mozart och Stravinsky?)

Det går inte att exakt i noter ange hur en rytmsektion arbetar med rytmer, motrytmer, ibland före, ibland efter taktslaget. Elvin Jones trummor bakom John Coltranes saxofon trotsar skriftlig formalisering. Om en sådan vore möjlig, menar Gioia, skulle man kunna ersätta musikerna med förprogrammerade maskiner, något som tack och lov ännu inte är möjligt. ”En dag”, skriver han om Billie Holiday, ”kommer vi kanske att ha matematiska redskap för att dekonstruera nyanser av mikrotoner och rytmisk frihet i hennes sång. Det måste finnas något slags vetenskap bakom det som Billie Holiday åstadkom.”

Den stora styrkan i How to Listen to Jazz ligger i de 100 sidorna som är de mest tekniska och som kommer närmast att lära oss att lyssna utan att för den sakens skulle bli svårtillgängliga. Han lyckas väl med att förklara jazzens speciella takt, ton och rytm och han gör det utan notexempel. Man hade gärna sett att boken kommit med en cd med den musik som han beskriver och med exakta anvisningar av vad som händer. I brist på en sådan har vi förstås Youtube där mycket av det han talar om finns tillgängligt.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Resterande 150 sidor är en koncis översikt över jazzens stilar och exempel på deras främsta representanter. Gioias urval är ganska väntat och den som följer hans råd kommer inte att hamna fel. Hans smak är omfattande – han verkar uppskatta alla jazzens former från New Orleans till de allra friaste formerna. På den punkten skiljer han sig från många vanliga jazzfantaster som vanligen fastnat för (eller kanske i) en epok och stil och sedan dogmatiskt fördömer alla andra.

Gioia polemiserar mot dem som, enligt hans åsikt, idealiserar det förflutna och nedvärderar dagens musiker, som ofta är mycket skickligare än sina heroiska föregångare. De kan utan att svettas spela All the Things You Are i 7/8-takt; unga studenter spelar Coltranes Giant Steps som om det vore den lättaste sak i världen. Ändå finns här en skillnad som Gioia inte tillräckligt tar upp. Coltrane och hans kamrater skapade och erövrade en nytt och eget språk. Dagens virtuoser tar i många fall bara över och förvaltar det som andra har skapat.

Det finns många knep och vägar in i jazzens förtrollade värld. Gioia är en skicklig vägvisare men jag skulle vilka peka på ytterligare en väg. Något som kallas ”vocalese”, det vill säga när man satte text till berömda instrumentella jazzsolon. När dessa sjungs med en text framstår det ännu tydligare vilka sinnrika melodiska konstruktioner de är. Genrens mästare var Jon Hendricks, som textade solon av Davis, Parker och många, många andra. Lyssna till hans inspelning av Now’s the Time och sedan till Charlie Parkers med en mycket ung Miles Davis på trumpet.

I Hendricks poetiska inledning till George Russells klassiker från 1959 New York N Y reciterar han några rader som egentligen sammanfattar Gioias budskap: ”I wrote the shortest jazz poem ever written, nothing about kissning or hugging just one word: listen!”