Det är alltid frestande att tolka historiska skeenden och epoker metaforiskt och som representativa uttryck för olika idéer och principer. Kulturella, sociala och politiska processer skapar ju inte sällan mönster och mening också bortom sina egna tidsbundna kontexter och villkor, där historien som sådan kan erbjuda ett raster av möjliga uttydningar. Den efterkommande betraktarens tidsmässiga överblick gör det fullt möjligt att tolka och förklara olika förlopp utifrån den kunskap som har tillkommit i efterhand. Att de som levde på medeltiden (mellan antiken och renässansen) av naturliga skäl inte var medvetna om vare sig begreppet medeltid eller vad som historiskt skulle följa på deras egen tid, hindrar ju inte att vi i vår tid ser motiv och strukturer längs med tidsaxeln, hur anakronistiska dessa än kan te sig.

Under innevarande så kallade supervalår kan det finnas skäl att särskilt uppehålla sig vid och närmare granska den historiska period som ofta betraktas som vår specifikt västerländska kulturs fundament: den karolingiska renässansen under Karl den stores regim. Det går hur som helst inte att blunda för det symboliskt lyckosamma sammanträffandet att årets val till Europaparlamentet råkar sammanfalla med att det nu är 1 200 år sedan den frankiske kungen och ”romerske” kejsaren dog.

Eyvind Johnsons betydande roman Hans nådes tid utspelar sig just under frankerrikets utbredning under Karl den stores styre, och med särskilt fokus på hur frankerna tvingar langobarderna till underkastelse. Man kan föreställa sig hur dagens EU-skeptiker skulle kunna utnyttja romanens motiv för sina samtidspolitiska syften: det frankiska imperiet som en europeisk superstat som med övervakning och polisiär terror kontrollerar och förtrycker sina i grunden rättslösa medborgare. Instrumentaliserande tendenser i Europadebatten saknas för övrigt inte från något ideologiskt håll. Man skulle ju också kunna vända på resonemanget: langobarden Johannes – som i Johnsons roman sedermera blir skrivare vid den forne fienden Karl den stores hov – inser kanske i liberal anda att chanserna till ökat välstånd, fördjupad förståelse för det främmande och framförallt till en varaktig fred stärks i takt med spridningen av interkulturella relationer. Om man alltså istället väljer att se EU:s grundtanke som ett idealistiskt projekt sprunget ur idén om ett slags gemensam europeisk kultursjäl, kan man kanske betrakta Karl den store som Europas gudfar eller rentav grundare? De storslagna epiteten har hur som helst följt honom genom seklen: Europas fyrtorn, Carolus Magnus, Imperator Augustus.

Den meriterade tyska medeltidshistorikern Johannes Fried varnar dock för den sortens överilade metaforiseringar av historiska förlopp. I slutkapitlet i sin väldiga biografi Karl der Große, som har kommit ut lagom till pågående Karlsjahr, resonerar han om Karls inflytande på eftervärlden. Den tongivande historikern Leopold von Ranke beskrev i mitten på 1800-talet Karl som en ”världshistoriens exekutor”, medan den store renässansforskaren Jacob Burckhardt poängterar att ”den bildning som Karl den store företrädde i allt väsentligt utgjorde en renässans gentemot 600- och 700-talets barbari”. Sagorna och myterna om den store frankerkungen har under seklernas lopp gärna transformerats till politisk propaganda, där Karl utnyttjats både som konfrontationsfigur gentemot olika trosfiender och som fredssymbol för ett enat Europa.

Såväl fransmän som tyskar har framställt honom som en nationalhjälte (Charlemagne respektive Karl der Große), och självaste Napoleon såg i honom Frankrikes grundare. Efter andra världskriget var det, inte minst i Tyskland, tacksamt att åter uppmärksamma honom som en symbolfigur för Europa som ett transnationellt fredsprojekt, medan den franske historikern Jacques LeGeoff har beskrivit hans historiska arv som ett ”utkast till en gemensam europeisk kultur”. Årets Karljubileum uppmärksammas nu rejält i framförallt Tyskland, men också i Frankrike, där föredrag, seminarier, debatter, artiklar och nya bokutgivningar alltsedan i höstas har avlöst varandra. Den tyngsta titeln torde utgöras av Frieds i alla bemärkelser grandiosa biografi Karl der Große. Hans vetenskapliga noggrannhet och vittfamnande akademiska kunskaper på området, liksom det enorma källmaterialet borgar för att den perspektivrika studien framgent kommer att tjäna som ett vederhäftigt standardverk i ämnet.

Fried inleder med en intellektuellt hederlig påminnelse om vilka metodologiska problem som oundvikligen tornar upp sig för den som inlåter sig på att forska om tidig medeltidshistoria: ”Följande bok är ingen roman, men ändå fiktion. Den beskriver en bild som författaren själv gör sig av Karl den store eller Charlemagne. Den är subjektivt utformad och färgad […] Hur tillvaron djupast sett såg ut för 1 200 år sedan är idag inte längre möjligt att loda. Så kvar står blott den egna inbillningsförmågan.”

Livet på Karl den stores tid utgör alltså något som ofrånkomligen är oss främmande idag, vare sig det gäller språkbruk och känsloliv eller moraliska värderingar och uppfattningen av tid och rum. På liknande vis inleder en annan tysk medeltidshistoriker, Steffen Patzold, sin läsvärda bok Ich und Karl der Große. ”Den här bokens hjälte är min skapelse”, klargör han innan han ger sig i kast med att utifrån de historiska fakta som trots allt finns att tillgå teckna en åtminstone rimlig bild av en av Karl den stores närmaste medarbetare och rådgivare, hovmannen Einhard (som har lånat ut vissa drag till ovan nämnde Johannes i Hans nådes tid). Men Patzold erinrar alla som vurmar för den karolingiska epoken som en sinnebild för ett idealiserat Europa om att Karl den store och Einhard levde i en tid där de intellektuella och politiska spörsmålen var helt underordnade tankefigurer som dominerades av en kristen gemenskap i Guds tjänst. Men det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra, skulle det visa sig under Karls halvsekellånga tid vid makten.

Vid sin död 814 täckte Karl den stores frankiska rike ett geografiskt område motsvarande dagens Tyskland och Frankrike (minus Bretagne), Schweiz, Österrike och norra Italien. Lägg därtill rikets stora inflytande på östra och sydöstra delarna av Europa, så småningom också på Bysans och Orienten. Hovet i Aachen som sin tids Bryssel? Två huvudaspekter på Karl den store dominerar Frieds porträtt. Å ena sidan var han en härskare som främjade kyrkans utbredning över hela riket genom att på en mängd orter grunda nya biskopsdömen. I sin omsorg om kyrkans ordning och kristna normer genomdrev han reformer och verkställde statligt sanktionerade skydd åt prästerskapet och de kyrkliga egendomarna.

Förnyelsen av bildningsväsendet, som Karl personligen genomdrev, tjänade i grund och botten detta heliga ändamål. I enlighet med den kristna tron strävade han också efter att skydda och bistå det väldiga rikets många fattiga, liksom att skicka allmosor till mindre kristna församlingar utanför rikets gränser. Så ser historieskrivningen ut när Karls vänner och välgörare hållit i pennan. För alla dem som invaderades, ockuperades eller med vapenmakt besegrades och likviderades var Karl, å andra sidan, snarare en obarmhärtig våldsverkare och tyrann. Så ser det kungliga myntets andra sida ut. Gewalt und Glaube (Våld och tro) lyder också biografins underrubrik.

Lika mycket som Karl var kristenhetens beskyddare, utmärkte han sig som den evige krigarkungen, som likt de flesta andra härskare från den här tiden huvudsakligen legitimerade sin makt genom aggression. Att Karl bara fick uppleva två fredsår under sin långa tid på tronen är alltså inget att förundra sig över. Redan som ung var han, för att citera Fried, ”dömd att erövra”, missionera med svärdet och tvångskristna hedningar. Ändlösa fälttåg och slag mot langobarder och sachsare, saracener, bretoner och slaver gav honom det inflytande och den status som krävdes för att behålla makten, liksom möjligheten att öka sin popularitet genom att dela ut krigsbyten till sitt folk. Efter att på juldagen år 800 dessutom ha krönts till romersk kejsare av påven Leo III (ett första steg mot en tusenårig konstruktion i form av det tysk-romerska riket) kunde han stoltsera med att officiellt vara Roms och Heliga stolens protektor, liksom efterföljare till de romerska kejsarna, Carolus Augustus.

Men de framgångsrika krigen lyckades i sig inte smälta samman alla de främmande länderna och folken till ett homogent frankiskt rike. Erövringarna av de främmande kulturerna ledde sällan till en ökad kunskap om deras traditioner, religioner och härskarstrukturer. Dessutom hade frankerna ingen övergripande och abstrakt uppfattning om det egna imperiets geografiska utsträckning, och inte heller någon ordnad infrastruktur. Europa som idé och gestalt var alltså knappast något man då reflekterade över, eller ens var medveten om. Att kungen och kejsaren regerade över ett rike med runt 20 miljoner invånare hade man av allt att döma inte heller det ringaste begrepp om. Allt detta avslöjar, menar Fried, den blandning av ”traderad kunskap, fantasi och inbillning” som bestämde de allmänna föreställningarna om frankernas omvärld. I synnerhet relationen mellan de båda kristna världsdelarna, frankerriket i väst och Bysans i öst, hade länge varit komplicerat och präglats av ömsesidig skepsis och misstro. Konstantinopels diplomatiska status, mer lärdomsmättade antika traditioner och höga kultur fick länge frankerna att känna sig underlägsna. Men Aachen skulle så småningom vakna ur sin bildningsmässiga slummer.

De intellektuella läroprocesserna utvecklades alltså långsamt. Alltför långsamt, menade Karl själv, som politiskt dock var en strateg av rang och dessutom vetgirig av naturen (om än själv knappt skrivkunnig, om man får tro samtida hovvittnen). Kungen förstod snart att ett imperium i längden inte kan hållas samman av svärdet och korset allena. Gradvis men handlingskraftigt knöt han affärskontakter med främmande riken, tillgodogjorde sig andra kulturers vetenskapliga kunskap, också från den muslimska världen. Den karolingiska renässansen började så sakta ta form.

Till Gewalt och Glaube skulle Fried i undertiteln nu alltså ha kunnat lägga till ett tredje G: Gründung (grund, fundament). Karl beslutade sig helt enkelt för att med sina rådgivares hjälp ”befria frankerna från okunnighetens ok”. Kungadömet, kyrkan och imperiet var i trängande behov av en bildningselit. Planmässigt kallade han några av den tidens mest prominenta lärda från när och fjärran till sitt hov. Karls vittbekanta kunskapstörst och reformiver, liksom förstås frestelsen att få sola sig i den kejserliga glansen, lockade många till Aachen. Snart skockades en ”internationell” grupp av boklärda och vetenskapsmän runt kungen, bestående av langobarder, anglosaxare, irer och västgoter; en imponerande samling forskare och filosofer som sammantaget utgjorde ett dynamiskt system av olika bildningstraditioner.

Spänningar, fiendskap, avundsjuka och konkurrens mellan de lyckligt utvalda – ack, denna akademiska värld! – borgade för en intellektuell vitalitet och vetenskaplig blomstring som den latinska västvärlden inte hade upplevt på århundraden. Den avgjort mest inflytelserika och betydelsefulla av dessa boksynta mästare, och med särskilt avseende på det epokgörande reformarbetet, var anglosaxaren Alkuin från York, en av sin tids mest briljanta och lärda män. Från 780-talet var han verksam vid Karls hov och den egentlige utformaren av kultur- och utbildningsreformerna.

Framförallt utvecklades och spreds här en egen västlig tanketradition som på lång sikt skulle komma att förändra världen. Främst gällde det att tradera och förnya antikens vetenskapliga discipliner – astronomi, dialektik, retorik, matematik, etik – i akt och mening att ansluta dem till de stora kyrkofädernas läror. Men Karls modersspråk, frankiskan, var illa lämpat för vetenskapliga, filosofiska och teologiska studier på avancerad nivå, varför han personligen förordade korrigerade liturgiska och grammatiska handskrifter på latin, som snart också blev den politiska administrationens språk. Lägg därtill den kulturhistoriskt banbrytande skriftreformen med den karolingiska minuskeln – en föregångare till vårt skriftsystem.

Den nyvordna intellektuella eliten i frankerriket lärde sig alltså på nytt att tänka, tala och skriva på latin, som mer eller mindre likartat och konsekvent lärdes ut i rikets kloster- och katedralskolor. Den klassiska bildningsprocessen genom studiet av senantika texter ledde, understryker Fried, inte bara till att man lärde sig behärska de dialektiska metoderna och till en allt starkare tilltro till det förnuftsstyrda tänkandet, utan utmynnade framförallt i en specifikt västerländsk kultur med egna tanketraditioner.

Med imponerande detaljrikedom skildrar Fried särskilt de exegetiska spörsmål och teologiska diskussioner som i hög grad kom att prägla Karls världsliga styre i egenskap av såväl bildningsreformator som den romerska kyrkans skyddspatron. En något mer framsynt makthavare än dagens EU-politiker, kan tyckas. Men i grunden var Karls visioner kanske inte helt olika vår tids aktuella europeiska frågor om monetära unioner eller om exklusiva och stödjande befogenheter rörande handelspolitik och utbildningsfrågor.

En annan viktig person i Karl den stores absoluta närhet vid hovet i Aachen var nämnde Einhard, en spenslig men intellektuellt begåvad yngling från en obetydlig familj, utbildad vid klostret i Fulda. Med hjälp av intelligens, vetgirighet och flit kom han att bli en central figur under det halva århundrade han tjänade som inflytelserik rådgivare och privatsekreterare till såväl Karl som till dennes son Ludvig den fromme. I denna miljö av prakt och lyx, men också av missunnsamhet och oändliga intriger, lyckades han som få eller ingen annan hovman vinna uppskattning och behålla sin plats. Detta inte minst tack vare hans omvittnat milda natur och åtminstone på ytan prestigelösa karaktär. ”En outsider i maktens centrum”, sammanfattar Patzold i sin biografi. Einhard fick snabbt rykte om sig att vara en ypperlig diktare med stora kunskaper även inom bildkonsten och arkitekturen, påhejad av den prominente Alkuin som en gång hade rekommenderat kungen att anställa den unge mannen vid hovet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Mycket av det vi vet om Karl på ett mer privat plan kommer direkt från Einhards berömda Vita Karoli Magni (Karl den stores liv), en härskarbiografi och ett vänporträtt skriven åren efter Karls död och redan under Einhards levnad något av en ”bästsäljare”. Det är en av medeltidens mest traderade och kopierade skrifter och den enskilt viktigaste och mest tillförlitliga källan till livet vid Karl den stores hov. Vita Karoli är språk- och stilmässigt ett utmärkt exempel på den karolingiska renässansens ideal, präglad som den är av bildning och intelligens, och dessutom avfattad på ett språk och i en stil som anknyter till romerska klassiker som Suetonius, Cicero och Tacitus. Kärnfullt skriver han här om Karls krigståg, familjeförhållanden, mat- och sovvanor, klädedräkter och inte minst om hans kraftfulla gestalt (kungen gjorde i alla avseenden skäl för sitt namn).

Men Patzold är också noga med att framhäva Einhards egen fåfänga i skrivprojektet. Folket skulle allt förbluffas av hans retoriska glans, och Vita Karoli skulle påminna hela världen om vilken erfarenhet och mognad som utmärkte denne Einhard som hade varit verksam vid Karl den stores hov, på den tiden då frankerrikets stjärna lyste som klarast! Patzold återger i sin bok inte bara Einhards liv och verk, utan presenterar också en idéhistoriskt pregnant bild av den kulturella miljö som präglade det frankiska riket under Karls och sedermera Ludvigs styre.

”Han fann också stort nöje i att öva sin kropp genom att simma i de naturliga varmvattenkällorna och hade i simning inte sin överman. […] Till badet inbjöd han inte bara sina söner utan också stormän och vänner, ibland till och med hela skaror av drabanter och livvakter, så att det ibland kunde vara hundra eller fler som badade tillsammans.” Så skriver Einhard i sin Karlsbiografi, här i Birger Berghs översättning. Just Karl som storsimmare utgör det centrala motivet i konsthistorikern Horst Bredekamps rikt illustrerade och kultursemiotiskt genomsyrade studie Der schwimmende Souverän. Bilden av kroppen som politiskt motiv, alltså. Som alltid när Bredekamp är i farten – tidigare har han bland annat publicerat böcker om Darwins koraller och Leibniz som trädgårdsanläggare (Axess, nr 5/2013) – är perspektiven breda, spekulativa och ämnesöverskridande. Genom att låta sig avbildas som simmare upphöjer den politiska härskaren sin egen kropp till ett uttryck för spänst, handlingskraft, patriarkalisk omsorg och regeringsduglighet, menar Bredekamp.

Simmandet som huvudelement i den kroppsrelaterade politiska ikonologin har utnyttjats flitigt också på senare tid, där Mao Zedongs väldokumenterade pr-trick med en simtur i Yangtzefloden under kulturrevolutionen hör till de mer berömda.

Det rör sig här om kroppen som skulptur och spegel och en av det autokratiska styrets mest grundläggande insignier. För Bredekamp är Einhards kommentar om simövningarna och de kollektiva aktiviteterna vid hovets badanläggning ett typiskt exempel på Karl den stores ”bildaktiva symbolisering av sitt herravälde”. Ja, han hävdar rentav att den här sortens performativa manifestationer var centrala inslag i kungens styre och en direkt förutsättning för det frankiska imperiets expansion. Frågan är väl bara om tonvikten på all denna fysiska representation verkligen skulle vara utmärkande för just den mäktige frankerkungen snarare än ett tidlöst uttryck för enväldet, om också ett ovanligt upplyst sådant. Karl den store som mångskiftande maktsymbol lär hur som helst fortsätta att lysa upp vårt gamla Europa.