I hamninloppet till New York möttes de av frihetsgudinnan, som med sin fackla lyste vägen till den gyllene porten. Inuti piedestalen en bronsplakett med en klassisk sonett: ”Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she. / ”With silent lips. Give me your tired, your poor, / Your huddled masses yearning to breathe free, / The wretched refuse of your teeming shore. / Send these, the homeless, tempest-tossed to me, / I lift my lamp be­side the golden door!”

Att bli medborgare i Amerika var att bli lovad lika villkor mot löftet att arbeta med jämlika och likasinnade för nästa generations frihet, trygghet och välfärd.

Inget gav större stolthet. Inget gav större frihet.

Bilden är såklart en myt. Invandraren möttes i regel av fördomar från dem som invandrat några generationer tidigare. Det avspeglades i politiken. Konstitutionen ratificerades 1789. Redan året därpå kom tillägget att endast ”fria, vita personer” kunde bli naturaliserade medborgare. Business ville ha jobbare, men den dominerande attityden grundades inte i samhällsekonomiska termer. Benjamin Franklin representerade majoriteten när han i ett brev till sin forskarkollega Peter Collinson skrev: ”Those who come hither are generally of the most ignorant Stupid Sort of their own Nation.”

Varför, frågade han sig, skulle Pennsylvania bli en koloni för främlingar som aldrig skulle lära sig USA:s språk och vanor? Särskilt oroade han sig för de ”svartmuskiga”, till vilka han räknade spanjorer, italienare, fransmän och kuriöst nog svenskar.

Men politik är en sak. Hi­storierna som folket tror på är något annat. I det avseen­det har de många myter som givit USA dess självbild varit en stark drivkraft för att bygga landet. Djupast, viktigast och envisast av dem alla: The American Dream – som nu falnar för gott? För vad betyder det att det kommande presidentvalet står mellan Donald Trump och en stapplande Joe Biden?

Det är denna framväxande uppgivenhet David Leonhardt undersöker i Ours Was the Shining Future. The Story of the American Dream, där han i kapitel efter kapitel med relevanta fakta presenterar ett magnifikt missförstånd av Förenta staternas uppgång och möjligen förestående fall.

Vill man sätta fingret på vad det är som har försvunnit är första uppgiften rimligen att någorlunda väl beskriva den amerikans­ka drömmen.

Låt mig göra ett försök.

Det finns en vanlig uppfattning i Europa om att USA är ett ytligt och historielöst land. Min erfarenhet efter att ha levt i Kalifornien och Texas i ett decennium är att den utgår från en förväxling av lång historia med djup historia. Det är naturligtvis sant att ett någorlunda sammanhållet USA började växa fram först efter inbördeskrigets slut. Fram till dess var delstaterna fortfarande närmast autonoma i förhållande till en löst sammanhållen federation. Likaså är det moderna USA en ekonomisk, politisk och kulturell produkt av tiden efter andra världskrigen.

Men den ursprungliga skapelsemyten lever i vanliga amerikaners vardag. Misstänksamheten mot Europa är fortfarande stark. Referenserna till frihetskriget och inbördeskriget märks i den politiska retoriken på ett sätt som vore otänkbart i Sverige. Vilka reaktioner skulle möta den riksdagsledamot som från talarstolen beskrev sina politiska löften med hänvisning till frihetstiden och anspelade på Karl XII i debatten om Nato?

Tydligast syns den amerikanska historiens makt i den återigen uppblossande striden mellan nord och syd. Alla begriper att ett nytt krig mellan staterna inte skulle likna det förra, men lik förbannat: inbördeskrig har varit rubrikordet för tusentals artiklar sedan Trump vägrade erkänna sin valförlust 2020.

Med den synen på den seglivade amerikanska historien vill jag påstå att tre drivkrafter formade den amerikanska drömmen. Den första var det sena 1700-talets krav på frihandel och befrielse från skatter. Kraftfullare än vilken metallare som helst skulle Trumps väljare stämma in i ”Båd’stat och lagar oss förtrycka/Vi under skatter dignar ner”.

Den andra var flykten från det religiö­sa förtrycket, pilgrimernas huvudsakliga drivkraft. Religionsfriheten lockade miljoner immigranter ända in på 1900-talet.

Den tredje var viljan att undkomma fattigdomen.

De båda världskrigen realiserade drömmen inom ramen för en moralisk och patriotisk nationalism, som till sitt väsen inte äger sitt motstycke. Medan nationalismen i Sverige, England, Ryssland, Tyskland, och så vidare, vilar på ätter, språk, kultur och traditioner, samlas amerikaner kring ett knippe idéer. Skriv under på dem och din etniska bakgrund, hudfärg, religion­ och ditt språk är antingen betydelselösa eller starkt underordnade. Till och med när den röda faran och revolutioner svepte över världen i början av 1900-talet bar USA:s aktivister Star-Spangled Banner istället för röda fanor i sina demonstrationståg.

Så blev den amerikanska drömmen en motsägelsefull röra av individualism och nationalism, individualism och församlingar, individualism och en stark, gemensam strävan att skapa ett rikare land.

David Leonhardt beskriver den amerikanska drömmen på ungefär samma sätt. Här finns inga visioner om stora rikedomar, prestige eller berömmelse. Att ha en bra bil på garageuppfarten, ett hus med tre små sovrum och en gräsplätt på framsidan, detta garanterat av en trygg och fast anställning på industrigolvet – vad mer kan man begära?

Leonhardts missförstånd består i att han spänner hästen framför vagnen. Stommen i Ours Was the Shining Future är berättelsen om hur USA:s arbetare i den stora depressionens efterdyningar organiserade sig fackligt med växande ekonomisk tillväxt som följd, vilken i sin tur omsattes i en välfärd som i avgörande grad byggde på kollektivets kamp mot orättvisa villkor och civilsamhällets strävan att använda tillväxten till gagn för ekonomisk jämlikhet.

Att landets rikedomar efter inbördeskriget till följd av jordbruksexport, olja och därpå följande industriellt entreprenörskap i oroväckande hög grad tillkom rövarkapitalister är inte kontroversiellt.

Ingen säger heller emot att det var tack vare de organiserade arbetarna som USA:s enorma tillväxt under mitten av 1900-talet i huvudsak kom löntagare till del, vilket skapade en medelklass som definierade landet.

Däremot kan jag inte få ihop Leonhardts beskrivning av övergången från ett ytterst ojämlikt samhälle till ett jämlikare land med omfattande social mobilitet. För en svensk är det smått lustig läsning, då framgångssagan helt och hållet förklaras med att arbetarna organiserar sig i fackföreningar, tvingar fram kollektiv­avtal, och skapar en socialdemokratisk gren som småningom också tar över det politiska systemet.

Den amerikanska drömmen visar sig vara det svenska folkhemmet.

Jag tror att det var precis tvärtom. Att det amerikanska välståndet från andra världskriget och framåt växte ur små, politiska sammanhang, där städer var den absolut viktigaste enheten. Lokaldemokratin garanterades av en etnisk och religiöst homogen befolkning, där lojaliteten med gemenskapen i mycket liten utsträckning grundades i politik. Till delstaternas huvudstäder och till Washington DC reste representanter och senatorer, som utan djup skattekista arbetade för infrastrukturella satsningar som inte kunde motiveras på stads- och delstatsnivå, och från och med andra världskriget för ett federalt försvar, en idé som var kontroversiell in på 1900-talet, då den rädsla för en stark centralmakt, som uttrycks i konstitutionens maktdelning, fortfarande var levande.

Därmed motsägs inte på minsta sätt fackföreningarnas framväxt och den växande viljan att lyfta fattiga ur misär. Poängen är att den etablerade sig utanför politiken. Det var sedan när strävan mot fördelning, rättvisa och välfärd slukades av mäktiga och korrupta fackföreningar och politiken växte sig för stark, som utvecklingen stannade och den amerikanska drömmen falnade.

Allt tycktes hända samtidigt i en slumpmässig revolution. Nixon fortsatte Lyndon B Johnsons eskalering av Vietnamkriget. Rasismen, som inte i någon strukturell mening hade hotat samhället, exploderade som en trasig tryckkokare när systemets absurditet inte längre gick att dölja. Populärkulturen vände sig emot arbetarna och medelklassen. Oljekrisen tvärbromsade landets ekonomi och nästan över en natt vändes den eviga tillväxten till en ekonomisk kris som slog brett i hela samhället.

Isammanhanget var Watergateskandalen en liten sak, men symbolvärdet var enormt. Jimmy Carter berömda, ganska virriga malaise speech 1979, om hur USA sjunkit ner i en kris av sviktande självkänsla och oro, utgjorde kulmen på ett 20-årigt sammanbrott för det värderingstunga normsystem som i nästan två sekler karakteriserat samhället.

Idag talar siffrorna sitt tydliga språk. Av 1940-talisterna i USA tjänade drygt nio av tio mer än sina föräldrar. I generationen som föddes mellan andra världskrigets slut och mitten av 1960-talet kom åttio procent att tjäna mer än sina föräldrar. I Generation X, den som föddes på 1960-talet, var siffran 60 procent. De födda på 1980-talet hade en 50/50-chans att få det lika bra som sina föräldrar. Det är för tidigt att uttala sig säkert om Generation Y – millennials – men siffrorna tyder på att den nedåtgående trenden fortsätter. Fler kommer att se hur deras liv blivit fattigare än mammas och pappas, en känsla de bär med sig till sina barn.

Statistiken för social mobilitet går åt fel håll och den ekonomiska ojämlikheten växer. I ett kvartssekel har ekonomin vuxit mer än lönerna. Från andra världskriget till 1980-talet ökade låga löner snabbare än höga löner, sedan vände det. Bland dem som kallas arbetare är den förväntade livslängden idag lägre än på ett halvt sekel. Fler är tjocka. Fler sitter i fängelse. Dubbelt så många barn växer upp med bara en förälder. Klyftan mellan svarta och vita är i vissa avseenden större idag än vad det varit sedan Harry Truman var president. Det har gått två decennier sedan majoriteten amerikaner ansåg att landet var på rätt spår.

Det lustiga – tragiska – är att Leonhardt ser detta som en följd av misslyckad ekonomisk politik. Missförstå mig inte. Jag är ingen hard-liner när det gäller skattesatser och tycker att välfärdsstaten är en mycket god idé, men jag bär också en stark övertygelse att omfördelningspolitik aldrig kan fungera i ett samhälle som inte omgärdas av ett normativt ramverk som ger den stadga: om alla arbetar för den enskilde, då måste också den enskilde arbeta för alla.

Leonhardt gör observationen att den amerikanska vänstern sedan 1970-talet rört sig allt längre bort från den ömsidigheten. Arenan har blivit en annan. Idag slåss högern lika frejdigt i kulturkriget, men det var vänstern som avlossade det första skottet genom att nedprioritera ekonomisk politik för frågor om abort, vapen, religion, anti-­amerikanism, gender, etnicitet &c. Vad värre är, man har inte bara övergivit arbetarna, man beskriver dem som hatiska.

Det talas mycket om hur Donald Trump håller det republikanska partiet i ett järngrepp. Allt tyder på att det stämmer eller, kanske rättare, att det han företräder har tagit över partiet och att någon av samma snitt träder in när Trump själv går i pen­sion. Detsamma är sant för det demokratiska partiet. Nyligen mindes Joe Biden tiden då han inledde sin politiska bana. Hur han då såg de första vilsna stegen inom sitt eget parti: ”Vi lyssnade för mycket på limousinliberaler.” Sedan var en tyst en liten stund. ”Vi gör samma sak idag.”

Det finns viktiga och definierande stråk inom amerikansk politik och historia som jag knappt har berört, men Leonhardt följer också dessa: slavättlingarna och jämställdheten. Bilden han ger av den ekonomiska utvecklingen kan dock kalkeras även på dessa områden. Att utvecklingen för afroamerikaner var bättre från andra världskriget fram till kampen för medborgerliga rättigheter. Att stödet för att arbeta för jämställdhet mellan könen var starkare bland kvinnor i medelklassen fram till 1960-talet än efteråt.

Idag, noterar Leonhardt, är föräldrar inte sina barns förebilder. De ber om ursäkt för sin existens. För vänstern är arbetarnas strävan efter bättre välfärd ”inte tillräckligt heroisk”. Arbetare företräder inte längre sig själva – de eftersträvar inte hjälteroller – utan de företräds av ”professorer och universitetsstudenter”. Efterkrigstidens radikala populärkultur, som talade direkt till Amerikas arbetare, har ersatts av populärkultur som hånar Amerikas arbetare.

Ours Was the Shining Future är en rik bok, som förklarar Donald Trump bättre är kanske något annat jag läst. Ledsamt då att författaren, som kritiserar den amerikanska utvecklingen från vänster, avslutar med att efterfråga mer av det som vände politiken emot folket som byggde landet. Att han spänner vagnen framför hästen, som om det vore politiken som drar fram de goda värderingarna.

Bok:

OURS WAS THE SHINING FUTURE: THE STORY OF THE AMERICAN DREAM
DAVID LEONHARDT
(Random House 2023)