Drömmar på allvar
Sammanlagt blev det över 4 000 dagboksblad. Den nu till engelska översatta och utgivna versionen omfattar med kommentarer 2 500 sidor. Den har sysselsatt sju olika översättare och två redaktörer: Michael Caesar och Franco D’Intino.
Leopardi har aldrig haft en tanke på att publicera detta material. Han använde det som underlag för sin storartade poesi. En dikt återger syftet med dagboken:
Den bittra sanningen vill jag efterforska,till vad ändamål mänskosläktet lever…för vems räkning, för vems nöjedetta elände blivit till …
Han säger själv att han har skrivit ”a corrente penna”, det vill säga med löpande penna, tankarna förvandlas till text utan redigering, inte ett ord ändras. Läsaren får känslan av att blicka in i en medmänniskas hjärna, ocensurerad. Det är just denna introspektion som utgör genrens lockelse och psykologiska värde. Se till exempel dagböckerna skrivna av Jean Sibelius, Olav Hauge, Lubbe Nordström och Lars Norén! Sigrid Kahles dagböcker täcker 40 år och kommer att omfatta minst 20 volymer när de publiceras. Jag har läst. Det kommer att bli en glad dag för alla läskunniga.
Leopardis tankar är okonventionella. Den 22 april 1826 – 28 år gammal – skriver han:
Allt är ett ont. Det betyder att allt som existerar är ett ont. Varje ting är till uteslutande för ett ont ändamål … Det finns ingenting gott utom icke-existens. Den enskilde individen har varit och kommer alltid av nödvändighet att vara olycklig, och detta gäller hela mänskligheten. Gäller även djuren. Och inte bara djuren men allt som kommer i deras väg.
Han vill påminna oss om skriket när barn föds. Just så känns det att komma till jorden. Han hyllar sömnen och alkoholen – de hjälper oss att stå ut. Att gamla människor tar livet av sig, det är absurt att kalla det en tragedi. Det är ju en befrielse. Han avskydde den hycklade fromheten hos Metternich och Heliga alliansen. Brutus var hans man, inte Caesar.
Man förstår att Schopenhauer satte Leopardi högt. ”Ingen har så grundligt och uttömmande behandlat detta tema” – nämligen att icke-varande är det högsta goda. Nietzsche kunde heller inte komma förbi Leopardis radikala pessimism. Den ”fördystring” som enligt Nietzsche präglade 1800-talet hade i Leopardi den uppriktigaste företrädaren. Återstod bara ”att leva utan Gud och utan moral” och att eventuellt uppfinna en illusion som kunde få en att skratta ut svartsynen.
Hade Nietzsche läst Zibaldone, hade han upptäckt att detta med att uppfinna illusioner också förespeglade Leopardi. Fantasin är den stora tröstaren.
”En falsk tröstare”, säger de som kallar sig rationella realister. De har, säger de, bara sinne för matter of fact. Tomt skryt! För när det kommer till kritan bygger de hela sin tillvaro på fantasier. Ska de bygga en villa, köpa en rock, anlägga en blomrabatt, strax skapar de i sin fantasi den ideala villan, rocken, blomrabatten. Så snart behovet vaknar, vaknar fantasin. Det är hoppets princip, sa Ernst Bloch, en förutsättning för all utveckling. Både Samuel Morse och Alexander Bell var gifta med dövstumma kvinnor. Behovet av kommunikation väckte fantasin, den förre uppfann den elektriska telegrafen, den senare telefonen.
Ikarosmyten är kontraproduktiv. Den säger: sluta upp att söka förverkliga dina drömmar, de blir din undergång, Ikaros störtade ned i havet på sin första flygtur. Realisterna sa att flyga, det gör flugor och fåglar, människan aldrig. Andra tog drömmarna på allvar. De levde, trodde, tänkte uteslutande för sin fantasibild. Och planet lyfte. Idag flyger miljontals människor ovan molnen, en mil över markytan. De som hånade drömmarna står där med lång näsa.
Leopardi uppehåller sig inte vid fantasier som låter sig förverkligas materiellt. Det är fantasier, illusioner vi bär inom oss och som vi mer eller mindre låter styra vårt handlande som upptar honom. Den moderna, civiliserade människan har emellertid låtit förnuftet dissekera sönder illusionerna och förvandlat dem till tråkiga vidskepelser som man måste göra sig av med. Vi lyder under förnuftets tyranni och förnuftet vet att falsifiera alla myter och illusioner.
Hur annorlunda var det inte under antiken, utropar Leopardi. Då levde myten om fosterlandskärlek, och den gav glans åt begreppet ära och heroism. Venus och Dionysos garanterade båda möjligheten av ett jordiskt paradis. Efter döden skulle det bli annorlunda, då var man i Hades och törstade efter blod och tråkades. Det var kristendomen som vände upp och ned på värdena. Den placerade paradiset på hinsidan och förklarade den här jordiska sidan stå under Djävulens domvärjo (Lukas 4:6). Så kom kristendomen att bidra till att urholka illusionerna genom att ställa dem i skuggan av den enda monumentala illusionen: livet efter döden och domen. Jordelivet förvandlades till en prövning inför en fantasi.
Antikens människa, säger Leopardi, står naturbarnet och den primitiva människan närmare – för henne räcker det med en åskknall så vet hon att Gud finns till och måste tillbes. Vi moderna civiliserade har åskledare och räds varken fan eller trollen, för troll finns bevisligen inte alls och Djävulen är bara ett påhitt. Fast medge att bara man ser hur det går till här i världspolitiken, nog förefaller djävulska makter spela en roll. Eller är det förnuftet som lurar oss till djävulskap? Leopardis råd: ”Använd förnuftet till att krossa förnuftet… Förnuftet är intighetens moder.”
Leopardi är lika radikal som sina efterföljare Thomas Bernhard och Michel Houellebecq. Vad som återstår när alla illusioner har sopats väck är att ”åldras, bli sjuk och dö”. Och Houellebecq tillägger för den moderna människan ännu en pina som Leopardi slapp, nämligen att med jämna mellanrum ”fylla i blanketter”.
Den moderna förnuftsdominerade människans situation kan te sig heroisk – att stå naken i ett kallt ösregn – men eftersom alternativ saknas är det – trivialt. Återstår att uppfinna en bärande illusion.
Dessa dagböcker utgör det mentala utfallet av en svår livssituation. Giacomo var äldste sonen till en högättad greve – konservativ, kyrklig och konkursmässig. Fadern ville få in honom i kurian i Rom, det skulle ge namnet glans. Därför lät han klippa tonsur på pojken när denne var tolv, svart prästrock bar han från sex år. Med jesuiter som privatlärare studerade han kyrkofäderna. Han lärde sig latin, grekiska, hebreiska. Han var ett språkgeni. Redan vid 18 publicerades sju lärda essäer som han hade författat. Hans specialitet var ordens härledning. Hans studieflit var enastående. Om dessa sju studieår sa han att de var de bästa.
Modern var devot katolik och ansåg att världens affärer sköttes av Djävulen. Blev hennes tre barn sjuka, bad hon Gud ta dem hem till himlen. När Giacomo Leopardi blev puckelryggig (Potts sjukdom?), gratulerade hon honom, för med den bördan skulle han undgå många frestelser. Han fick aldrig någon uppmuntran. Hans yngre bror fick alla förmåner. Och när puckeln nått ett visst omfång, fråntog man Giacomo rätten att en gång bli ättens huvudman – den tog den yngre brodern. Och Giacomo skriver i dagboken att han nu har börjat hata sin bror – ”sådan är den mänskliga naturen”. Och, frågar han, hur kommer det sig att en puckelrygg aldrig blir kallad vid sitt namn utan bara får heta ”Puckelryggen”. Giacomo blev mobbad av sina egna. Och följden? ”Jag är den kallsinnigaste människan här på jorden.”
Det märkliga med dessa jeremiader är hur de förmår väcka läslusten. Till och med en Valse triste kan göra en glad. Världen betraktas med en kall och överlägsen blick. Texten säger: Jag tänker inte låta lura mig. Jag lägger korten på bordet hur nattsvart ni än tycker att det är. Allra bäst är Leopardi när han fångar upp det anekdotiska. Och där kan han ibland bevekas genom en stilla humor.
En kvinna på landet hotade sin skrikande pojke att om han nu inte lugnade sig, skulle hon ge honom som mat åt vargen. Just då passerade en varg förbi och hörde vad hon sa. Han tog det på allvar, satte sig ner och väntade på att kvinnan skulle komma med maten. Men vargen fick ingenting. Pojken somnade. Och hade han inte somnat, skulle det ändå inte ha skett honom någon skada.
Leopardi tog starka intryck av Rousseau. Han talar om civilisationens miljöförstörande krafter – vattnet blir odrickbart, luften farlig att inandas. Han hävdar att bönder har ett bättre omdöme än de lärde och att dagens jordägare i Italien är moderna, de plöjer inte, de bara ”latar sig”.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Trots att han dyrkar antiken för dess naturlighet så känner han inte till Winckelmann. Och den samtida i Italien bosatte Stendhal nämns inte – romanen Rött och svart kom dock redan 1831.
Av svenskar känner han till Karl XII och Linné. Madame de Staël nämner han många gånger med anledning av romanen Corinne, som skildrar italienskt lynne. I övrigt dominerar Cicero, Vergilius och Homeros. Och hans språkforskning upptas nästan helt av relationen latin–grekiska. Han var ju född och uppväxt i en tidigare grekisktalande provins.
Han frågar sig vilket ord som kan vara språkets äldsta och föreslår ordet ”slicka” – det har samma stam i många skilda språk (även i svenska). Situationen är: går det att äta, slicka! Känn efter!
Han gör upp listor över enstaviga ord – de är kanske äldre än flerstaviga. Av alla språk tycks honom grekiskan, tack vare sin stora böjlighet, vara det yppersta.
I den lilla staden Recanati, fyra mil söder om Ancona står Palazzo Leopardi ännu kvar med sitt bibliotek – den gången 10 000 volymer och med Voltaire på gifthyllan.
Att Leopardi slutade föra dagbok har han en lycklig omständighet att tacka. Han mötte kärleken i sin vän Antonio Ranieri. De sista sju åren levde de tillsammans i Neapel där manuskriptet idag förvaras.
Leopardi fann till sist den ”bärande” illusionen: en andlig ordlös auktoritet, kärleken. Det som inträffade blev ett slags dementi på dagböckerna. Att det skulle inträffa hade han hoppats på länge. Redan i oktober 1821, 23 år gammal, skriver han: ”Välsignad vare mänsklighetens förandligande!”