Genom den svenska integrationspolitiken har tjänstemän i den offentliga sektorn fått ökade kunskaper om hedersvåld. Förhoppningsvis resulterar detta i att fallen av tvångsgifte och hedersmord minskar. Det finns därför anledning att berömma både Mona Sahlin och Nyamko Sabuni. Men hur kommer det sig att oskuldskontroller, mödomshinnereparationer, barn- och tvångsäktenskap, hedersmord och ”balkongsjälvmord” ändå fortsätter att frodas i dagens Sverige? Varför finns det i dagens Sverige 70 000 ungdomar som på grund av regelverken inom hederskulturer inte är fria att välja livs- eller kärlekspartner samt är begränsade i sina val av klädsel, kompisar och utbildning?

Jag är född i ett land där hedersvåld fortfarande är både lagligt och systematiskt, där hedersmördarna lätt kan bli frikända med lite mutor eller får rabatt på sitt straff. I mitt gamla hemland går en av Pelas mördare, hennes far, fri, medan Pela ligger i en namnlös grav för att hon ansågs ha smutsat ner släktens heder. I mitt gamla hemland har männen än idag laglig rätt till fyra fruar. I mitt gamla hemland stenades 17-åriga Dua Khalil Aswad till döds av närmare 2 000 män på öppen gata, mitt framför ögonen på polisen den 7 april 2007.

Jag är född i irakiska Kurdistan, i en familj med två bröder och fyra systrar. Min far var en välbeställd handelsman, en underbar människa som gick till moskén fem gånger om dagen. Hans religionsutövning var en individuell angelägenhet och han var alltid snäll mot oss. Husets patriark var istället min mor vars religiositet var av det bokstavstrogna slaget, trots att hon inte gick till moskén (eftersom kvinnor var förbjudna att göra det på den tiden). Hon skötte hemmet och flickornas fostran med sikte på att vi skulle bli kökspigor.

Jag växte upp utan att lära mig att simma eller cykla, eftersom det uppfattades kunna skada min oskuld – en ren och fin flickas dyraste skatt. Jag blev könsstympad när jag var sex år, tvingades bära slöja när jag var sexton, och var nära att dödas av min egen bror när jag var sjutton. Han riktade då en AK 47 mot mitt huvud och krävde att jag skulle acceptera att bli bortgift med en mycket äldre man som jag aldrig hade vare sig träffat eller ens sett. Så fick jag välja mellan bröllopet eller döden. Jag ”valde” bröllopet men rymde strax före vigseln. Klanledaren kallade männen som inte kunde hantera mig för ”fittor”, medan jag kallades för ”den som hade stake”. Jag trampade på deras heder. År 1993 flydde jag till Sverige.

Redan under SFI-undervisningen reagerade jag över att flera kvinnor inte fick sitta bredvid männen. Detta visade sig inte vara någon engångsföreteelse utan en del i ett större mönster. Därefter har det nämligen kommit rapporter om skolor där man har satt upp skärmar mellan kvinnor och män, och svenska kommuner där man har infört särskilda öppettider i simhallar för kvinnor och män.

Så har man i Sverige fortsatt att odla föreställningar om könssegregation, om kyskhetstvång och om att ungdomar inte bör umgås eller gifta sig utanför den egna religionens och nationalitetens gränser. Slöjan, symbolen för kvinnoförtrycket, uppfattas av välmenande svenskar som ett exotiskt klädesplagg, trots att slöjan signalerar rigida religiösa påbud. Slöjan markerar ett nej till kärleksrelationer för den som inte är gift, ett nej till att flickor simmar med pojkar, ett nej till homosexualitet och ett ja till manlig överhöghet på en mängd områden i livet. Detta skulle aldrig accepteras av svenska politiker och feminister om det gällde svenska ungdomar. Men när det gäller de andra, ja, då accepteras intoleransen i toleransens namn. Då accepteras könsdiskriminering och då uttrycks förståelse för de mansdominerande organisationer som kräver speciella rättigheter – ”rät tigheter” som kränker och diskriminerar individer som barn, kvinnor och ungdomar inom de egna grupperna.

Kulturrelativismen och den identitetspolitiskt baserade multikulturalismen leder till hänsynstaganden gentemot de delar av olika kulturer och religioner som befinner sig i konflikt med mänskliga rättigheter. En kultur inskränker sig nämligen inte endast till musik, mat och dans. Inom hederskulturen sätter man även upp regler för hur man ska bete sig, röra sig och klä sig. Religionen är då något mer än att tro på Gud på det privata planet. Inom hederskulturen måste du tvärtom underkasta dig Guds ord sådana de har nedtecknats i Koranen för ett och ett halvt millenium sedan.

Begreppet ”religionsfrihet” borde kanske ändras till ”trosfrihet”. Det är en mänsklig rättighet att få tro på vilken gud man vill, men religionsfriheten utnyttjas i väst av islamistiska organisationer som vill använda religionen som maktinstrument för att begränsa friheten för kvinnor, barn och ungdomar även här i väst. Paradoxalt nog har dessa sistnämnda inte sällan flytt från religiöst förtryck – ett förtryck som nu via islamister, och med benäget bistånd från kulturrelativister, tränger sig på oss även här i Sverige och västvärlden i allmänhet.

Hedersmorden på svenskorna Sara i Umeå och Pela Atroshi i Irak hade kunnat förhindras. Det hävdade Fadime Sahindal på ett seminarium 2001 på Rädda Barnen, där det även deltog en professor i gynekologi som sydde ihop livshotade flickors mödomshinnor (vilka, noga besett, inte finns). Jag hörde på Fadime och lyssnade noga på ordföranden från Kurdiska riksförbundet som anklagade både henne och mig för kulturförräderi liksom för smutskastning av kurderna. Om fler hade lyssnat på Fadime hade det fruktansvärda mordet på denna modiga unga kvinna kunnat hindras. Liksom mordet på den unga pojken Abbas Rezai och, nu senast, hedersmordet på Jian, vars pappa dödade henne i Guds namn därför att hon, liksom Pela och Fadime, ansågs ha förvandlas från en ren flicka till en försvenskad hora.

Sverige är långtifrån unikt när det gäller hedersmord. Samma öde har mött 16-åriga Heshu i England, 19-åriga Qazala i Danmark, 21-åriga Sabat i Tyskland, 20-åriga Banaz i England, 17-åriga Dua i Kurdistan, 16-åriga Medina i Turkiet och många andra unga män och kvinnor runt om i Europa och resten av världen.

Samtidigt som hedersmordet på 16-åriga Medina uppmärksammades i svensk press, publicerade Dagens Nyheter en artikel om ett tusental muslimska taxichaufförer som hade blockerat Oslos gator i protest mot den norska publiceringen av Jyllands-Postens Muhammed- karikatyrer. Tänk om feminister, politiker, journalister och folk i allmänhet istället hade blockerat världens gator från Turkiet till Norge, Sverige, Bryssel och USA i protest mot den barbariska behandlingen mot Medina, som bunden med rep begravdes levande, därför att hon hade manliga vänner. Istället har våra ledande kulturrelativister och identitetspolitiska opinionsbildare som Massoud Kamali, Mattias Gardell, Jan Guillou och Gudrun Schyman varit upptagna med att kalla oss som har protesterat mot olika inslag och beteenden inom hederskulturer för rasister eller islamofober.

Varför sker då alla dessa hedersmord i Sverige? Efter mordet på Fadime den 21 januari 2002 utbröt förvisso något av en moralpanik i Sverige. Hon var ju redan tidigare känd som en offentlig person och debattör, som trots åratal av dödshot hade vågat trotsa hederskulturen. Nu blev det uppenbart för en större allmänhet att det bakom mordet fanns ett pådrivande kollektivistiskt tryck, vilket gjorde att det inte längre gick att bortförklara att många flickor (och för all del även pojkar) lever ett hedersrelaterat liv.

Dåvarande integrationsministern Mona Sahlin medgav att hennes tidigare tystnad berodde på feghet och lanserade några akuta insatser. Samtidigt tog hon emellertid på sig en slöja och besökte moskén på Södermalm, vilket var mer än en tillfällig markering av sympati med de muslimer som inte omfattade hederskulturer men ändå kunde känna fientlighet från icke-muslimer.

I samma veva tillsatte Sahlin nämligen en av landets mest arroganta kulturrelativister, Massoud Kamali, för att utreda den eventuella förekomsten av strukturell diskriminering i Sverige. Kamali, som förnekar hedersmordets kulturella och religiösa kopplingar, kom fram till att den diskussion om hedersmord som förekom i media kunde orsaka rasism, intolerans och diskriminering, och påstod att frågan fick överdrivet stor uppmärksamhet. I själva verket berörde den, enligt honom, endast några få flickor. Oss invandrare som kämpar mot hederskulturen kallade han för Pol Pot-kommunister och de svenskar, som äntligen vågade påtala skillnaden mellan mäns generella våld mot kvinnor och släktens kollektiva våld mot sina egna barn kallade han för rasister.

Statsrådet Sabuni fick epitetet ”husneger”. Och Gudrun Schyman gav honom eldunderstöd genom att kalla alla män över hela jordklotet för talibaner. Professorer som Kamali och Eva Lundgren samt politiker och feminister som Schyman planterade på så vis rasistskräcken i svenskarna, ivrigt påhejade av ett antal debattörer som introducerade och populariserade termen ”islamofobi” som beteckning av kritik mot olika problematiska inslag i islam och islamism.

Den rädsla som därmed uppkom för att bli kallad rasist eller islamofob var djupt olycklig. Jag har därefter ständigt mött den, när jag har följt upp hedersvåldsinsatserna. Det har hjälpt föga att Sabunis departement sände tydliga signaler om att hedersförtrycket mot ungdomar måste tas på allvar. På kommuner och länsstyrelser satt då redan (bortsett från på exempelvis länsstyrelsen i Östergötland) rädda svenskar som ville undvika konfrontationer med företrädare för hederskulturer, vilka regelmässigt har lanserat krav på ”kulturella och religiösa hänsyn”. Att utbilda tjänstemän i hederskulturers mekanismer må ha fungerat bra, men att få samma tjänstemän att visa civilkurage gick betydligt sämre.

Av konflikträdsla lade därför kommuner och länsstyrelser ut jobbet med att komma till rätta med hedersproblematiken på olika föreningar och organisationer med många invandrare, vilka ansågs ha bättre förutsättningar att ta hand om hedersproblematiken. På så sätt delegerades alltså ansvaret för att lösa problemen till invandrarna själva – i deras lilla hörn av samhället. Denna projektpolitik har dock bidragit till segregation genom att den har underblåst intrycket av att invandrares problem är begränsade till och bör lösas inom separata enklaver i samhället, på behörigt avstånd från den stora majoriteten invånare. En annan konsekvens har varit att allvarliga ideologiska motsättningar har uppstått mellan oss invandrare eller mellan oss jämlikhetsälskare, liberalt sinnade debattörer och konservativa och religiösa grupper.

Vid sidan av länsstyrelsens helt otillräckliga och trevande insatser är situationen hos andra myndigheter inte mycket att hurra för. De nonchalerade eller motarbetade helt sonika Sabunis nya icke- kulturrelativistiska agenda. Låt mig ta några exempel från de organisationer och myndigheter som man tycker borde ha anledning att driva just denna typ av frågor.

Jämställdhetsombudsmannen, Jämo, har konsekvent vägrat att beakta skillnaden mellan å ena sidan hedersvåld och å andra sidan det våld mot kvinnor som sker i samhället i övrigt. Man blundar här för att hedersmord är en ren avrättning. Domen kommer före handlingen; det bestäms var, när, hur och vem som ska göra det. Den eller de som verkställer mordet betraktas som hjältar eftersom de anses ha återupprättat männens heder. Även om många kvinnor naturligtvis mördas av män i det svenska samhället är de män som mördar kvinnor långt ifrån några hjältar. De döms till långa, kännbara fängelsestraffoch stigmatiseras i det civila samhället.

Däremot ägnar Jämo stor energi åt att kartlägga jämställdheten inom den svenska kyrkan, där man idag viger homosexuella par. Alltmedan Jämo undviker att befatta sig med de så kallade minoritetssamfund där homosexualitet uppfattas som sjukdom och är helt förbjuden. DO, diskrimineringsombudsmannen, håller tyst om de 70 000 ungdomar som diskrimineras på grund av hederskulturer. Sin närvaro i hedersvåldsdebatten markerar man istället genom att försvara bärandet av slöja och burka – dessa symboler för diskriminering av invandrarkvinnor. Därtill driver man fall för att få utverka skadestånd till islamister som kränker andra genom att vägra att skaka hand.

Också Amnesty ägnar mer energi åt att ta slöjan i försvar än åt hedersvåldet. Det förra sker med hänvisning till att det är en mänsklig rättighet att få bära även kläder som är symboler för kvinnoförtryck. När en av Amnestys anställda kritiserade slöjor, blev hon avskedad från sitt arbete i London. BO, barnombudsmannen, håller också tyst i hedersvåldsfrågan. De initierar inga kampanjer mot till exempel att många invandrarbarn inte får delta i skolans sexualundervisning, simlektioner, gymnastiklektioner och musiklektioner. De engagerar sig inte heller i pojkars omskärelse eller i invandrarflickors mödomshinnesrekonstruktioner, lika lite som i barn- och tvångsgiftermål, eller i de barn och ungdomar som kidnappas och skickas tillbaka till föräldrarnas gamla hemland.

Till sist några ord om Rädda Barnen som borde vara den största och viktigaste barnrättsorganisationen. Jag stödjer deras välgörenhet för fattiga barn, men jag kallade dem samtidigt för ”Fega Barnen” eller ”Rädda föräldrarnas kultur och religion”, när de censurerade Pernilla Ouis forskning om hederskulturer. Dock bör de berömmas för sitt ”dialogprojekt”, där man tog initiativ till samtal om mansoch papparoller med företrädare för manliga etniska organisationer i invandrarförorter, där man har haft svårt att fördra ”svensk” jämställdhet. Just dialoggruppen har arrangerat flera minnesvärda evenemang, bland annat det som jag tidigare nämnde, med Fadime på Rädda Barnen, där vi fick möjlighet att debattera hedersfrågan med representanter för diverse muslimska organisationer, men också med tjänstemän och statsråd.

Efter tio år på Dialogprojektet blev dock några av projektets anställda, däribland Niklas Kelemen, utslängda. De hade nämligen vågat kritisera kulturrelativismen och den förda integrationspolitiken. Det var glädjande att till exempel Nyamko Sabuni sände ut signaler på trots mot kulturrelativismen och mot en multikulturalism på identitetspolitikens grund. Som framgår av exemplen ovan har man dock på fältet inte följt upp de kloka initiativ som har tagits av ministrarna Sabuni och Sahlin.

Tyvärr är inte heller integrationspolitiken som helhet fri från den dubbla agenda som jag redogjort för ovan. Å ena sidan säger man nej till hedersförtryck. Men och å sidan portioneras via SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund) inte mindre än femtio millioner kronor ut varje år till olika religiösa minoriteters samfund, av vilka flera kultiverar könsdiskriminering och kyskhetsetik. Miljontals kronor når på så vis de konservativa manliga etniska organisationer, vilka istället för att hjälpa Fadime (något som hade kunnat ske genom att man, så som hon bad om, hade pratat med hennes pappa) kallade henne för kulturförrädare och visade förståelse för mördaren även efter mordet på henne.

Som ett annat exempel kan anföras hur statsministern å ena sidan fördömer hedersvåldet men å andra sidan tar in en moderat politiker i riksdagen, Abdirisak Waberi, som har nära relationer till den tidigare ordföranden i Sveriges muslimska råd, Mahmud Aldebi och hans fru Ibtisam Aldebi, vilka har propagerat för införande av sharialagar i Sverige. Waberi har i sin tur framträtt i STV och argumenterat för att män bör få slå kvinnor och att månggifte är bra mot otrohet.

Den här sortens dubbla budskap har blivit integrationspolitikens Janusansikte. Med den ena handen ger man några smulor till oss feminister med invandrarbakgrund som kämpar mot hederskulturer. Med den andra gödslar man marken på hederskulturernas ägor. Därför menar jag att det inte bara är hederskulturen utan i lika hög grad den blåögda kulturrelativismen som är ansvarig för morden på Sara, Pela, Fadime, Abbas och Jians.

Mot denna bakgrund har riksföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” sammanställt en önskelista till den nya integrationsministern:

1. Riv upp den integrationspolitik som baserar sig på kulturrelativistiska perspektiv, där man till varje pris inte vill stöta sig med företrädare för olika kulturer och religioner som kränker barnens rättigheter.

2. Se till att – så som Fadime tidigare föreslog – alla som kommer till Sverige får en gedigen utbildning i jämställdhet och barns rättigheter. Kräv att en sådan utbildning blir obligatorisk och baserad på insikten om att ”svensk” jämställdhet på många sätt är den absoluta motsatsen till de ”irakiska” eller de ”somaliska” varianter som idag omhuldas av många representanter för hederskulturer, vilka uppfattar Sverige som ett djupt omoraliskt land. Integration handlar om mer än utbildning, språk och jobb. Pelas farbröder som hedersmördade Pela och har dömts till livstidsstraff i Sverige var högutbildade; de hade jobb och kunde svenska språket.

3. Stäng de religiösa friskolor som fungerar som plantskolor för könssegregering. De utbildar barnen i religionen och inte om religioner. Skolor och utbildningsväsende bör hållas skilda från tusenåriga trosföreställningar som kräver kvinnlig underkastelse.

4. Förbjud slöjan, åtminstone för barn och i skolan. Sverige bör inte bidra till könsapartheid för invandrarbarn. Religion bör vara inskränkt till det privata planet och till att gälla vuxna.

5. Integrationsministern Erik Ullenhag måste inse att det har lett mer till segregation än integration med den förda projektpolitiken, där man från olika myndigheters sida har lämnat över ansvaret till etniska och religiösa invandrarorganisationer. Dessa organisationer har, med sina bidrag på flera miljoner kronor om året, främst lyckats underblåsa en utveckling i riktning mot små enklaver som står i motsättning till det svenska majoritetssamhället.

För att motverka detta behöver departementet knyta till sig en liten elitgrupp av modiga, engagerade, erfarna och kunniga kvinnor och män utan kopplingar till religiösa och etniska klanledare. Först då kan man ta upp kampen mot hederskulturer på allvar och avskaffa mödomskontroller och hedersvåldet i Sverige. Som bonus skulle Sverigedemokraterna få färre röster.