Donald Trumps spektakulära uselhet gör dessutom att en hel värld sitter och håller tummarna för att ett alltmer vänsterorienterat protektionistiskt demokratiskt parti ska ro hem presidentposten. Men de är ju i alla fall inte emot Nato och ser inte Estland som en naturlig del av Stor-Leningrad. Ribban har aldrig legat lägre.

Det anses vara fel med nostalgi. Men en sommar där nyhetsflödet inte förebådar civilisationens undergång hade ändå inte varit fel.

Men så på slutet så tog det sig. Det blev OS i Rio. Det var förvisso startskottet för nya eländesskildringar. Men den här gången var det mer journaliststyrt än händelsestyrt. Det var idel kända teman. Fattigdom, rasism, favelor, sociala klyftor, förtrampade minoriteter, förtrampade majoriteter och allt annat i det halvsekellånga narrativ som svensk Latinamerikabevakning känner sig trygg i. Brasilien är som ett dignande smörgåsbord för en svensk journalist.

Brasilianerna har onekligen sin beskärda del av ekonomiska, sociala och politiska bekymmer. En enkel lekman kan möjligen tycka att det skulle kunna finnas mer att berätta om ett tvåhundramiljonersland som är världens nionde största ekonomi och fortfarande hemort för många svenska industrier.

Men det var inte bara elände. Det visade sig nämligen också att den dynamiska duon Lasse Kronér (folkkär underhållare och så kallad ”go gubbe”) och Jonas Sjöstedt (ordförande för vänsterpartiet och proletariatets självutnämnde ledare) kunde ena sig i ett rejält svenskt kvällstidningsrasande kring det faktum att de inte kunde se på OS.

I Kronérs fall föreföll det bottna i en kanske inte bara smickrande teknikinkompetens. I Göteborgs-Tidningen delade han med stor generositet med sig av denna: ”Jag blir galen. Jag sitter och hoppar runt mellan 42 olika kanaler. Helt plötsligt kom det upp porr – när jag ville se idrott.” Av artikeln framgår tyvärr inte hur han hade reagerat om det varit tvärtom.

Senare i intervjun verkar Kronér närmast tappa sitt existentiella fotfäste när han ställs inför dessa 42 tv-kanaler. ”Jag fattar liksom inte var centrum är. Var ska man börja? Var är grunden för det hela?” Onekligen frågor värda att fundera över. Var är ”centrum”?

Enligt GT är Kronérs slutsats att ”regeringen borde subventionera sändningar av nationell idrott – och att de bör skötas av public service”.

Sjöstedt å sin sida ”rasade” för att han inte kunde titta på OS-simningen i sitt sommarresidens. Med den retoriska glöd som bara en reformerad kommunist på semester kan uppbåda förklarade Sjöstedt att det är ”en demokratifråga”.

Jag brukar om Sjöstedts företrädare Lars Ohly säga att hans engagemang för demokrati är upplyftande. Framförallt för att det visar att det faktiskt går att skaffa sig helt nya intressen på äldre dar. På ett plan är förmågan att göra storpolitik av vardagliga personliga motgångar högst imponerande. Det ligger något grandiost över det. En sorts proportionslöshetens skönhet som är värd all beundran.

Vanliga enkla människor utanför den socialistiska ledarkadern biter i sin fantasilöshet i det sura äpplet och accepterar att man en gång köpte sig ett sommarhus där det inte nödvändigtvis råder samma standard som hemma i stan. Jag tillbringade två dygn i juli i en stuga utan vattenklosett. Jämfört med ojämn tillgång till OS-simningen hade det antagligen varit gnistan för en världsrevolution.

Men i vår simpla borgerlighet så tiger vi. Istället för att fråga oss vad Lenin hade gjort, så släpar vi oss till radiohandlaren och köper loss en parabol och ett abonnemang för några hundringar. För är det OS så är det ju OS. Det är ingen demokratifråga. Det är livet. Man försöker ta det vidare. En dag, en månad, ett år, ett OS i taget.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det är lite som detta med 42 kanaler eller att råka ut för ”accidental porn”. De flesta av oss biter ihop. Försöker själva hitta ”centrum”. Eller så tar man helt enkelt hjälp av någon. Få väljer att lyfta sina vardagsbekymmer till regeringsnivå.

Sjöstedt kan å sin sida trösta sig med att en betydande del av befolkningen är förskonade från detta sommarhuselände. Enligt LO har 50 procent av befolkningen inte tillgång till sommarstuga eller husvagn. Huruvida de har tillgång till 42 tv-kanaler är väl oklart. Men sannolikt har de det.

En sak verkar i alla fall säker: The revolution will not be televised. I alla fall inte hos Jonas Sjöstedt.