En eftermiddag i början av 1970-talet klev journalisten John Gerassi in på Parisrestaurangen La Palette, i korsningen av Rue de Seine och Rue Jacques-Callot. Han var försenad till en lunch med Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir och synbart uppriven.
Existentialisterna var fel personer att närma sig tårögd, men Sartre och de Beauvoir hade umgåtts med Gerassis föräldrar och känt honom sedan han varit en liten pojke. De visade överseende med den unge mannens borgerligt anstrukna sentimentalitet.

”Var är la petite?” sade Sartre, med sitt vanliga smeknamn på Gerassis flickvän.
”Det är över”, sade Gerassi.
Sartre, som i ålderdomen blivit nästan blind, kisade en lång stund mot den unge mannen.
”Nå, jag avundas dig. Själv har jag aldrig i hela mitt liv gråtit över en kvinna”, sade han därefter.
Vid hans sida satt alltså livskamraten sedan mer än fyrtio år. Senare har Gerassi berättat hur de Beauvoir blev ”förkrossad” av Sartres kyliga ord. Uppenbarligen hade åtminstone hon ”spillt tårar på sin älskare”.
Sartre, som anade att han begått ett misstag, försökte nyansera:

När Castor [Sartres smeknamn för de Beauvoir, franska för ”bäver”] och jag bestämde oss för att ha vad man kallar ett öppet förhållande, insåg vi att passion oundvikligen leder till känslor av ägande och avund. Så vi beslutade, som du ju vet, att vårt förhållande skulle vara ”nödvändigt”, men att vi skulle äga friheten att också ha andra, som vi kallade ”kontingenta”. Det krävde att vi eliminerade passionen, den sortens hårda känslor som ofta manifesterar sig i form av tårar.

Programförklaringen kommer från den flydda modernitetens motsvarighet till Dr. Phil. I tidstypisk estetik erbjuder Sartre existentialismens lösning på vår egen tids primära konundrum, formulerad på avlusad konsultsvenska: Hur lägger vi livspusslet?

Så rör vi oss från la rive gauche och Paris rökiga kaféer till de ljusa och fräscha bostadsrätterna (som nyss var hyresrätter) på Norr Mälarstrand i Stockholm. Det är tiden för Miljöpartiets och Sverigedemokraternas maktpolitiska genombrott. Hemma hos Kungsholmsliberalen hänger ett svartvitt porträtt av Sartre på gästtoaletten, i bokhyllan står Det andra könet, otummad. Här formuleras inte kontraktet mellan älskande i främmande filosofiska begrepp, det tecknas i scheman på rostfri kylskåpsdörr eller i digitala kalendrar.

Hämtningstider jämkas med arbete och träningspass, när barnvakten tillåter skrivs romantisk rendezvous in och varannan månad individuella herr- och tjejmiddagar, en kombination av ironisk gest och eftergift till något man helst inte låtsas om. Sedan fyller man det existentiella tomrummet: smakar av olika olivoljor (nötiga eller jordiga); sätter surdeg och maler kaffebönor; vässar knivarna i shirogamistål och fäster dem ovan den nya köksbänken i borstad marmor; väljer en HBO-serie ur samlingen; plockar med lufttorkad salami och taleggio (saluhallsinhandlade delikatesser), stilfullt utlagt på designad bricka på unikt soffbord framför 46-tums-teven; läppjar sin Amarone.

Och så kräver man bättre förskola, tågen i tid och assisterad dödshjälp – när den dagen kommer – på privat, men skattefinansierad klinik, där dämpad Schumann spelas i bakgrunden, ekologiska doftljus brinner, hänsynsfull personal i vanliga kläder, inga vita rockar, bjuder på ett glas vin (som ingår!). Visst är det värdigt! Trevligt, inte dystert, kanske lite vemodigt, men döden är ju faktiskt sorglig, det får man inte glömma. Drick ur nu, till sista droppen!

Eftervärlden betraktar inte Sartre som en originell filosof. Han uppehöll sig vid konfliktytor och begrepp som identifierats och granskats djupare av tidigare tänkare. Men han besatt en intuitiv känsla för att skapa en speciell air kring sin person och ägde en säregen förmåga att formulera filosofiska oneliners och anekdoter.

Han skrev om filosofi i amerikanska Vogue; flicktidningen Mademoiselle publicerade en artikel med tips till tonåringar på existentialistisk litteratur; redan 1947 gjorde Boris Vian honom till centralfigur i sin surrealistiska kortroman Dagarnas skum, i vilken stalkern Chick ruinerar sig på att köpa allt som någonsin skrivits av Jean-Sol Partre, filosofen på modet; den 12 augusti 1950 publicerades Pius XII:s encyklika Humani Generis, med uttalad läsanvisning att den skulle förstås som en motskrift till existentialismen; när verklighetens Sartre greps i samband med 1968 års studentdemonstrationer avfärdade president de Gaulle tanken på rättsligt efterspel med orden: ”Man arresterar inte Voltaire”.

Och Sartres lockelse har varit uthållig. Den 21 juni 2010, när han skulle ha fyllt 105 år, bytte franska och tyska Google ut sin logotyp till en svart och röd illustration med en tecknad bild av Sartre i mästrande pose. På Norr Mälarstrand skulle man ha sagt att han vårdade sitt varumärke väl.

Detta gjorde att Sartre både personifierade och legitimerade tidsandans praktiska rekommendationer. Rättfärdigandet skänktes genom auktoritet, inte argument. Om jag får tillåta mig själv att låta post-strukturalistisk: Sartre – personen – blev en dogm.

Men trender får sin mening av sin flyktiga karaktär. Det var ungefär vid tiden för Gerassis möte med Sartre som denne också blev ett skämt. I Woody Allens film Play It Again Sam (1972) vankar regissörens alter ego, Allan Felix, omkring på ett museum, när han får syn på en ung kvinna:

Allan Felix: Det är en förtjusande Jackson Pollock, inte sant?
Kvinnan: Ja, det är det.
Allan Felix: Vad säger den dig?
Kvinnan: Den återger universums negativism, existensens fruktansvärda, ensamma tomhet, intet, människans utsatta belägenhet som tvingar henne att leva i en öde, gudlös evighet, som en svag flämtande flamma i ett oändligt vakuum av avfall, skräck och förnedring, som omvandlas till en värdelös tvångströja i ett svart, absurt kosmos.
Allan Felix: Vad gör du på lördag kväll?
Kvinnan: Begår självmord.
Allan Felix: Fredag kväll, då?

Det är lätt att se replikskiftet som en symbolisk slutpunkt för Sartres symbios med samtiden. 1968 års surmulna Demonstranter- Mot-Allt har blivit dagens entusiastiska Konnässörer-Av-Allt. Sakta håller Sartres spöke på att upplösas. Inflytandet för den världsbild han förkroppsligade har emellertid dröjt kvar utanför akademin, i politiken och bland dess stödtrupper; först nu håller vi på allvar på att lämna den bakom oss. Sartres utgångspunkt var att Gud dog och övergav människan. Inspirationen kom från Friedrich Nietzsche:

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. ”Vart Gud har tagit vägen?” ropade han, ”det ska jag säga er! Vi har dödat honom — ni och jag! Vi är alla hans mördare! […] Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? — även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare?

Nietzsches rader dryper av desperation, men för den svalare Sartre hade det aldrig funnits någon Gud. Det var illusionen om gudomlig mening som hade dödats; i Sartres klarspråk de borgerliga värderingar och traditioner som bär upp det kapitalistiska samhället. I Existentialismen är en humanism förklarar han vad som finns kvar av människan sedan dödköttet karvats bort:

… det finns kvar ett vara hos vilket existensen föregår essensen… […] Alltså finns det ingen mänsklig natur, eftersom det inte finns någon Gud som kan föreställa sig den. […] Människan är inget annat än vad hon gör sig till.

Det enda som ger oss ett större värde än ”en bit mossa, en påse sopor eller ett blomkålshuvud” är förmågan att föreställa oss själva i en framtid. När vi förverkligar framtiden är vi ensamma, utan stöd i Gud, människans väsen, naturen, traditionen eller värderingar. Den friheten är upphovet till vår existentiella ångest: vi är ”dömda att vara fria”. År 1880 skriver Fjodor Dostojevskij i Bröderna Karamazov: ”Om Gud inte fanns skulle allt vara möjligt.” Sartre, som utnämner just det citatet till existentialismens nollpunkt, går dryg ett halvsekel senare längre: om Gud inte finns är allt tillåtet, inget är ex ante ont eller gott, värdefullt eller värdelöst, skönt eller oskönt. Vi hade blivit våra egna Skapare.

Det låter som en omöjlig vision, och Sartre (som ju själv var människa) anade tidigt att existentialismens krav var i bokstavlig bemärkelse omänskliga. Sålunda förblev hans djupt isolationistisk filosofi en ungdomsprodukt. Vägen bort från den filosofiska hopplösheten blev politiken. Under resten av livet brottades han med att smälta samman existentialismen med marxismen – den obegränsat fria människan i förening med människan som fullkomligt fjättrad.

Existentialismens extrema inflation av människans frihet representerade motsatsen till marxismen, enligt vilken enskilda ställningstaganden alltid är illusioner, och värderingar och åsikter ofta står i direkt strid med egna intressen. Genuina val är en borgerlig propagandamyt, fri vilja en kristen villfarelse. Kategorierna vi tillhör skänker oss en opersonlig identitet. Du är arbetare. Du är borgare. Du är kapitalist. Du är proletär. Du är kvinna. Du är man. Men du är aldrig annat än i härledd bemärkelse ditt eget jag.

Mellan de båda fanns en grundläggande strategisk konflikt. Marx eftersträvade politisk revolution och spådde att dess konsekvenser skulle frigöra människan, Sartre ville först skapa en ny människa för att därigenom uppnå politisk förändring. Den moraliska spänningen mellan de båda perspektiven undgick inte uppmärksamhet. När existentialismen växte fram betraktades den av renläriga marxister som ytterligare en version av borgerlighetens individualistiska myt.

Så varför sökte Sartre en allians när relationen i grund och botten bestod i konflikt? I Les aventures de la dialectique (1955) prövade Merleau- Ponty en politisk-psykologisk förklaring: det var kommunismens totalitära metod som lockade Sartre. Om varje individ är existentiellt avskärmad från andra människor, då finns det inga skäl att förvänta sig någon samhällsförändring. Därför såg Sartre ingen annan utväg än politiska tvångsmedel för att störta den rådande ordningen. Till grund för den instinkten låg hans djupt kända förakt för den borgerliga livsstilen, något han rent känslomässigt behövde leva ut på ett mer expansivt sätt än att bara på egen hand välja det bohemiska livet på vänstra stranden – han krävde av sig själv att eliminera fenomenet helt och hållet, för alla.

I marxismen såg han verktyget. Men eftersom marxismens yttersta sanning var analysen av individen som alienerad från sitt eget jag till följd av borgerlighetens strukturer, var praktisk framgång beroende av att folket underkastade sig en insiktsfull, politisk auktoritet. Slutsatsen blir givetvis pervers: frihetens förverkligande förutsätter tvånget. Konklusionen har aldrig varit främmande för vänstern, men har då formulerats i termer av ekonomisk frihet. Sartres fusionering av ismerna vred tumskruvarna ytterligare några varv till att gälla också vår existentiella frihet.

Individens ångest fördjupades av att hennes personliga val gäller för hela mänskligheten. Vi tyngs likt lagstiftare av våra besluts universella anspråk. Bördan består inte i dina banala livsval, utan gäller vilka värden, möjligheter, skyldigheter och rättigheter som ska komma att förknippas med att vara människa. Vi är skyldiga att välja våra egna liv, men äger inte rätten att välja utifrån ett personligt perspektiv. Exempel: Familjen som lever den borgerliga myten skadar sig själv, men det verkliga problemet är att den genom sitt beteende beskär friheten också för alla andra familjer. Att låta sig underkastas borgerlighetens ofriheter är med andra ord inte bara ett självskadebeteende, det är framför allt ett osolidariskt beteende.

Det är mot bakgrund av den människosynen som det fortfarande kan vara tillåtet, till och med obligatoriskt, att vara revolutionär idag på Norr Mälarstrand eller i Folkpartiet eller som finansminister (med normbrytande hästsvans). Förtrycket stavas nämligen ytterst inte barkbröd och statarlängor. Det stavas fredagsmys, kärnfamilj, mamma som poppar popcorn medan pappa tar sig en whisky, lilla flickan i rosa nattlinne med volanger, pojken i pyjamas med Superman på bröstet.

De har mage att tro, i denna stackars familj, att de faktiskt har en trevlig stund som de valt alldeles själva, när sanningen är att de är fångade i järnhårda strukturer som undanröjer deras skenbara valfrihet – och därmed är vi också varandras fångvaktare. Den som sålunda väljer att inte staka sin egen väg faller offer för vad Sartre kallade mauvaise foi, ond tro, och ”gömmer en obehaglig sanning eller framställer en obehaglig osanning som sanning. Till sin struktur framstår alltså ond tro som en falskhet. Det som förändrar allt är dock att med ond tro är det från mig själv som jag döljer sanningen.”

Folkets självskadebeteende i existentiell mening rättfärdigar en ny sorts politiskt tvång, som rättfärdigas genom att vara moraliskt överlägset. Det har utövats både med järnhandske och med silkesvante, men det har varit närvarande i Västerlandet under hela den sen- och postmoderna perioden – också i Sverige.

Det finns alltså en tanke om ett gigantiskt lurendrejeri. Dess uttryck under en stor del av 1900-talet inriktade sig på föreställningar om arbetskraft, värde och ägarskap, men har sedan marxismens död istället kommit att kanaliseras i termer av social konstruktivism och intersektionalitet. Den starkast lysande blomman i buketten har varit feminismen och dess akademiska bastard genusvetenskapen, med tillhörande politiska rekommendationer. De borgerliga idéerna och välståndets bestickning gör könsmaktsordningen till ”den förtryckta varelsens suck, hjärtat i en hjärtlös värld och själen i själlösa omständigheter”, för att använda sig av Marx karakterisering av religionen.

Tryggheten maskerar förtrycket, lika för slaven som för kvinnan. Hjärtat och själen är självbedrägeriets storheter, fredagsmyset i familjens hägn är massornas opium. Individen förstås fortfarande i egenskap av sitt medlemskap i en påhittad kategori, men nu delar den osynliga makten inte in oss i klasser, utan i kön. Vi är alla, med undantag för upplysta politiker på vänsterkanten (dit vi i det här sammanhanget räknar hela det svenska, politiska etablissemanget) och deras bakgrundskör, skröfs i ett bråte som flyter i en bäck: lika mycket som skröfset bestämmer vi våra livs riktningar.

Vilken var 1900-talets mest idiotiska idé? Var det att människan bara kan leva ett meningsfullt liv i ångest eller uppror? Var det att den person lever i en lögn som tycker sig approximera lyckan i sin problemfria vardag och hellre vill se mer av sådan förutsägbar vardag än mindre? Eller var det idén att den vuxna, välutbildade människan, vid sina sinnens fulla bruk och efter moget övervägande, inte ens förmår att bedöma huruvida hon är nöjd i vardagen?

Alla dessa tankar går att härleda från en filosofisk dumskallarnas sammansvärjning: marxismens alienation, existentialismens onda tro, strukturalismen och historiematerialismen. Men ismerna hade inte överlevt metamorfosen från den senmoderna perioden in i vår tid, om de inte fasat in i en vidare postmodernitet, som i sin praktik gavs exponentiell tillväxt av de liberala och de socialistiska politiska partierna. Idag är existentialismen som filosofilika död som marxismen, men efter sitt frånfälle lever den kvar som en vålnad i politikens veckotidningsversioner.

Jag har i andra sammanhang jämfört feminismen med frenologin. Forskningen om hjässans välvning – vars popularitet var som störst under 1800-talets första hälft – lärde att olika delar av hjärnan representerar olika talanger och förmågor. Man kunde känna av personligheten på skallbenets form: om delen av hjärnan som ansvarade för sparsamhet var extra stor, formades skallbenet och gav en utbuktning som avslöjade snålhet. Jämförelsen består i att frenologin, liksom genusvetenskapen, i ovetenskapligt låg grad använder välslipade begrepp och empirisk evidens; att också genusvetenskapen fick stort genomslag genom mekanismer som påminner om dem som driver fram paradigm inom konsten; att också genusvetenskapen fäller skadliga omdömen om människor mot bakgrund av slapp teori; och att genusvetenskapen liksom frenologin är död. Ekon av genusvetenskapen, i form av institutionaliserade beslut och verklighetsfrånvända gerillasoldater, lever kvar, men framåtandan har förbytts i defensiv vrede.

Bemötandet var talande, bland annat jämfördes jag med Hitler i public service-kanalen P3, andra röster i debatten återkom gång på gång till påståendet att jag var emot kvinnlig rösträtt. Men givetvis finns det inga skäl att identifiera genusvetenskap med kampen för rättvisa. Ett sådant misstag är av sent datum, politiskt motiverat, och utgår från den människosyn som fusionen av existentialismen och marxismen pressade fram. Innan senmodernismen förväntades den vuxna, välutbildade människan, vid sina sinnens fulla bruk och efter moget övervägande, faktiskt vara pålitlig i sina självbedömningar. Då ansåg kvinnor att de var värda rösträtt. Dagens kvinnor efterfrågar inte feminismens kravlista. Kampens rättfärdigande kräver därför Sartres och Marx unkna människosyn, som gör en sådan observation irrelevant.

Idag skrattar vi åt frenologin. Vi ska skratta åt genusvetenskap snart, men vi ska också känna obehag när vi tänker på hur lättvindigt ledande politiker övergav sina demokratiska värderingar. Det går en röd och obruten tråd från tvångssteriliseringarna till dagens politiska partier, däribland Moderaterna och Folkpartiet: att med politiska tvångsmedel skapa den perfekta människa, till priset av vanlig hygglighet, respekt för varandra och grundläggande friheter.