Inder 1980-talet genomfördes videorevolutionen. Filmen blev på ett nytt sätt del av människors vardag. Naturligtvis hade filmen varit det populäraste av alla medier redan tidigare, men konsumtionen hade varit begränsad till biograferna eller till televisionens utsändningar på givna tider.

Med videokassetten fick man möjlighet att äga en kopia av filmen själv, att kunna titta på den när, var och hur man själv önskade. För den som sedan 1960-talet älskat amerikanska västernfilmer var det en gudagåva att kunna se Sam Peckinpahs Det vilda gänget (1968) om och om igen, och dessutom att på fester tillsammans med andra kunna avnjuta och diskutera någon särskild scen som fastnat på näthinnan.

Redan på 1930-talet hade den inflytelserike tyske filosofen Walter Benjamin diskuterat filmen i termer av ett reproducerat konstverk som förlorat sin aura, den unikt konstnärliga autenticitet som kunde anknytas till målarens tavlor eller teaterskådepelarens monologer. Filmer kunde reproduceras i hur många kopior som helst, även om det höga priset på celluloid då kraftigt begränsade antalet. Med videobandspelaren hade filmens reproduktionsnivå emellertid ökat drastiskt och miljoner billiga kopior av exempelvis Tony Scotts blockbuster Top Gun (1986) spreds effektivt över hela världen.

Videon var ett bra och enkelt format. Bildkvaliteten var ungefär hälften mot direktsänd tv; ljudkvaliteten betydligt bättre. På 1980-talet kom ett nytt medium för hemkonsumtion, ett medium som fick visst kommersiellt fotfäste i USA, men som aldrig frälste Europa. Det handlade om laserdiscen, en skiva i lp-format. Dessa var dock ganska dyra och här hemma var det bara de allra mest entusiastiska filmälskarna som skaffade sig laserspelare. Bildkvaliteten var ungefär 30 procent bättre än video; ljudet var ypperligt, särskilt hos de konsumenter som började skaffa sig sofistikerade förstärkar- och högtalaranläggningar, inte sällan med guldpläterade kablar anslutna till laserspelaren.

laserdiscen kunde lagra de då nya segmenterade ljudformaten, främst Dolby Digital med dess sex kanaler (inklusive basen). De flesta experter är ganska ense om att ljudet utgör en lika stor upplevelse som bilden när man ser film. På laserskivorna började man också lagra extramaterial av olika slag, särskilt ägnade för entusiasterna. De kunde handla om kommentatorsspår, med filmens upphovsmän eller kända filmkritiker. För den som vant sig vid video var laserdiscen en enorm upplevelse, särskilt som hemprojektorn samtidigt gjorde sitt intåg på marknaden – att projektorerna då var så lågupplösta att de lade så kallade insektsnät över bilden brydde man sig inte om. Man kunde exempelvis uppleva de bastanta bastonerna i Steven Spielbergs Jurassic Park (1993), som gav full kraft åt attackerna från en datoranimerad Tyrannosaurus rex i en två och en halv meter bred bild i vardagsrummet.

Hela utvecklingen inom hemtekniken bidrog till den amerikanska filmindustrins ekonomiska triumfer under 1980- och 90-talen. Och under den senare hälften av perioden gick film- och medieindustrin förbi det flyg- och rymdteknologiska komplexet som USA:s mest inkomstbringande exportindustri. Strömlinjeformade actionfilmer genererade inkomster i miljardklassen; pengarna från biograferna dubblerades av intäkterna från videokassetten. Och som grädde på moset spelade laserdiscarna i alltmer häftigt designade hemmabiografer.

Snart kom ytterligare teknisk utveckling. I ett unikt och världsomspännande projekt utvecklades dvd-skivan. Här gick teknikföretagen och filmindustrin ihop. Medan videon hade fördröjts genom industriella strider mellan olika tekniska format, var alla inblandade här ense om vikten av samstämmighet. I slutet av 1990-talet lanserades dvd-skivan, stor som en cd, men med långt större lagringsutrymme än laserdiscarna. Bildkvaliteten hade nått ifatt direktsänd tv och ljudstandarden var sexkanalig Dolby Digital, som tidigare endast hade kunnat avnjutas på vissa laserdiscar eller på bio. Och i specialutgåvorna florerade extramaterialet.

Dvd-n blev en fantastisk försäljningssuccé och filmindustrin skördade nya triumfer, med exempelvis Peter Jacksons Sagan om Ringen-trilogi (2001–2003), med sammantagna intäkter (biografvisning, dvd och annan försäljning) omfattande minst sex miljarder dollar. Dvd-spelarna sjönk snabbt i pris från ungefär 5 000 kronor då de först lanserades, till under tusenlappen för en av hög kvalitet efter ett par år. Och kringutrustningen blev alltmer anslående: tv-apparater med bredbild och ljudanläggningar – med full återgivning av det sexkanaliga ljudet – i sladdlöst miniformat.

för några år sedan moderniserades dvd-skivan till Blu-ray, skivor som kunde reproducera bilder i high definition – nästan dubbla den gamla tv-kvaliteten. Vi var nu nära den moderna biografens resurser även inom hemtekniken. Blu-ray lyckades emellertid inte upprepa dvd-skivans ekonomiska framgångar. De flesta konsumenterna var uppenbarligen nöjda med den bildupplösning och ljudkvalitet som dvd-skivan kunde prestera. Idag satsar teknikindustrin på nya tv-apparater med en bildupplösning som är fyra gånger skarpare än Blu-ray. Frågan är om det kommer att finnas relevant mjukvara för dem.

Dvd-skivor, kabelkanaler för filmvisning och gradvis ökade publiksiffror för biografen under senare år bidrog alla till att världens befolkning konsumerade filmer som aldrig förr. I en ganska skissartad utredning som jag själv bidrog till vid mitten av det förra decenniet framkom att svenskarna såg långt mer film än tidigare. När biografgåendet var som högst under 1950-talet var den totala siffran 80 miljoner besök årligen. För sex sju år sedan var siffran minst sex sju gånger högre, det vill säga att svenskarna sammanlagt såg mer än 500 miljoner filmer varje år.

Med den digitala revolutionen, vilket dvd-skivan förvisso var del av, har dessa siffror blivit ännu högre, till och med mycket högre. Nedladdningen, datorbaserade kabelkanaler och Youtube har inneburit oändlig tillgång till film- och tv-bilder, och redan 2007 kunde man notera att dvd-skivan började svikta. Försäljningen sjönk, om än långsamt, och den är ännu inte helt uträknad (exempelvis har fantasyserien Game ofThrones efter George Martins romaner lyckats slå dvd-rekord för tv-serier). Men klockan klämtar. Och det är här jag kommer till själva poängen med resonemanget. Filmen verkar slutgiltigt ha förlorat nästan all den aura den trots Walter Benjamins pessimism ändå hade. Den är ständigt tillgänglig för alla som åtrår den: i datorn, på surfplattan eller mobiltelefonen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

jag ser både för- och nackdelar med detta. Filmkulturen blir både svagare och starkare. Svagheten ligger i dess förlust av tinglighet, av objekt att äga och omhulda – och dvd-samlarna var många. Dagstidningarnas filmkritik har också blivit något sämre. Eftersom film är så allmänt tillgänglig förekommer inte längre substantiella analyser av Michelan–gelo Antonionis filmer i pressen. Vem som helst kan genom nätet tycka till om vad som helst (vilket är bra ur demokratisk synvinkel, men sämre för den intellektuella kvaliteten). Å andra sidan har filmen demystifierats till den milda grad att exempelvis den svenska filmcensuren för vuxna, en för en demokrati skamlig institution, efter 100 år helt enkelt upphört att existera. Den var meningslös i och med att man ändå förlorat kontrollen över det oändliga utbudet på internet.

Jag själv kommer att sakna dvd:n. Känslan av att ha Akira Kurosawas samurajklassiker Sanjuro (1962), Marlon Brandos västern Revansch (1961) eller Michael Powells och Emeric Pressburgers fenomenala balettfilm The Red Shoes i bokhyllan kommer naturligtvis att finnas kvar. Men hur länge kommer det att finnas hårdvara för uppspelning? Mina maskiner går förr eller senare sönder och när är det inte längre lönsamt att tillverka dvd-spelare?

Filmen kommer säkert att överleva. Frågan är bara: I vilken form?